Vackert x 100.

Jag hör mitt hjärta slå.

Sluter ögonen och ser ljuset, blinkande leder mig bort mot mörkret. Känslan av början när att allt är över. Stilla och återhållsamt, springande och hysteriskt .

Hungrar efter kyla, omfamnas av värme.

Trots att stålet är tusen grader varmt kan jag bära det i handen, inget rår på min hud. Samtidigt fryser mina händer. Blå strimmor längs lederna.
Flagnar av. Bränner fast.

Det är så varmt min vän och det är så kalt. Det är så mörkt och det är så ljust min vän.



The Deer Tracks får mig på fötter. Jag blir yngre. Nyfiken. Igen. Allt är nytt och grönt. Här kommer den elektroniska våren! Det spricker upp och föds. Tvekar inte en sekund, nu skall vi ha ett stort kalas!

Utanför badar det lilla torget i rött ljus, här inne är det blått. Mörkblått. Varmt ute och kallt inne. Jag får inte kläm på det, The Deer Tracks är så stora motsättningar att jag faller. Platt.
Jag hör än en gång mitt hjärta slå. Av glädje, av de fina ljuden. Av de spröda rösterna som studsar tynglöst med tyllvingar. Elin Lindfors & David Lehnberg har bestämt sig. Med sina medmusiker har de tagit sikte på att förändra hela jävla skiten. Skall det explodera skall det göra det tyst, den som viskar mest hörs tydligast!



Egentligen vill jag bara säga att det är vackert. Så in i helvete vackert. Som kärlek. Det går inte att förklara, att det kan vara så stora motsättningar men ändå drar det samman människor.

Nu är jag lycklig över att The Deer Tracks kommer till Popadelica!



Innan jag helt smäller av, innan The Deer tracks så smyger Ida Redig upp. Med världens största gitarr. Tror jag. Men skit samma, Ida gör så att folk lyssnar. Vilken röst! Vilken närvaro!

Framgången bygger på melodierna, det är svängigt utan att vara slängigt. Nu fattar nog inte alla vad jag menade, men ni vet Hello Saferide är svängigt och slängigt. Det är alltså något bra och eget som Ida gör. Kontrollerat. Riktigt bra! Man vill bara ha mer! Texterna gör att man lyssnar noga, gitarren tar inte mer plats än den behöver.

Ida verkar vara en skön typ, så fort det kommer in en ny person genom dörren säger hon Hej. Hon stannar upp och låter personen känna sig välkommen. Det är fint.

Men det största är nog ändå den totala koncentrationen. På publiken. Ida låter alla vara med, alla vara sedda.

Sista låten är en märklig sak, tänk er hårdrocksriff med vantar på, tänk er mörker. Men i akustisk tappning. Väldigt konstigt... Jag gillade nog den låten mest!
Jag är väl konstig.

Eller kanske var Ill be fine bäst? Det går liksom inte bestämma sig.

Ett råd: Ser du att Ida skall spela någonstans, gå dit! Punkt!

Äh, det här blev ett rörigt inlägg, men jag är bara så tagen av The Deer Tracks. Det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll på Kafe Stanna. Jag blir glad av nyheten att Jonas "Paraluie" Lyckander är tillbaka i stan igen!

Tillsist:
Jag hörde rykten om att en musikjournalist här i stan tydligen skall ha sökt om att bli jurymedlem i Idol. Jag tror att det hade blivit väsentligt högre klass på artisterna då!
Men kan man bara söka det där jobbet? Bara så där?
Jag trodde de hyrde in folk från Manpower...

Tillsist2:
Jag provade ta bilder med min stora kamera igår... Vi är inte riktigt vänner än kan man säga. Den lilla är fortfarande mycket roligare.
Någon av alla mina stillbildsfotogenier till vänner kan ju komma med tips, för jag fattar ju att större måste vara bättre...

Tillsist3:
Antingen berget eller teatern i natt.
Samma hållplats, samma stadsdel.
Svårt val.

Jerry Boman

Folk från Östersund och Håkan Hellström.

I dag torsdag morgon hade jag besök av Autisterna i studion. De bjöd på Himmelen och var väldigt trevliga. Jag däremot, var mest snurrig efter att ha försovit mig...



De fina killarna från Östersund ser ni i Gamle Stan imorgon kväll, se förra inlägget.

Tillsist:
Kolla gärna in TV4Nyheterna Göteborg hemsida, just nu hittar ni i högerspalten en fin intervju med Håkan Hellström från 2001...

Jerry Boman

Autisterna i tv.

På torsdag morgon spelar delar av Autisterna i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Kvart över nio i TV4 eller senare på nätet...

På fredag spelar bandet här:


Då bör du komma! Vilken kväll!

Tillsist:
Torsdag kväll klockan 19 går du till Café Stanna i Majorna och lyssnar på Ida Redig och The Deer Tracks. Så är det bara. Det kommer bli vackert.

Jerry Boman

Glasblåsare gör allt rätt.

Okej, det är lagligt för vakter att inneha dem, men frågan är vad en teleskopbatong gör i händerna på en vakt? Jag litar inte på deras goda omdöme, att använda den när det verkligen skulle behövas. Jag tvivlar förövrigt att de verkligen kan uppkomma ett sådant tillfälle en lördag dagarna innan lön…
Jag har sett dem förr, de där stenhårda metallbatongerna i händerna på snurriga vakter. Den gången var det en biffig snubbe som briljerade utanför Storan, nu flashades det med vapnet utanför Stars´n´bars. Av en vakt som förövrigt verkade lite för hård för sitt eget bästa, men det var ju roligt att han skulle stirra en djup i ögonen och kolla leg.

On our Honeymoon skulle må bra av annan lokal. Alltså, det är ju roligt att de får vara mitt i centrum, men det är inget trevligt ställe. Speciellt inte när det är lite folk. Det är synd, för de spelar grymt bra musik de där killarna! Riktigt jävla bra! Och bokar in bra band gör dem också… eller nästa alltid kanske man skall tillägga.



Första bandet den här kvällen är Bon. Snygga synthljud, ibland analoga knorrande ibland elektriska vassa. Men det slutar där, för nu måste någon säga det: Tjejen som sjunger gör det riktigt dåligt. Det bär emot att tycka så, för jag vet att det kanske inte är så kul att höra, men så är det. Rösten går inte igenom, den grötar ihop sig och det låter ärligt som hon sjunger under en filt.

Nu är hon inte ensam att inte vara klar, inte klar för att stå på en scen. Resten av bandet svajar mer och mer för varje låt tills det blir i det närmaste outhärdligt att lyssna på. Någon låt mot slutet är som om alla spelade i olika tidzoner men på samma låt.

Det här låter som det var helt kassst. Men det var det inte, jag tror att Bon kan komma igen, tidigare än vi tror. Det behöver bara slipas på några saker, för låtarna finns där någonstans. Men fram tills dess: Tack men nej tack.

Ohyggligt mycket bättre var då Julie Venus, detta svenska/franska band från Örebro. Efter att ha väntat i TIMMAR kommer det äntligen riktigt bra musik från scen. (Jag förstår faktiskt inte varför de skulle promt spela så sent som 01.30 när lokalen inte ens är halvfull? Det var precis som det brukar bli på Storan, alla vet att bandet spelar sent och kommer därför senare och senare till klubben. En seg spiral.)

Det hela är rätt simpelt, Samuel Wulgué lägger live snygg snygga ljud och melodier som lever eget liv och Julia Furuholm spelar diva och sjunger som en neonängel. Allt blir lagom distanserat och väldigt väldigt bra. Julia är alltså inte en dålig diva, det är en spelad roll som passar perfekt till musiken.

Vi får höra elektronisk popsoul, morgonmusik för första vagnen hem. Små utflykter i städer, stora städer, snygga städer, romantiska städer som slår tillbaka precis som du funnit dig tillrätta. Jag börjar tänka på alla tings jävlighet, hur det efter sol kommer regn, hur glada perfekt tempererade nätter alltid följs av stekheta dagar i apati. Allt inramat i slick friflytade kvicksilver synthpop. Inte pop som i ”upp å hoppa”, mer ”vänta på rätt tillfälle” pop.

JV är i hela sin form helt igenom perfekt, allt sitter där det ska. Matematiska genier, med universitets poäng i programmering. Eller som in i minsta detalj noggranna glasblåsare, håller den glödande massan, aka känslan, med van hand, formar skira skapelser och vi andra kan bara häpna. Inte riktigt förstå hur glöden kan bli så hård och ändå behålla sin lätthet, sin genomskinlighet. Varje lite knyck gör nya intryck, alla svängningar gör unika saker.
Det klarar sig ett tag. Sen blir det lite tråkigt, några låtar är för lika. Men det här är petitester, jag älskar JV och kommer att fortsätta med det.
Jag går hem med ett leende i hjärtat och glasvasen bryter solljuset till ett perfekt spektra.



Tillsist:
Jag tycker det är obehagligt att se när en kille spelar bort flera tusen på blackjacken, för att sedan gå iväg och låna fler femhundra lappar av sin polare och spelar bort dem också. Finns det ingen som har koll på det här? Det är ofta samma händelse utespelar sig på just Stars´n´bars.

Vidare var det nog tur att det var så lite folk i lördags, för med bara EN toalett som funkar skulle det annars bli outhärdligt. Det är något märkligt med den där lokalen... något står inte rätt till.

Tillsist2:

Massa bra saker på samma plats! Tack!

Jerry Boman

Hårdrockens pedagoger.

Om man skall ge sig på att göra en coverskiva så är man ute på tunn is. Alla vet ju redan hur låten låter och förändrar man för mycket blir det ju liksom en helt annan låt. Då kan man fråga sig varför man inte skriver en egen låt istället.

Det finns med andra ord knappt något sätt att ta sig helskinnad genom ett coveralbum. Hellsongs lyckas. Eller egentligen så lyckas de inte riktigt på skivan (som släpptes igår), men live är det här bland detroligaste du kan se just nu.



Kvällen på Nef börjar med Hellsongs kompisar i 60/40. Två killar som spelar kontrabas och cello. Lite knepigt att ställa sig framför en publik som börjar bli lite otåliga. Men 60/40 fångar allas intresse, det här låter inte som du hör de här instrumenten förr. Om man blundar kan man i vissa stunder höra elektronisk musik, andra jazz och i de tredje stunderna riffbaserad hotellpop. Det är faktiskt väldigt fint, ofta svängigt och tillslut har de fångat en kille så mycket att han tydligt ”hyssar” åt hela publiken. Det om något är ett bevis på att det är bra.

Det är så, 60/40 är väldigt bra. De har ett eget sätt och är ett med sina instrument. Precis som Detektivbyrån flyttade ut den elektriska musiken till urskogen, flyttar 60/40 finmusiken ner till festen på gatan.

Jag tror att 60/40 skulle passa perfekt i ett annat sammanhang, nu drunknade de i ett hav av ”Amen tjena, det var inte i går!”.

Snygg hyllning till Hellsongs i slutet, Smoke on the water på kontrabas och cello. Nästan för märkligt för att vara sant, och man inte annat än att le.

Leendet fortsätter när Hellsongs går på. För där andra band gör bleka kopior gör Hellsongs nytt. De gör låtarna till sina egna, sätter dem i nya samanhang.



Alltså, det hela handlar om hyllningar till bra låtskrivare, till bra textförfattare. För om du är ärlig: När lyssnade du noga på en hårdrockslåt senast? Ofta har man ju sjungit med men inte riktigt tänkt efter. Här får man både tid och plats att tänka efter.

Man skulle kunna säga att Hellsongs är hårdrockens pedagoger. De vill att vi skall upptäcka en genre som ofta hamnar i skymundan tack vare sitt hårda uttryck. De visar upp att där under ytan finns både kärlek och uppmaningar till en bättre värld. Det finns berättelser som är viktiga att berätta.

Jag har sett Harriet Ohlsson, Johan Bringhed & Kalle Karlsson både i skivbutiker och på konserthuset. De passar in lika bra på båda scenerna, de har hjärtat på rätta stället helt enkelt.



Någon frågade här på bloggen om jag tyckte att man per automatik blev feminist om man spelade sakta. Det blir man ju såklart inte, men när det gäller Hellsongs så verkar det vara så. De uttrycker texterna på nya sätt och sätter dem i nya sammanhang. Ibland blir det kvinnlig kampsång.

Bäst den här kvällen är We´re not gonna take it...igen. Det är något med allsång ändå, hela taket lyfter och jag börjar nästan lipa. Det är så fruktansvärt vackert!
Lyssna själv här nedanför.



Just där, just då, skiter jag i om det är en cover, den där låten är i den tappningen Hellsongs. Det är deras egen hymn.
Det är väldigt stort att stå så nära.

Jerry Boman

Pinto i studion och en NYHET!

Först: Justice till Emmaboda! Herregud!





... mer om gårdagens Hellsongs kalas kommer... undertiden kan ni lyssna på Pinto här ovan.

Jerry Boman