Jag gillar musik. Jag gillar människor som gör musik. Men jag gillar inte alltid att umgås med människor som gör musik, som lever musik och andas musik. Många är väldigt intressanta i sitt skapande men utanför scen bryr jag mig inte. Det kan låta hårt. Egentligen handlar det om att jag inte vill störa dessa människor, varför skall jag tränga mig på och ta upp deras tid. De kanske inte vill det alls. Jag tycker det är skrämmande att höra folk som sätter artisten i samband med människan. Varför skulle fler artister "vara sitt jobb" än oss vanliga?
Man skulle väl kunna säga att jag är mer blyg än dryg. Jag vill er inget illa och jag har absolut inget emot er. Jag tycker bara att det räcker att jag får ha er lite på avstånd, att jag få njuta av er musik. För hur blir det annars om jag skulle tränga mig på och interagera? Då blir ju jag en del av det där. Det vill jag då rakt inte. Det handlar inte om någon idealiserad tanke om att vara objektiv, om att jag vill hålla mig objektiv och därmed inte kan bli polare med dem jag skriver om. Även utan deras vänskap är jag inte ett dyft objektiv. Det är ingen. Samtidigt kan ni ju fråga mina vänner som spelar om jag inte brukar vara ärlig och ge dem en känga när de förtjänar det.
Förmodligen är det här ,rent socialt, ett kamikazeprojekt. För även jag fattar ju att jag måste hänga runt för att få mitt intresse att funka. Eller det kanske jag inte måste? Det är nog så att jag ändå kan skapa mig ett helt eget universum, berätta för andra om mina planeter och stjärnor utan att störa er. Utan att vara på rätta stället, prata med de rätt musikerna och dricka de rätta sakerna. För jag känner mig bara så väldigt obekväm med att störa och klänga.
Jag vill bara vara där jag själv vill, lyssna på det jag själv vill och helt enkelt bara vara. Men mer om detta längre ner.
Helgen började med
The Dying Dandies på Klubb Existens. Platsen är och förblir "lokalen med det ofantligt äckliga golvet", Henriksbergs nedre del. Alla har ju lagt märke till heltäckningsmattan framför baren, men har ni sett att det även är matta INNE i baren? Det spån som kom på det borde få slicka på en myrstack.
Nåväl, TDD skulle göra sin första "riktiga" spelning. I torsdags var de och hälsade på mig i studion, körde en
bedårade vacker akustisk version av "The last summer was the last summer" och på nätet låter det underbart.
Men vad hände i fredags? TDDs lilla trio låter inte i närheten av bra. Det skallrar, det skorrar och det är som om alla spelade på olika låtar. Märkligt. Jag förstår inte riktigt. Det känsliga fina var borta och ersatt av en vägg. En mur mellan oss och musiken. Jag omfamnades innan av det jag hörde, nu fick jag istället en smocka. Mycket märkligt.
Var det något fel med ljudet? Var det nervositet? Vad det än var så blev det ett helt annat band, ett band som inte var färdigt. Synd, för ni sitter ju inne på helt grymma låtar! Lyssna på What a lovely night tex. Tjusigt. Men så där lät det inte alls, det var mer punk i källaren än dekadens bland kristalkronerna. Mer folköl än rött vin.
Jag tror det var nervositet. Men men jag röstar för att alla kollar efter själva den 27 mars då TDD spelar på Svanen.
Jag spelade lite skivor på Henriksberg oxå, några var där så tidigt att de fick höra dem. Själv tyckte jag att det var kul.
Här kommer en inte alls komplett lista på det jag spelade(inte kronologisk ordning heller dvs total förvirring):
I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You-Black Kids
Common People-Pulp
Yeahvolution-De Stijl
Plöttsligt händer det inte-Vapnet
Instead-Slabb
I Wanna-The Bombettes
Comment ça va Marc Hamilton?-JohnE5
Slangbacken-Carl Carlsson
My HoneySugarBabyLady-Je t'aime mon amour
Glockenspiel-Tikkle Me
Största skvallret i stan-Spring Johnny!
Lovers United-Nina Natri
Oh, Rebecca-Fred Astereo
Could You Come By?(Station Road) -The Johnsson Colors
Blue Monday-Katharina Nuttall
Damn This Little Town-Children Come On
Alla som inte dansar (SV:RT RMX)-Maskinen
De sista drömmarna-Kapten Hurricane
Carl du lever i en dröm-SVART
Skulle inte tro det-SV:RT
Shoreline (live)-Broder Daniel
Kärlekskomplexet-Elenette
Zoloft Blues-The Hardliner
She's In the City-HEY LOVER
Caligula-Hästpojken
Hjärta Göteborg (dans version)-Kapten Hurricane
Endless Summer-They Live by Night
Noah-Cheap Umbrellas
Cul de sac-Don´t Be Kate!
Salem El Fakir-Kanske älskling (Nej jag har inte snurrat till det, låter heter Salem El Fakir)
Acording to plan-Beep Kitty
When You Were Mine-Casiotone For The Painfully Alone Young
Be Yourself-Dräpenhund
Hyperballad-Euphoria and the lazy boy
Kärlek-Peter Sjöholm
I'll Kill Her Skyddad-Soko
I lost my colorvision-Burning heart
Ut på nätet och leta. Köp om ni gillar. Eposta artisten om ni älskar.
I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, goda vänner, härligt trevliga arrangörer och allmänt bra.
Lördag:
Efter diverse strul med lokal (hur är läget på Wish egentligen? Var det en vattenläcka eller något annat?) så hittade Wonderlands gratiskonserter tillslut hem till Pustervik. Tydligen var grejjen den att det kommit en manager hela vägen från Australien för kolla in
Universal Poplab. Och det kan man ju säga, den snubben bjöds på en riktigt jävla bra konsert! Ett komprimerat superset, bara de bästa låtarna och underbar stämning och helt fullt med folk.
En sak som stod ut den här gången var Christer. Han verkade mer laddad än någonsin, kanske såg han framför sig hur trion susar runt i landet down under och frälser en helt kontinent. Vad det än var så var han extra allt. Mer teater, mer inlevelse och mer sång. Härligt att se! Det är bra annars oxå men den här gången var det lite mer.
Det roligaste var ändå att helt nya låten, som typ ingen hört, satte sig direkt. En klockren synthhit där alla sjöng och hoppade med från första reffrängen. Alltså, killar Hans, Christer och Paul verkar ha hur mycket idéér som helst. Musiken utvecklas, det är skönt, men känslan för en bra låt som funkar live sviktar aldrig. Låten har typ allt man vill ha, en skön melodi (storslagen utan att bli bombastisk) en text som man både kan lyssna enkelt på eller gå in djupare i. Detta tillsammans med att Christer verkar mäkta stolt toppar kalaset.
Nu väntar jag på första riktiga konserten med bara nytt material. Om resten är lika bra som det nya exemplet (hette låten Run run?) så kommer vi få en konsertupplevelse större än störst!
Uppmärksamma läsare la märka till att jag skrev "gratiskonserter". Alltså var det en grej till, inte ett förband men hon var först.
Emmon. Ja du läser rätt, det var Emmon... igen. Kanske är det bara jag, men det har blivit mycket med henne. Förra året lyckades jag pricka in henne åtta gånger, vilket kan få mig att framstå som en stalker. Men jag gillar Emmons musik. Mycket. Dock är det såklart inte lika spännande gång nio som gång ett. Roligt då att det även här bjuds på en nya låt. Och ju du, det är väldigt bra! Inte bara för att den är ny utan för att den är...BRA! Lovar gott.
Så där, efter de två komprimerade tömdes lokalen (Woody skulle in och folk skulle betala) och jag gick vidare.
Nu kommer jag tillbaka till det jag försöker förklara i inledningen, att det finns ett ställe här i stan som jag har svårt för.
Uppåt Framåt.
Den här kvällen var det premiär för nya klubben "Replokalen i Gårda". En roligt initiativ att starta en punkklubb på UF!
Lokalen var väldigt fint "smyckad" och skapade verkligen känslan av punkklubb, The Kid-Bengan vet vad han håller på med. Man kunde även köpa öl på burk och känna sig lite cool...
Hela stället kändes som musik-Göteborgs backstage, i varje hörn hittade man lokala hjältar.
Nu till det knepiga: Jag gillar ju dessa personers musik. Typ varenda en av dem jag såg. Det är oxå trevliga personer hela högen.
Men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte störa, jag vill inte ingå i ryggdunkarfesten på UF. Förmodligen är det mig det är fel på, men så är det. Jag vill hänga på avslappande ställen. UF för mig är väldigt stelt, alla lurpassar och vill vara du å tjena med de rätta människorna.
Men förmodligen är det bara jag som är blyg och har för lite säljare i mig. Fan, man skall ju ut på marknaden, vara pratig, lagom full och känna varenda kotte. Även om man så bara mött dem en sekund framför en scen.
Lyssnade en liten stund på fin fina
Samtidigt Som. Jag vet inte om det ingick i konseptet punk, men det hela grusades av att det antingen var svinhögt ljud på sången eller inget ljud alls... men men låtarna är ju helt fantastiska och en person dansade på bordet.
SS var ju med andra ord precis så bra som de alltid är.
Trevligt att jag den här gången blev godkänd i baren för att få köpa en Staropramen.
Så UF har ju ändå gått framåt. En liten bit.
Och som sagt, det är roligt med punkklubb på UF. I dubbelbemärkelse.
Jerry Boman
