1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik. Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!
2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...). Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!
Tillsist: På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...
Tillsist2: Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.
UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!
Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv. Det gick till ungefär så här:
You bite me off when a push my luck And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck
Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.
När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.
Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv. Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.
De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.
Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.
Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.
Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.
Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.
Och: Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...
Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan. Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det. Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!
Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...
Tilsist:
Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):
---------------- 2006-10-29
Öppet brev till Jerry Boman:
Du är den totala motsatsen till Almedal. Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.
Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.
Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.
Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.
Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.
If you put down your pen, leave the worries behind then the moment will come and the memory will shine
/Jon Erik ----------------
2007-11-19
Öppet brev till Jon Erik:
Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.
Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.
Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner. I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.
Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?
Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.
Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.
Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.
Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.
Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.
Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.
Med hälsningar Jerry Boman --------------
Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något. Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill. Och det finns alternativ.
Tillsist2: På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik... Mer info här.
Jazzhuset. Jo, vänner det är kvar. Ser typ ut som när jag senast gick ut därifrån, det kan var nog några år sedan. Packat med folk och trevlig stämning, bekanta ansikten och nya trevliga människor. Roligt att få hälsa på folk som gör så mycket fint, och få ansikten på webbfolk. Det kändes väldigt hemma på något sätt. Till och med toaletten luktade lika mycket piss som vanligt...
Det här blir på inget sätt en komplett text om Bluekicks konsert på Svanen igår. Anledningen är att jag bara hörde fyra låtar... så går det när Irene-Tobbe vill spela upp gamla demos (vissa riktigt jävla riktigt bra!) och när han vill spela upp en ny Irene låt. Riktigt bra den också...Imorgon ser ni Irenen på Storan!
Nåväl, Bluekicks hade släppkalas och man fick en singel gratis. Fint.
Av det jag hörde lät det som en mängd Engelska band, ni vet med de där chaka chacka chacka gitarrerna. Staccatopop. BK gör det bra, och i en låt blixtar det till ordentligt. Det hela blir som bäst när bandet är riktigt hala och slirar. Sången som kommer ur deras munnar dryper av olivoljeindränkta plastbitar, halkar runt och nuddar bara lätt. Då är bandet oslagbara!
Nu hörde jag som sagt bara en liten del, men det var fint. Eller ja, det kanske blev lite präktigt på sina ställen. Men va fan, det var ju dansvänligt och svängde som attans! Mer olja bland orden, mer olja på gitarrena och det här kommer svänga likt ett bowlingklot på halkbanekurs.
Dock fattar jag inte varför de valt Louise till singel låt? Det fanns mycket bättre låtar. Kanske vill man spara det bästa till sist...
Den nya Irene låten...
Tillsist: I kväll blir det berget i Gamlestan. En nöjestidning kallade det Indieberget... Märkligt, för Indieberget är ju det berget jag bor på.
Tillsist2: Jag hör rykten om att det blir "Drinkbar" på Koloni på fredag. Lyxigt! Men en plåtöl för tjugan är också fint... Love Is All missar du INTE!
Tillsist3: Kräftskivefestivalen tar sig... redan nu!
Tillsist: Det var inte igår! Love Is All spelar på Koloni, i berget i Gamlestan. Alla måste komma, alla måste vara där. Hitta genom att klicka här.
Tillsist2: Kolla in Nyhetsmorgon Göteborg Väst i TV4 på torsdag, kvart över nio börjar det. Då kommer ett fin fint inslag med Shiloh. Inte missa...eller ja det kommer ju såklart att finnas på nätet efteråt...
