Att jag aldrig lär mig.
Att man skall spara på superlativen, varje liv har ett vist antal upphöjande ord och när man använt dem för mycket tappar de stinget. Vargen kommer typ.
Men samtidigt är det ju svårt att riktigt veta vad som kommer, jag som till viss del lever för dagen kan ju omöjligt vet vad framtiden bjuder. Att då sitta och trycka på superlativen, för att det eventuellt kommer något bättre i morgon, är ju bara dumt. Och att redan ha förbrukat superlativen på sina barndomshjältar är ju rent ut sagt idiotiskt.
Så här kommer en del ord som beskriver Sokos konsert igår:
Utomordentlig, utmärkt, lysande, briljant, magnifik, storartad, utsökt, gyllene, suverän, enastående, ypperlig, glänsande, blänkande, skinande, självlysanade, högklassig, förträfflig, himmelsk, sagolik and so on forever end ever in to eternity....
Soko blåste verkligen liv i mig igår. Jag vet att det där var det finaste, mest älskvärda ärliga helt snurrigaste jag någonsin sett och hört. Föreställ dig att du i varje situation hittar de rätta orden, att du alltid vet hur du skall uttrycka dig. Samtidigt är du helt konsekvensneutral, inte tänker ett skit på hur saker och ting kommer låta eller tas emot. Det kan bli helt åt helvete och alla skrattar eller så blir det helt magiskt.
Igår på Pustervik, typ mellan kvart i elva och halv tolv, såg jag ljuset. Just denna dagen efter, tidomställningens dag när sommaren officiellt är borta, sitter jag med ett stort leende på läpparna. Vet inte om något kommer slå detta, jag har sagt det där förr men Soko utklassar dem ALLA. Jens upplevelser, Håkan eufori, Henrik eskapader, Annika känslostormar, lägenhetskonserter, nyförälskelse, stipendier, kyssar, sprit, knark, att hitta 500 spänn på gatan den 24, livet... allt är bara dimma just nu. Oviktigt på riktigt. Skit samma. Ner i golvbrunnen bara.
Soko är enkel. Det är inga stora saker, inga stråkarrangemang eller ljudmattor. En liten ukulele, en gitarr och just denna kväll en helt söndersjungen röst. (under någon låt får hon hjälp av tre killar som körar och skakar ägg) Hon är hög på livet, upplever sin bästa tid just nu. Har födelsedag, fyller 22, just denna denna denna magiska kväll. Allt är krispigt och oövervinneligt.
Mitt i allt det här står då alltså Soko, en enkel tjej från Paris, som sjunger om den blonda bitchen som tog hennes pojkvän. Om hur hon skall döda henne. Hon sjunger om hur hon blir fetare och fetare, tror att hon är gravid trots att hon bara haft sex med sina fingrar den senaste tre månaderna. Hon sjunger om hur besviken hon är på killen som bara bryter upp för uppbrytande skulle, trots att hon delade allt med honom. Sitt liv, sina tankar, sin fitta, sin hjärna, sitt kök, sin frukost, sina promenader...
Men det absolut bästa med Soko är att hon inte ber om ursäkt, inte på riktigt. Det här är hennes ord, hon har inte tid att hitta de riktiga orden, de där som alla vill att man skall säga. Orden och meningarna som är smörigt PK, som gör att man får fribiljett in i de fina salongerna. Salonger som man sedan märker, när man väl är där och kliar allas ryggar, är förljugna och falska. Salonger som inte på något sätt hyllar kärleken och värmen. Som bara är viktiga för salongen själv och för de där fina, oförargliga orden.
Därför presenterar hon sig och sin sidekick som "Kuken", killen, och "Fittan", hon själv. Två av några få ord som hon kan på svenska. Det är hänsynslöst roligt och hjärtlig humor. Tar tillbaka orden från förtrycket.
Hon sjunger om små små katter, får oss alla att skrika "mjaouu" på rätt ställe. Charmar oss runt Jupitersringar när hon kommer av sig och säger att hon inte är tillräckligt duktig på att spela, och ber oss därför sluta klappa i takt, eftersom vi inte håller takten.
Hon har sin egen takt, sitt eget universum. Sokos liv är också vårt liv, vi har bara inte fattat att sätta ord på det än. För vem har inte önskat livet ur någon som varit så in i döden elak, vem har inte nojjor och vem vill inte skriva en låt om katterna.
Som ni fattar så kunde inte band två, som förmodligen var huvudbandet, leva upp till det där första. Inte en chans. Fast även om jag sett Handsome Furs helt själva hade jag nog inte gillat det.
Det lät ibland som Springsteen med elektroniska inslag... och när skall artister fatta att "lalalalala" just sjungs "lalalalala" och inte bredbent "lölölölö". Där har vi en enkel regel för bra musik enligt Jerry: Om någon sjunger "lölölölö" som refräng går det bort!
Det fanns små ljusglimtar, det var ibland helt upphackade melodier, pauser och chackaticka chackita ljud som var bra. Men på det stora hela var det en låt i någon kanadensiskt tvserie om ungdomar...
Tillsist:
I bland har jag funderat varför jag håller på och delar med mig av mina tankar såhär. Varför jag lägger ner så mycket tid. Visst, kvällar som den igår går ju inte att bortse från men annars.
Jag vet ju ändå svaret, jag vill påverka, jag vill sätt lampan på all bra musik som spelas i Göteborg. Både av inhemska band och av de som kommer på besök. Jag vill väcka folk, gå ditt inte alla andra går. Det är min mission.
Och nu har jag precis fått reda på en sak som gör mig som oerhört stolt men samtidigt väldigt generad och blyg. Jag kan tyvärr inte skriva för mycket om det men tre killar kommer på ett speciellt sätt att göra mig odödlig. Mitt ego är just nu större än en buss! Samtidigt som jag inte riktigt fattar, varför jag? Vad har jag gjort...egentligen.
Jag vill faktiskt inte slå mig så mycket för bröstet men ibland får man fan kosta på sig att höja sig själv. Ta hissen till 23 våningen och skrika sitt eget namn! I en stor jävla ångdriven megafon!
Nåväl, ni som läser här kommer fatta om ett tag. Kanske om ett väldigt långt tag men ändå.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
