Strukturtapeter.

Stars´n´bars har en unik förmåga att dra till sig mystiska människor. Obehagliga människor. Även om nu 98 % av alla som var på On our Honeymoon i lördags var trevliga och snälla på alla sätt så lyckades stället suga upp några rötägg från rännstenen utanför. Ett gäng på fyra fem snubbar i illasittande kläder och med kassa frisyrer som gjorde livet surt för många. De förpestade tillvaron, förnedrade folk och hade fördomar som inte är värdiga människosläktet. Till på köpet så verkade de tro att de var coola...(bara för att förtydliga, det är alltså inte de där killarna som figuerar på några av bilderna som var kassa)

Jag gillar att On Our Honeymoon är så konsekventa, allt från skivorna som spelas till hur banden låter följer samma standard. Man vet vad man får, det är kvalitet. Sen kanske man kan tycka att det till vissa delar blir lite enahanda, men värre saker kan man ju råka ut för. Det finns ju trots allt värre saker än en överdos av engelskt popåttio/nittiotal om man säger så.

Den här lördagen började The Olive Shoots, som då låter lite lagom mesigt och utslätat. Egentligen står jag mer och tänker på att de faktiskt har vissa likheter med strukturtapeten som sitter längst bak på scenen. Om man gillar strukturtapeter gillar man TOS, om just strukturtapet är en synonym för engelskt åttio/nittiotal. Nu kan man ju måla en sån där tapet, och då blir det ju genast roligare. Men TOS har inte målat dit något. Det är lite uppdaterat, som att sätta tapeten på tvären typ. Men annars inte så intressant. De sjunger rätt men mer teknik än känsla faktiskt.
Men som sagt gillar man de där tapeterna så...



Band två har då landat mer i nuet. Friday Brigade tar avstamp i Frankrike, på en dekandet utefik. Tänk er scenen med Pet Shop Boys avskalat i Paris, låten "Love and Nostalgia" är låten som Neil och Chris förmodligen drömmer om, när de seglar i väg och vill vara lite mindre. När de vill glida runt på gatorna och vara mer vanliga.

Allt som FB gör låter slickt och tjusigt, övernaturligt bra och jag vill rekommendera skivan... men vad hände sen? Live blev det platt fall. Rörigt och en enda gröt av ljud. Borta var det finlemade och av tyll genomskinliga. Kvar fanns bara två personer på scen som inte alls nådde ut, som glömt sin själ hemma.

Jag blev så besviken vänner. Hade sett fram mot den här spelningen länge, tänkt att det skulle bli så bra... Som att se ett vykort på Eiffeltornet och drömma sig bort. Bara för att upptäcka, när man väl kommer i väg till den franska huvudstaden, att tornet är tre meter högt och gjort av gamla cykeldelar.

Men jag skall inte vara dum nu, Friday Brigade är ett av årets band i Sverige, inte en tvekan. Men den här kvällen vill det sig inte. Det var för grovhugget.



Hemliga spelningar är kul! Speciellt när det är med ett superband. Days rusade från att vara förband åt Lakkso på Sticky till att göra en hemlig spelning på On Our Honeymoon. Underbart!
Och det är då jag kommer tillbaka till det här med strukturtapeten som synonym för brittiskt åttio/nittiotal. Days har återuppfunnit den där tapeten, gjort den till sin egen och målat den i alla tänkbara färger. Men man ser fortfarande att det är en strukturtapet, men i Days fall blir det något bra. Något tryggt.



På ett väldigt fint sätt är Days bättre live än inspelade. Man ser leendena, men får se ett band som älskar sin publik och som älskar musiken. Det hade kunnat bli ytterligare ett band som red på vågen men när man lägger in sig själv i allt man gör kan det inte bli fel.

Det hemliga varar inte länge, men är bedårande fint och jag tar det till mitt hjärta. Tack Days.
Nu väntar jag ännu mer på den utlovade relesespelningen i Cosy Dens regi. Jag tror det varit på tal sedan i våras...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Superlativ magnet.

Att jag aldrig lär mig.
Att man skall spara på superlativen, varje liv har ett vist antal upphöjande ord och när man använt dem för mycket tappar de stinget. Vargen kommer typ.
Men samtidigt är det ju svårt att riktigt veta vad som kommer, jag som till viss del lever för dagen kan ju omöjligt vet vad framtiden bjuder. Att då sitta och trycka på superlativen, för att det eventuellt kommer något bättre i morgon, är ju bara dumt. Och att redan ha förbrukat superlativen på sina barndomshjältar är ju rent ut sagt idiotiskt.

Så här kommer en del ord som beskriver Sokos konsert igår:

Utomordentlig, utmärkt, lysande, briljant, magnifik, storartad, utsökt, gyllene, suverän, enastående, ypperlig, glänsande, blänkande, skinande, självlysanade, högklassig, förträfflig, himmelsk, sagolik and so on forever end ever in to eternity....

Soko blåste verkligen liv i mig igår. Jag vet att det där var det finaste, mest älskvärda ärliga helt snurrigaste jag någonsin sett och hört. Föreställ dig att du i varje situation hittar de rätta orden, att du alltid vet hur du skall uttrycka dig. Samtidigt är du helt konsekvensneutral, inte tänker ett skit på hur saker och ting kommer låta eller tas emot. Det kan bli helt åt helvete och alla skrattar eller så blir det helt magiskt.

Igår på Pustervik, typ mellan kvart i elva och halv tolv, såg jag ljuset. Just denna dagen efter, tidomställningens dag när sommaren officiellt är borta, sitter jag med ett stort leende på läpparna. Vet inte om något kommer slå detta, jag har sagt det där förr men Soko utklassar dem ALLA. Jens upplevelser, Håkan eufori, Henrik eskapader, Annika känslostormar, lägenhetskonserter, nyförälskelse, stipendier, kyssar, sprit, knark, att hitta 500 spänn på gatan den 24, livet... allt är bara dimma just nu. Oviktigt på riktigt. Skit samma. Ner i golvbrunnen bara.

Soko är enkel. Det är inga stora saker, inga stråkarrangemang eller ljudmattor. En liten ukulele, en gitarr och just denna kväll en helt söndersjungen röst. (under någon låt får hon hjälp av tre killar som körar och skakar ägg) Hon är hög på livet, upplever sin bästa tid just nu. Har födelsedag, fyller 22, just denna denna denna magiska kväll. Allt är krispigt och oövervinneligt.



Mitt i allt det här står då alltså Soko, en enkel tjej från Paris, som sjunger om den blonda bitchen som tog hennes pojkvän. Om hur hon skall döda henne. Hon sjunger om hur hon blir fetare och fetare, tror att hon är gravid trots att hon bara haft sex med sina fingrar den senaste tre månaderna. Hon sjunger om hur besviken hon är på killen som bara bryter upp för uppbrytande skulle, trots att hon delade allt med honom. Sitt liv, sina tankar, sin fitta, sin hjärna, sitt kök, sin frukost, sina promenader...

Men det absolut bästa med Soko är att hon inte ber om ursäkt, inte på riktigt. Det här är hennes ord, hon har inte tid att hitta de riktiga orden, de där som alla vill att man skall säga. Orden och meningarna som är smörigt PK, som gör att man får fribiljett in i de fina salongerna. Salonger som man sedan märker, när man väl är där och kliar allas ryggar, är förljugna och falska. Salonger som inte på något sätt hyllar kärleken och värmen. Som bara är viktiga för salongen själv och för de där fina, oförargliga orden.
Därför presenterar hon sig och sin sidekick som "Kuken", killen, och "Fittan", hon själv. Två av några få ord som hon kan på svenska. Det är hänsynslöst roligt och hjärtlig humor. Tar tillbaka orden från förtrycket.

Hon sjunger om små små katter, får oss alla att skrika "mjaouu" på rätt ställe. Charmar oss runt Jupitersringar när hon kommer av sig och säger att hon inte är tillräckligt duktig på att spela, och ber oss därför sluta klappa i takt, eftersom vi inte håller takten.
Hon har sin egen takt, sitt eget universum. Sokos liv är också vårt liv, vi har bara inte fattat att sätta ord på det än. För vem har inte önskat livet ur någon som varit så in i döden elak, vem har inte nojjor och vem vill inte skriva en låt om katterna.



Som ni fattar så kunde inte band två, som förmodligen var huvudbandet, leva upp till det där första. Inte en chans. Fast även om jag sett Handsome Furs helt själva hade jag nog inte gillat det.
Det lät ibland som Springsteen med elektroniska inslag... och när skall artister fatta att "lalalalala" just sjungs "lalalalala" och inte bredbent "lölölölö". Där har vi en enkel regel för bra musik enligt Jerry: Om någon sjunger "lölölölö" som refräng går det bort!
Det fanns små ljusglimtar, det var ibland helt upphackade melodier, pauser och chackaticka chackita ljud som var bra. Men på det stora hela var det en låt i någon kanadensiskt tvserie om ungdomar...

Tillsist:
I bland har jag funderat varför jag håller på och delar med mig av mina tankar såhär. Varför jag lägger ner så mycket tid. Visst, kvällar som den igår går ju inte att bortse från men annars.
Jag vet ju ändå svaret, jag vill påverka, jag vill sätt lampan på all bra musik som spelas i Göteborg. Både av inhemska band och av de som kommer på besök. Jag vill väcka folk, gå ditt inte alla andra går. Det är min mission.
Och nu har jag precis fått reda på en sak som gör mig som oerhört stolt men samtidigt väldigt generad och blyg. Jag kan tyvärr inte skriva för mycket om det men tre killar kommer på ett speciellt sätt att göra mig odödlig. Mitt ego är just nu större än en buss! Samtidigt som jag inte riktigt fattar, varför jag? Vad har jag gjort...egentligen.
Jag vill faktiskt inte slå mig så mycket för bröstet men ibland får man fan kosta på sig att höja sig själv. Ta hissen till 23 våningen och skrika sitt eget namn! I en stor jävla ångdriven megafon!
Nåväl, ni som läser här kommer fatta om ett tag. Kanske om ett väldigt långt tag men ändå.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Olaglig drog.

Jag gillar inte när en kulturyttring skall framställas som bättre än annan. Det behöver inte sägas rakt ut, man fattar ändå. Ta exemplet igår: Navid Modiri skulle börja kvällen på Pustervik med att läsa ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det hela skulle ske inne i själva teatersalongen. Om man ville komma in där kostade det 140 kronor.

Lite senare på kvällen skulle Navid sjunga med bandet "Gudarna". Det hela skulle hända på barscenen på Pustervik. Om man ville kolla på dem kostade 80 kronor.

Jag tycker det här är rätt märkligt, alltså varför i hela fridens namn kostar bokläsandet 140 och konserten 80? Det är ju samma person? Är det så att Navid är värd mer när han läser poesi? Är det finare med poesi än med toksvängig musik?

Det här är på inget sätt kritik mot Navid, jag håller honom högt över molnen och tycker killen är överbegåvad i allt han gör. Han förklarade att det inte var han som satt prislappen 140 kronor. Han berättade istället att han försökt få med så många som möjligt på gästlistan. Även jag var på gästlistan, så för mig hade det bara varit att knalla in, men mina vänner skulle fått betala 140 spänn. Och där gick en gräns.
Hur mycket vi än ville se och höra Navid där inne i teatersalongen.

Som sagt, jag lägger ingen värdering i de olika uttrycken. Jag gillar dem båda lika mycket, men tydligen är det ena finare än det andra.

Men men vi gick senare in på själva konserten, och för 80 kronor fick man se ett band som sprutade av spelglädje.


Nästan på dagen två år sedan jag såg Navid Modiri och Gudarna för första gången. En kväll på Jord utvecklade ett stort behov av mer, mer av (som jag skrev då) pop-poesi-regge-kulsputan Navid. Sen dess har jag sett Modiri och bandet många gånger...

Men alltså hallå! Vad har hänt, hela saken är fler hundra gånger bättre än alltid annars! Från första ton leker sig bandet fram, de spelar som de aldrig gjort annat. Som om det här var sista kvällen någonsin och de bara måste bevisa att ingen skall glömma allt bra. De tre fyra första låtarna går i ett, studsar enkelt från den ena till den andra.



Det är som att se allt på nytt, det här är ett nytt Gudarna, en ny Navid. Hela gänget sitter ihop och agerar som en enda stor partymaskin. Varje rad hinner knappt sluta innan nästa börjar, allt vill ut på en och samma gång. Samtidigt håller man ändå snyggt igen, det blir inte ett uns av överbelastat. Svänget är Gud och till den lyssnar bandet. Likt ett musikaliskt Cirkus Cirkör rör de sig på gränsen till det omöjliga, på linjen för hur mycket intryck man kan ta in.

Jag tänker flera gånger genom mitt handklappande och genom min leende mun att detta omöjligt kan vara ett band som spelat i varenda lokal i Sverige. Inte minsta tillstymmelse till trötthet! Nu trodde jag i och för sig inte att det skulle finnas det, samlar man ett gäng personer som var och en har lika mycket spring i benen som Timo så kan det inte annat än bli dubbelvolter.

Den där kvällen för två år sedan skrev jag att Navid var multivitaminpillret alla behövde för att palla med hösten. Igår var det mer än så, Navid Modiri och Gudarna var en guaranaspetsad fruktcocktail, med lika mycket norrland som södern. En upplevelse på gränsen till det otillåtna och olagliga. En naturlig drog, framställd på känsla och närhet. Som citronskivan på toppen sitter ett stort rött kärleksfullt hjärta.

Bäst på hela kvällen blev "Låt mig va". Vilken allsång! Tack!

Det enda mörka molnet i skyn är att det här verkar ha varit den sista spelningen på länge. Till våren kommer en ny skiva och vet ni vad: Jag längtar redan.

Om man vill kan man höra Navid läsa flera gånger under hösten, både här och där. Jag tror nog jag skall skrapa ihop pengar och gå dit. För när allt kommer kring är 140 pix en droppe i havet, en liten fjantig summa pengar för att få höra en av vår tids mest begåvade personer.

Tillsist:
SoKo.
Nu säger jag det inte mer, ni har nog fattat vad ni skall befinna er ikväll...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ord runt musiken.

Min haka åker ner i golvet när jag hör svenska texter med ett självklart flyt, när orden bara ramlar på, snurrar sig runt musiken och bildar en kofta som sitter perfekt. Det låter som personen bara snackar från höften, utan tankar eller mål. Anledningen till att jag blir så förvånad när orden känns så lätta är att det går emot allt vad skrivande handlar om. Man skall ju skita fram sakerna och... ja ni vet allt det där. Därför är det så fint och skönt när allt är enkelt.

Ulf Stureson har varit en del av mitt liv länge nu, från första skiva "I overkligheten", och hela tiden har jag gått tillbaka till Ulf. Sökt nya texter, sökt ny kraft och förvånats hur han hela tiden får orden att rulla på. Hur det stickas och värmer runt musiken, som om han bara pratar med mig lite så där lagom spänstigt vid kaffeautomaten.

Om vi börjar från slutet. Det kommer en obehagligt behaglig låt "Lilla ängel" från näst senaste skivan "Allt jag ville säja". Med en text som både ger utrymme för tolkning och är närvarande på samma gång. Den är i alla sin stilhet ett starkt rop i megafon samtidigt som den är viskade och just nära. En svart historia som lyser av hopp.

Näst sista låten är "Jag hoppas" från 2000 års bästa skiva "Ulf Stureson". Här är det betydligt rockigare, utan att bli bredbent. Ulf har känsla för de små sakerna som gör pop istället för rock. Att ta sig an verkligheten hårt men med ett leende. Ordet jag söker är finurlig, utan att bli pådrivade klämmig. För även om han just den här kvällen har hjälp av en elgitarr brevid sin akustiska så är det fortfarande sympatiska berättelser. Och orden rullar på även här, på det mest självklara sätt.

Det blir lite låtar från nya skivan också, "Beronde", jag gillar nog mest "I dåligt skick" med den underbara textraden "ta en dusch, ta en dusch"...Ja du måste nog höra sammanhanget för att förstå hur bra det är...

Jag kan rada upp varenda låt på det här sättet för alla är faktiskt lika angelägna. Ulf gör i mina ögon en helt perfekt spelning, jag kanske är partisk eftersom jag kan varenda text, varenda rad och nästan varenda frasering. Men det kanske är så man skall känna när man hittat rätt. Ulfs musik är så nära den musik jag skulle vilja göra, om jag bara kunde. Men jag är samtidigt så otroligt nöjd med att bara få stå där på Wish och låta mig segla iväg. Sturesons musik och framförallt hans ord är nära mig, det är nästan som att de är jag.



Efter den där perfekta stunden gick jag lite snabbt ner för trapporna, ner till Klubb Centurion...
På scen stod Les Anges Perdues.
Låt mig sammanfatta det så här: Jag älskar det faktum att The Hellacopters äntligen valt att lägga ner. Dra dina egna slutsatser...

Tillsist:
Ikväll kan man se Hästpojken på Jazzhuset. Kolla in här för att se vad jag tyckte om dem här. Sammanfattning: Jag älskar dem!

Men jag kommer ändå att gå åt ett annat håll i natt: Navid Modiri har släppkalas för sin nya bok "Skrik Om Du Brinner". Han kommer även spela med "Gudarna". Klockan sju börjar han, och det är tydligen "sharp sju" som gäller... När han börjar spela vet jag inte. Pustervik är platsen i allafall.

Tillsist2:


Ja, nu missar du inte det här i morgon. Klockan 22 på Pustervik.
SoKo.
Inte missa.
Aldrig missa.
Inte göra annat.
Fan ta dig om du missar det här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Bilden dödar.

Pictures came and broke your heart.
The Buggles "Video killed the radio star"

Jag blir så fundersam ibland. För just precis nu är den rörliga bilden på topp, varenda kotte gör musikvideos hemma i kylskåpet och smäcker upp dem på Youtube Några bra, andra mindre bra. Men sammantaget så är det helt underbart mycket tid och kraft som läggs ner på de här små konststyckena.

Det som gör mig fundersam är att alla musiktv kanaler inte verkar fatta. Ja jo visst ZTV finns men det är väldigt sällan man ser "den där nya musiken" där. MTV tänker jag inte ens nämna... Ibland är det till och med så att premiären på en video sker på den här bloggen, se här.

Så.

Idag blir det "Musikvideo Enligt Jerry" här på bloggen. Jag har rotat fram några fina videos så att du kan se vad musiktv missar.




Baby don´t hurt yourself "Som Peter Sjöholm"

Här är den, videon till BDHYs hyllning till Peter Sjöholm! Stor premiär! Mycket kärlek och en snygg slinga.
(och ja, de där två killarna ordnar klubbar på Storan...)




Jens Lekman "Black Cab"

En gammal Jens Lekman låt, det är sant, men videon är bara så fin! Tydligen ingen "officiell" video men vad gör väl det när man har snöbollar.
Kolla även in den här spanska versionen här.






Kyte "Peacemaker"

Snygg låt och snygg video. Enkelt och storslaget, allt i ett. Jag gillar bananen som kommer flygande...





Club 8 "Whatever you want"

Jag älskar den här videon! Den är så sval och enkel, så snygg och spännande. Kolla på Karolinas ögon...





Jonas Game "New City Love"

En av de bästa låtar jag hört, på riktigt! Jag blir så jävla glad varje gång jag hör den. Näven i luften och hösten fyller mina lungor. Jag ryser också varje gång jag lyssnar på den och minns när jag för första gången såg hamnen från Masthuggets klippor...





Irene "By Your Side"

Ett krav för att en video skall bli "så smart" i min bok är att man inte kan dra ner ljudet och sedan ändå fatta vad det är för musik. Irenes video är precis så! Väldigt dramatisk video till en väldigt dramatisk låt.





Den Stora Sömnen "Flyktkola"

En helt underbar video som på något sätt sammanfattar hela grejen med DSS. Ännu en gång blir jag väldigt glad att se rörliga bilder, att internet finns och att DSS finns!
Snyggt med BD tröjan Stefan...



Pen Expers "Star"

Kanske inte den bästa av PE:s låtar men videon är helt briljant. Snygg och elak. Svart och ännu mer svart.





Hatis Romance "Emokillen"

Det här är hur Kent egentligen vill låta och hur de egentligen vill att deras video skall se ut...eller nått. Hursomhelst, HR gör nytidsmusik och skriver om saker vi känner igen. Inte elakt, bara kärlek.

En sista video:
Kan inte annat är credda MTV för deras humor när det begav sig.



Det där var den första videon som visades på MTV när kanalen startade 1 augusti 1981. Frågan är var den humorn är nu?


Tillsist:
Bonnie & Clyde har växt och spelat in nya låtar. Lyssna på "Snowstorm"....
Plötsligt är det, trots texten, vår i bandet. Borta är cementen och nu spirar blommorna. Fint och precis rätt på hösten.


Tillsist2:
Saker i veckan:

Onsdag: Den enda Ulf som gäller, Ulf Stureson, spelar på Wish. Gå dit och hör Sveriges ensammaste röst. Killen har nya saker på gång och det är som vanligt alldeles underbart.

Här är en video från 2003:




Torsdag:



Allas vår superkreative vän och övertalangfulle Navid Modiri dubbeljobbar på Pustervik. Först läser han ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det gör han klockan sju. Sen ställer han sig på barscenen och eldar upp massorna med "Gudarna". En helkväll!

Fredag: SoKo firar sin födelsedag med att förgylla våra liv! Pustervik är platsen och känslan är stor och varm. Sagan säger att hon spelade piano som ung men sen inte rörde ett piano på tio år och så plötsligt gjorde hon det. Hon började sjunga trots att hon aldrig sjungit förr och ut kom sånger. Sånger som hamnade på Myspace.
Detta var typ 11 månader sedan...

Eftersom dagens tema är video så:



Så hemskt, så jobbigt, så...så...så vackert! För jävla bra helt enkelt!
Vilken allsång det kommer bli!

Lördag: Friday Brigade tar dig till Frankrike, de tar dig med new romance och snygga röster. On Our Honeymoon trycker in oss på Stars´n´Bars och jag kommer börja lipa till det här...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tidsuppfattning.

Efter en hel hög med konserter som innehåller oetablerade band har jag kommit fram till en del saker. Det blir ju så att man jämför de här spelningarna med varandra. Ett mönster som är väldigt tydligt är den optimala längden på en konsert. Nu snackar vi alltså längden på en konsert med ett band som inte är så stort, de där stora kolosserna bryr jag mig inte om hur länge de spelar. De handlar om att de har en massa grejjer runt omkring sig som gör att de kan hålla på lite längre.
Det optimala längden på en konsert med ett nytt band är 25 minuter. Från de att de går upp på scen tills dess att de går av. Punkt.
Om det är kortare känns det märkligt, som bandet inte riktigt ville vara med. Är det längre börjar man tröttna och de vill ju ingen.
25 minuter. Inte mer eller mindre. En utsökt aptitretare och ångan hålls uppe.

Jacob Johansson höll på i 55 minuter.
55 långa minuter. 55 ofokuserade minuter.
Jag kan egentligen inte finna ord för hur lång tid 55 minuter är.

Nu var det ju bara inte tiden som gjorde att jag inte fastnade för Jacob och hans band.
Jag förstår inte vart Jacob vill komma, vilket mål han har. Visst, han vill lira musik det är klart. Och ibland är det lite småmysigt fint sådär. Men oftast är det svajjigt och ofokuserat. Ingen som pekar och säger "Lyssna på mig!". Ingen mening och ingen slinga som biter sig kvar. En tandlös tiger. Inge fart och tiden står bokstavligt still.

Jag tror också att Jacob skulle klara sig bättre utan sitt band. Hålla ner tiden lite och köra på själv.

Jag skall erkänna, jag gick på toaletten mitt i konserten. Men eftersom den var så lång, så lång så var det inga som helst problem att hinna. Det kändes inte som jag missade något.

Nu verkade detta inte bara handla om mig, även resten av Klubb Existens publik tröttnade efter typ 20 minuter...



Nåväl, efter en dryg timme efter det att Jacob börjat fladdrar det till på scen. Upp kommer fyra taggade snubbar och verkligen river ner oss allihopa.
Samtidigt Som har premiärspelning, och ta mig fan, taket lyfter! Vilken energi och hänsynslöshet. De här minuterna är i klass med vilken Almedalspelning som helst. Med mer poppunk då.

Samtidigt Som är en helvändning från Jacob, det är fokuserat och målet är klart. Herravälde! Det började på Henriksberg, snart Göteborg och sedan Sverige. Varenda låt är en dröm, bankar skiten ur mig och fotbollskörerna skvätter om öl och galenskap. Korken flyger ur flaskan och känslorna svämmar över!

Att göra punk med pop i blodet kan bli fel, det kan ses som lätt men gränsen mellan katastrof och framgång är hårfin. Samtidigt Som har framgången i sin hand, jag vill "Dansa Köping!" och glömma bort allt runt mig! Aaaaa Aaaaa lalalaaaaaa!




Bäst är "För jag tror att ingen annan kan känna så här för dig" , en genomspolning av hela huvudet. Lyssna på början på den låten och undvik att le! Inte en chans va?

Samtidigt Som spelade i 25 minuter.
Japp, så var det med det. Precis lagom och inget mer att önska. Hatten i luften, tack och ajö.

8 november har ni chansen att se Samtidigt Som på Svanen (Jazzhuset). Ta chansen, drick lagom mycket, lossa på hängslena och skrik dig hes !


Kul att de kom så mycket folk till Klubb Existens, förra gången var det ju lite glest...


Tillsist:
Jag tror jag har korat vem som är årets marknadsförare. Han har skivbolag och lyckas sälja in varenda artist han har i sitt stall. Det sprutar idéer och konsertupplägg. Samtidigt som han inte är påträngande.
Jag beundrar denna människa. Verkligen.
Han skulle kunna lära ut ett och annat till storskivbolagensbolagens "Nä, men du vet Xxxxx gör ingen press just nu, och konserten på onsdag blir bara tre låter lång. Det är ju mer en promotiongrej. Men det fattar du va? Sen kan jag ju säga det att om det skall bli någon intervju med bandet så vill jag att du intervjuar deras kusiner också, de spelar i ett annat band."

Tillsist2:
Sveriges ensammaste röst Ulf Sturesson på onsdag på Wish. Det var ett oväntat kort!
Bara han kör "Jag hoppas".... Men även det nya är ju helt briljant!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg