En biljett finns...

Det här blir ett tillfälligt inlägg:

Jag har två biljetter till Pen Expers släppkalas ikväll på Pustervik. Kommer bli tokbra!
Jag skall dit, men tydligen ingen annan alt. jag har inga vänner... jag har alltså en biljett över.

Vill du komma in gratis på Pustervik ikväll? Släng in en kommentar i bloggen och motivera!

Glöm inte Fosca imorgon, först 15.00 på Blenda och sen senare på Stars n Bars.

Jerry Boman

Pen Expers i studion

Så här gick det till när Joakim och Alexander från Pen Expers besökte mig i studion idag:



Märk speciellt trädet som i början försvinner till höger...samt att videon som vissas på inget sätt är en officiellvideo. Se det mer som ett bildcollage till låten.

Pen Expers har alltså släppkalas på fredag på Pustervik. Få din dos av galenskap, mörker och bra musik då.

Mer tips inför helgen hittar du i slutat av klippet. Idag orkar jag inte skriva ner allt, du får helt enkelt vara lite multimedia och kolla på allt.

Tillsist:
Fosca är i stan och de bjuder på inte mindre än TVÅ spelningar på lördag. Först klockan 15.00 på Blenda, Andra Lång. Då blir det enligt uppgift akustiskt och skivsignering. Blenda är alltså skivbutiken som envisas med att kränga vinyler...
Senare på kvällen spelar de på On Our Honeymoon på Stars´n´bars vid Järntorget. Bra klubb, bra folk och bra musik!

Jerry Boman

En av de bästa låtarna.

Jag känner mig gammal när jag lyssnar på några låtar på Håkans nya skiva. Det finns så mycket nytt som gör det här bättre. Faktiskt. Hellström må vara den store men han är omsprungen...ibland. För om ärligheten och sanningen skall fram så finns det ingen som slår en Håkan i toppform.

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" är en av de bästa låtarna Håkan skrivit. En av de bästa låtarna för alltid. Här finns den totala hänsynslösheten inför musiken, det totala utlämnandet och fan vad han blöder! Det slirar över pianot och sången låter inspelad när efterfesten är över och alla vännerna gått hem. Inget blev som man tänkt sig, man vet bara att hela kvarteret måste få höra det här. Ut med det bara!

Alla trodde att jag skulle förlora mig
Med vilken runaway som helst
Jag var slut när du hitta mig
I GBG regn
Dom kunde säga vad som helst till mig
Dom kunde dra åt helvete
Men ett enda ont ord om dig
Har alltid fått mig upp i ringen

Det här kan vara den starkaste början på en text jag hört Jag sugs direkt in och hamnar där jag är. Vill höra resten, som den bästa av romaner, som den bästa av sagor.

Efter ett timmar med bråk och skrik, ituslitna känslor, är halsen helt uppfuckad. Där i själens vargtimme svämmar närheten till jaget över, och det är då man sätter en låt som "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Här hittar jag den Håkan jag gillar mest, han som inte sätter ord på riktiga händelser utan skapar dem från känslor som alla har haft. Bygger rum där andra bara har hjärnspöken. Skapar film ruta för ruta, animerar fram vår rädsla och uppgivenhet.

Jag vill inte säga att han halkar tillbaka till sitt forna jag, det är inte samme Håkan som sjunger i "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Och det skall det inte vara heller, det hade varit larvigt. Nu är han här och skriver låtar som den han är nu. Det här är inte ett tonårsideal, det är en romantiker som växt upp men fortfarande sprängs sönder om han inte får berätta. Jävlar vad det smäller i den där låten!

Bubblor. Runda, sköra som spricker.
Bubblor. Det är nog det ordet som bäst beskriver den där fantastiska låten. Det spritter hela vägen, likt vårblommor på väg upp ur asfalten, galenskapen i att springa hela vägen hem för att man inte har något bättre för sig. Kom regn, ta min hand!

Det är den finaste kärleks låt jag hört. Jag har haft den där känslan, jag har gått i regn, sett katter gömma sig i trappuppgångar och jag har varit hög på hela skiten.
Tack, Håkan du tog mig tillbaka. Nu vet jag vad som är viktigt. Jag har det. Jag var hög på hela skiten så sent som i torsdags och det skall man inte glömma. Stort.

Nu finns det ju andra låter oxå på skivan. Här gå¨r det upp och ner, några är riktigt bra, som "Tro och Tvivel", "För en lång lång tid" och låten som man förmodligen inte skall lyssna på ensam, "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger".
Sen finns det dalar, i Clash-ripoffen "Dom fyra årstiderna" eller i Eldkvarn mossiga "Kär i en ängel". Även om den sista är en fin kärleksvisa, men ärligt, den skulle nog stannat mellan hemmets fyra väggar alternativ på ett födelsedagskalas med närmaste vännerna.

I "Sång i buss på villovägar 2007" travar Håkan bluesklychor på varan, det är nästintill jobbigt att lyssna på. Han slår knut på sig själv, parodierar Hellströms-universum om och om och om igen

På det stora hela, det är en bra skiva. Bra. Punkt så. Igen skiva jag skulle dö för.

MEN!

Efter "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" är jag klar att dö. Närsomhelst. Kom å ta mig bara!

Håkan skall spela på en massa stora scener nu och i sommar men jag tror den stora bomben kommer på klubbturnén i höst....

Tillsist:
Äh, nu lyssnade jag lite till och då växte plötsligt gamla B-sidan "För sent för Edewiss"...

Tillsist2:
Mörkermännen och galenpannorna i Pen Expers besöker mig i studion imorgon. Lite snack och någon form av musikvideo. De har släppkalas på Pustervik på fredag.
Nu gör vi så här:
Imorgon kollar du 09:15 på Nyhetsmorgon Göteborg Väst och på fredag går du till Pustervik. Deal?

Tillsist3:
Jag har sagt det förr: Ni måste bara åka in på Hästpojken-Martins blogg på Djungetrumman. Elisson är ett komiskt geni och har tagit bloggandet till helt nya nivåer! Jag skämtar inte, han har vänt hela bloggskiten mot oss och det är helt rätt! Underbart!


Jerry Boman

Det svartaste svart

Det är någon timme senare som jag hittar honom, stående halvt skymd bakom en gardin på Storans "terrass". Han ser lite vilsen ut men ändå med världen i sin hand. Säger att han väntar på någon. Fingrar på mobilen för att kolla tiden och platsen igen. Allt stämmer. Ändå tar han plats där i hörnet igen, skymmer sig och blickar ut över folkmassan som passerar.

Killen i hörnet bakom gardinen är Adam Joleby, sångare i Almedal. Händelsen gör att jag numera gillar Almedal ännu mer. För vem kan ana att den där killen just har avslutat en av årets bästa spelningar, förmodligen det bästa jag någonsin sett på Storans största scen (jag räknar då även in Jens Lekman här, men även han ligger i lä). Det är så sympatiskt att han bara står där, le lite snett och undra om jag verkligen gillade spelningen.

Jo tack, jag gillade spelningen! Mycket!

Nu skall vi ta och reda ut några saker med en gång, för tydligen verkar inte vissa i stan fatta riktigt allt. Almedal är inget hyllningsband. De är inte ett simpelt "klipp och klistra" band. De gillar Håkan och Håkan gillar dem. Men numera lever Almedal sig högst egna liv, de har skapat sitt eget universum.



Visst, första EPen var en hyllning till Håkan, en skiva helt riktad till Hellström. Men sedan har det hänt mycket. Almedal på Storan är mer Broder Daniel än Håkan Hellström. Jaha, va fan nu då säger ni, det låter ju inte alls som BD. Nä, inte ett skit faktiskt men om man lyssnar på texterna är det mycket närmare Henrik än någonsin. Det är upprepningar, banka in budskapet, och det är enormt mycket frustration. Det sistnämda verkar många blanda ihop med eufori men det är helt fel.

Almedal 22 mars på Storan är det svartaste jag någonsin hört. Gömt där bakom den glödande solen finns natten, sagan om killen som vräker sitt hjärta framför oss. Det är väldigt vackert och enormt. Adam är den sköraste människan i stan, han och Love (och resten av bandet) sätter fingret på allt det där vi andra glömt. För vad handlar hela skiten om egentligen? Vi är ju alla bara rädda katter med känslorna i en sliten påse.




Det är flykten från och tvekan inför, när tiden tycks stå still. Allt kommer i fatt en. Någon jävel har satt ett gumiband runt fötterna och trots att man springer det snabbaste man kan slungas man hänsynslöst tillbaka. Rakt i nyllet på nuet. Almedal springer, jag har sagt det förr, de står för flykten, rörelsen. Men precis som i alla onda sagor slutar det med att man är kvar i hörnet och gardinen sveper framför en.

Jag har aldrig sett Håkan stå och trycka i ett hörn, inte ens för många år sedan. Han gled mer majestätiskt runt. När nu Adam står där är det sanningen jag ser. Almedal är sin musik, sina texter och sitt framträdande. Ibland kanske de döljer det lite snyggt med en näve fulöl men där på Storan kom den fina sanningen fram.
Om man nu tycker att några personers personligheter kan vara kopior eller hyllningsband så föreslår jag att man ringer FBI direkt. För om så skulle vara fallet är den här planeten full av den riktiga Elvis och det vill nog amerikanarna höra mer om.

Tillsist:


Vilket lag! Vilken kväll! Inte missa Klubb Sandviken 5 april!
(tips, kolla noga i Nöjesguiden som kommer ut på fredag...)

Jerry Boman

Gammeldans

Ja, jo jag tog en sväng förbi Svanen i torsdags.
Alltså, jag känner mig både ung och gammal där. Att jag känner mig äldre har ju sina förklaringar och är lätt att förstå. Men jag känner mig ändå hemma där. Det är lugnt på något sätt, alla är trevliga att det är skön stämning.

Det som dock gör att jag känner mig som en femtonåring på en 30 års klubb är musiken. Kvällens band alltså... Slitna tongångar och slita människor. Var fanns energin, var fan fans galenskapen och uppfinningarna? Det är som att stiga rak in på en fest för sina morbröder och mostrar. Förlåt, men det var jättetråkigt. Sökt och introvert. Jag slår vad om att ni gillar vinyl mer än cd? Att ni tycker mjölken är så dyr nuförtiden och att grannarna måste sluta skramla med den där nya punken?

För övrigt gillar jag inte namnet heller. Sonjagon. Låter som en utgången sås från Kina. En turistsjukdom från myggor på en avlägsen ö i Indonesien. Ett skavsår som aldrig blir bra.

När jag tänkte att man kunde ta en sväng till Svanen var det med tanken att där får man i all fall dansa. Det har varit klent med det på sistone, men på Svanen är det ju bra grejjer och roliga folk bakom skivspelarna. Folk dansar.

Bruce Springsteen.

Japp, de spelade Bruce. Det kan aldrig bli bra. Det finns inte på kartan vänner. Är jag femton och ni tretio eller vad är det frågan om? Förmodligen är det väl något man skall gilla som en motvikt till allt annat, men Bruce är bara en man med gitarr. En dålig patetisk man med gitarr som inte någon bör bry sig om. Tyvärr.



Det märkliga här är att man tror att killar Tobbe och Nils (Mint Condition) skall raspa iväg Bruce låtar och att de på stora golvet skall stå för det nya härliga. Men det är precis tvärt om, Mints pojkarna spelar långt mycket mer intressant/dansant musik än de inne i salongen. Märkligt. Eller kanske inte.

Handlar det om att de yngre vill vara äldre och vi äldre vill vara yngre?
"Ingen blir nöjd"-garanti typ. Jag fattar inte vad som händer.

Tillsist:
It´s a Trap skriver: "Sincerely Yours has a new 7" "The queen's corner" out from Swedish artist Joel Alme aka Carl Reinholdtzon Belfrages from Gravitation Records act Spring in Paris"
Joel A.K.A Carl? Jag fattar inget. Men det är en lockande tanke att Joel är Carl, det skulle förklara den enorma hyllningskör som Carl brassar på åt Joels håll.
Eller är det bara så att på håll ser just dylika hyllningar ut just som egotrippar?
Nåväl, nu är ryktet ute: Joel är Carl och Carl är Joel.

Tillsist2:
Ni vet vart ni går ikväll va?


Annars!!! Kommer bli överjävligt bra!

Jerry Boman

The shape of pop to come

Almedal står normal för spinget i benen, för alla känslorna och för rörelsen framåt. Adam, Love med band är det molnlätta ångloket som inte kör över oss, utan mer slår till oss lätt men bestämt. Uppmärksamheten bygger på explosion efter explosion. Egentligen ett rätt enkelt koncept.

När nu Adam och Love (fint uppbackade av endast en trumpet) slår sig ner på skivbutiken Bengans scen är det ett nytt band vi ser. Ett band som i mina ögon växer. För det är svårare att hålla publiken på sin sida med bara små toner och fokuserade texter. Almedal växte sig riktigt stora igår, de gick från "plojband", inte i bemärkelsen att de skojjade utan mer framtoningen, till att vara något riktigt viktigt. Håret reste sig i nacken.

Almedal har sprungit om Håkan, om de någonsin var efter honom. De har tagit musiken dit den skulle, inte som Håkan in i rock-gubb-vis-landet utan håller kvar musiken i rörelsen. De vräker ut sina känslor, upprepar orden tills vi inte längre kan värja oss. Det är vackert och vågat. Litar på ordens kraft.



Igår var det inte spring i benen, det var rörelsen framåt men det var alla känslorna. Och det var väldigt vackert. Igår var det närheten, trycket i hjärtat och hela frustrationen. Galet bra!
Nu längtar jag om än mer tills Storan på lördag, då får man se det där andra Almedal. Det där bandet som är målbrottet, cykeln nerför soldränkta berg, som är luften i min lunga och som kommer sätta en ny standard. Det kommer bli fullt, var så säker! Populär har slagit sig ihop med EDGE? och jag tror allt kommer hända.



Så, alla går till Storan på lördag och firar Almedals nya skiva. Tack Luxury-Rasmus för att du har så god smak!


Lång kö till skivsigneringen...


...och många skivor att skriva på.

Tillsist:
Kusowsky gästade mig i studion idag, så här gick det till:



Missa dem inte på Henriksberg imorgon.

Jerry Boman