Inget för mig.

Jag har lite enkla kriterier för musik, alltså den musiken jag gillar.

Ett: Det skall gå att vissla till melodin. Kanske ett larvigt krav men jag gillar att vissla...och då är det ju trevligt om man kan vissla med i sina favoritsånger.

Två: Det skall finnas ett hjärta. Musiken skall kännas att den kommer från ett hjärta. Detta kan te sig på väldigt olika sätt, men det jag egentligen menar är att artisten skall skita i allt och bara göra musik som den eller de kan. Inte snegla så mycket utan bara köra på. Visst, man kan sno och kopiera men det handlar hela tiden om att lägga in sig själv.

Och för mig så uppfyllde Love Is Not My Only Crime inget av dessa "krav". Jag gillade det inte alls. Stelt och intetsägande. Rock för folk som just upptäckt internet.
Jag tänker inte utveckla det hela mer än så, då blir det bara elakt.
Det enda pluset var att sångaren Andreas stundtals var svinbra...och ja de är duktiga/kompetenta/gör det här för att de måste/har spelat in med Kristian Anttila/bla bla bla...Men det finns inget att ta med sig. Jag har inte ett endaste spår med mig ut i natten.

Tack till Klubb Existens dock, svinbra låtar ni spelade innan och efter! Synd att det var så lite folk bara...

Tillsist:
Just nu lyssnar jag på Johan Köhnke. Ta det hur ni vill.

Och så har jag återupptäckt The Jessica Fletchers. Speciellt Stop Now.
Så kan det gå.

Samtidigt vaknar jag till Petra Engdahl.

Tillsist2:
Snart kommer det komma upp en exklusiv akustisk låt med Peter Sjöholm här på bloggen. Håll pekaren på uppdatera...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tack Jens. Tack tack tack Jens.

Åh du sköna klyscha: Jens Lekman står där han alltid stått med båda fötterna på marken. Den här kvällen blir det tydligt när jag efter konserten ser Jens långt inne i Nef klädgarderob, rotandes bland kartonger fyllda med skivor. Han plockar ut två lådor, och tränger sig in bland folket i foajén. Jens Lekman säljer sina egna skivor under marken i Göteborg.
Jag blir varm av sån´t där. Trots att Lekman ligger etta på albumtoppen och kör två utsålda konserter i Göteborg så tappar inte kontakten med oss vanliga. Det finns inte i hans hjärna att bara gå.
Det är stort. Det är väldigt ödmjukt och det är bland annat det som gör att Jens Lekman i mina ögon är bland det största vi haft i Göteborg, i Sverige och i världen.

Vid det här laget har nog alla hört Jens Lekmans senaste skiva, den där plattan som tar honom högre än förut. Okej, jag skall erkänna, jag hade lite svårt för plattan första gången jag hörde den. Det kan ha varit något med det bombastiska anslaget, det chockade mig. Jag tänkte ju bara på en Lekman som spelade sånger på gatorna mitt i Gamle Stan förra hösten. Jag tänkte på en Lekman som med sin lilla ukulele förtrollade oss på Ukulelefestivalen för några år sedan. Jag tänkte på den bästa konsert jag någonsin varit på, den på Pustervik vintern 06.

Men nu har jag ändrat mig, skivan är precis på pricken det bästa jag hört! Och det som förändrade mig tillslut var live upplevelsen av den här nya låtarna. Att stå där nere under marken mitt i Göteborg och se Jens le ikapp med sitt jätteband, att höra honom leverera de här storslagna låtarna blev för mycket. Den söta börjar gråta under "A postcard to Nina". Den är storslagen javisst, den är också en väldigt liten låt. Liten som en kvarlämnad lapp på ett dansgolv, en notering som var ämnad för två andra ögon än oss alla. Det är ändlöst vackert.

Själv lyckas jag hålla tårarna inom mig tills "I´m leaving you bacause I don´t love you". Här slutar Lekman spela och låter rösten fylla hela lokalen. Oh, denna röst! Jag har aldrig hört Jens sjunga så här bra, rösten är i sällskap och ensam på samma gång. Styrka och bräcklighet omfamnar våra öron.
Jag gråter. Inte så jättemycket på grund av texten, utan mer på grund av rösten. Jag gråter för att Jens Lekman sjunger så otroligt fint. Det är så innerligt att jag inte kan hålla tårarna borta. Det går omöjligt att sätta ord på hur fint det är. Ni som var där kanske förstår, det där var ett "en på miljonen" ögonblick. Rösten är just där just då större än allt annat jag upplevt, han verkar lägga in hela sitt liv i rösten. Alla berättelser och alla minnen tar plats i tonerna och ljuden som lämnar Lekmans mun. Han är störst samtidigt som han är minst.

Jag kan knappt skriva mer, minnet av den där stunden är helt överväldigande.


En liten video som inte gör händelsen rättvisa

Jag har väll sett Lekman runt tio gånger nu, på stora scener i ståhatt, på små scener med spruckna högtalare och på guldskimrande gator i skuggan av SKF.
Den här konserten var helt klart bäst! Kontakten mellan oss på golvet och de på scen var total.
Det här kommer ta Jens hur långt som helst. Han kommer hamna i böckerna, som staty på gatorna och Kalendervägen i Kortedala borde döpas om till Lekmanvägen på stört. Och hans numera uthyrda lägenhet borde bli museum, han har skapat så stora sånger där att allt borde bevaras.

Det är märkligt, jag kom just på att Jens Lekman har stått för säkert tre konserter på min topp tio lista. Nog är det fint...

Sen är ju den svenska versionen av "Maple Leaves" kallad "Lönnlöv" en klassiker. Och där förstår man allt Jens inte är ännu en artist som gömmer sig bakom engelskan, han har utvecklat ett eget språk. Det blir tydligt när han då sjunger på svenska.

Så vi pratade i timmar
Dina tårar i mina lakan
Du sa att du tyckte du var ful
Jag fatta’ ingenting
För det där är skitsnack, och det vet du
Du är det vackraste jag har sett ju
Jag har förlorat mig själv i dig
Förlorar jag dig, så förlorar jag mig

Och jag gråter igen.

Nä, vänner det här låter ju helt galet, all text blir bara blaj idag. Jag kan inte få ner det via tangenterna, det var finare än jag någonsin kan förklara.
Jag slutar nu. Hoppas budskapet gick fram: Jens Lekman förändrade mitt liv igår.
Jag behöver väl inte ens påpeka att Shirin och Friday night at the drive-in bingo körde över oss. Eller att Black Cab aldrig låtit bättre.

Tack Jens.


Just det, Todd Berry , han har man sett i bla Sex and The City, värmde upp oss. Eftersom det här inte är "Komik enligt Jerry" så nöjer jag mig med att säga: Han var svinkul! På ett väldigt besynnerligt sätt.

Tillsist:
I kväll går vi till Henriksberg och lyssnar på Love Is Not My Only Crime på Klubb Existens.

I morgon går vi till Klubb Populär och via Peter 5jöholm hyllar vi Anders. För er som inte fattar ett jota just nu: Peter har skrivit en låt som heter "Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?" och den handlar om just Klubbpopulär-Anders.
Peter har lovat att spela så bra att Storan sprängs och att klubbarrrangörerna får sopa flisor ända borta vid Masthugget på söndagsmorgonen...

Pallar ni inte bli vara med om fyrverkeriet på Storan kan ni ta en titt på bilden nedan:


Tillsist2:
Fortsätt lyssna på Don´t be Kate!

We gona walk the bridge tonight

Och ni har väl inte glömt att Palpitation är det bästa just nu? Sagan fortsätter 10 november på Join Our Club...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Gitarr, bas, trumma och en gitarr till.

Nu måste det sägas: Det är bättre där nere än där uppe. På Henriksberg. För trots den superäckliga helltäckningsmattan är det lite mer intima stället därnere så mycket bättre. Terrassen är just bra för att det är en terass, så nu här det är kallt är terassen typ inget. Folket blir uppdelat och det är ett projekt att ta sig till dansgolvet. Men visst det är ju inte helt värdelöst, bara det inte var för dessa nivå skillnader och känslan av fritidsgård där uppe.
Summa: Flytta Join Our Club!

Ibland får jag saker för mig, jag fantiserar ihop sagor i huvudet när jag hör en låt. Om hur just den låten skall förändra mitt lilla liv när jag väl får höra den live. Ser bandet framför mig i febriga drömmar, hur bra allt är och speciellt hur bra publiken är. Det går i drömmen att ta på stämningen. Och jag är helt säker på att just den låten jag valt ut är bandets bästa.

Så vaknar man då och befinner sig på klubben med bandet på scen. Då händer det, en helt annan låt seglar fram som en pansarkryssare. En låt som inspelad inte alls lockade mig till sig men som live spränger bort varenda optimistjolle.

Det här är en galet lång omskrivning för att jag tyckte This Is Love var underbara. Alltså, den låt jag lyssnat in mig på och fallit för var Superwoman. Nu var den inte alls dålig live, inte alls, men den var inte som i feberdrömmen...eller det kom en annan låt emellan: Too Late.



Vilken poppärla! Live tänder den alla lampor och blåser försiktigt ut alla proppar. Väldigt elektriskt, väldigt snygg melodi och bara fina känslor. Annika Forsbergs röst är lagom organiskt distad och fint desperat. Hon står bara där och lojt tillbakalutad levererar hon sång snyggt raspig. Så cool! Härligt!

Och nu gör ju This Is Love en massa annat rätt också, de funkar som en enhet, som ett band. Det är blickar, leenden och man känner att de här är polare som gillar varandra och framför allt gillar de att spela. Jag blir så glad inombords! För i tider där de flesta experimenterar med musiken, det är än 40 pers på scen än en ensam kille med laptop, så spelar This Is Love brallorna av dem allihopa med den enkla uppställningen gitarr, gitarr, bas och trummor, Inget konstlat, bara en står påse talang och en inre kärlek mellan bandmedlemmarna.
THAT is love my fiends!

Efter utspilda öl, avstängda gasolvärmare och jordnötter i skon blev det tid för 64Revolt.



Tack skall ni ha, ni har prickat in 13 rätt på Jerry tipset! Härliga ljud, skriksång, onliners texter och dansanta popflingor. Det är blir huvudspåret till mitt liv just nu, ta plats för fan för du får bara en chans. Det kan låta egoistiskt men 64Revolt tar plats och med all rätta. Så mycket självförtroende att det svämmar över. Och som det inte vore nog, bandet sprutar ur sig lika mycket energi som en Leila K på speed. Näven vevar frenetiskt och jag hoppar, hoppar foten ur led.



Skriksången skulle kunna bli fälld för uppvigling, databeatsen för uppseendeväckande beteende och den vanliga sången skulle få stilpolisen att lägga ner arbetet. 64Revolt leder oss in i upploppet, mot tristessen och för dansen.
Jag drömde om det här också, och det blev precis som i drömmen. Yeah!

Sen slutar kvällen med en massa dans, det spelas bra musik och Jerry dansar Köping. Tack för att jag får vara med i detta liv!

Tillsist:
Nu laddar stan för Jens återkomst. Jag tror det kan bli stort. Alla kommer veta var de befann sig när Jens kom tillbaka.
Jag vet redan nu att jag kommer befinna mig på Nef.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Inte att jag dör i dag.

Förlåt, jag vet. Det är oansvarigt av mig att gång på gång dela med mig av mina kickar. Som att vifta med kokain framför en beroende. En kaka på bordet till den som svälter. Eller så kanske det är precis tvärt om, genom att dela med mig så får ni också en kick? Så kickar vi tillsammans, vad vet jag.
Nå, nu blir det i alla fall ytterligare ett stycke oförmörkad hyllningsång till ett band.



Det är härligt att vara på plats, att vara där när saker och ting sker. När hela världen står still i dryga halvtimmen och känslan av odödlighet sänker sig över en.
I går var det precis så, från första ljudet på scen till sista applåden.

Autisterna har spelat lite här och där, på något ställe och på någon yra. Men det är faktiskt helt oviktigt nu, för igår flög de upp bland molnen. Med öppna sånger och enkla texter. Känns som en fruktbuffé, nyttigt och hälsosamt. Inga dolda agendor. Inga stilar. Bara rakt på för att det är det enda sätt de kan låta på.

Det är näven i luften, hopp och dans. Sångaren Per-Olof Stjärnered är väldigt medveten om att vi är där, samtidigt som han kör på som om det vore tomt. Stora saker! Vi får stiga ner i den lilla källarlokalen, dämpa belysningen, hitta känslorna och vara med på en repetition av det åttonde underverket. Det är ibland en nästan overklig närhet mellan oss på golvet och de på scen, varje ton och ljud, varje ord närmar sig oss likt en flyende falk. En väldresserad falk ger oss upplevelsen av total otyglad natur, under tiden som bandet snyggt ger tecken åt fågeln så den inte skadar oss.

Ungdomen har aldrig känts mer självklar än den här kvällen, den där odödliga ungdomen som jag är övertygad om inte kommer att försvinna. De där känslorna som är så svåra att förmedla, här träffar Autisterna helt rätt. Falken fångar den skräckslagna musen som hoppar från barndomens hopptorn. Overklig precision, men ändå inte automatiserat. Det hela kommer från insidan, inget inlärt utan bara massa känsla.

Jag hoppar, men vill samtidigt ligga i fosterställning när jag väl är uppe i luften.
Mest hoppar jag när Himlen spelas men kvällens bästa är Johanna. Falken fångar bytet, en satsning som gick fel, men istället för att direkt äta så leker den med sitt byte. Inget skall vara helt uppenbart, inte direktdöd.

Och det är då som jag känner, mitt i den här katt och råtta leken som falken bedriver, att jag fått respit. Jag blir odödlig för en dryg halvtimme, inte en jävel rår på mig. Tack Autisterna!



Om vi nu skall ägna oss åt lite mer fakta så hittar man i bandet medlemmar från både Vapnet och Children Come On. Och ännu mer rätt oviktig fakta är att just Per-Olof Stjärnered brukar vara reporter på Västnytt.
Nu vet ni det iallafall, ni som tycker det är så väldigt viktigt med skvaller och bakgrundsinformation. Till er säger jag bara: Spring in på internet och hitta Autisternas sida. Mycket mer än så behöver du inte för att bli beroende. Du behöver ingen fakta eller ens ett namn för att fatta att nu är det Autisternas tur.

Tillsist:
Följer med skräckblandad förtjusning uppståndelsen kring tankarna på sammanslagning av tre fotbollslag i Göteborg. Det är mycket heta känslor.
Och fast jag inte förstår mig på vad som lockar i fotbollen så kan jag har en viss förståelse för fansens reaktion. Alltså, tänk dig själv följande presskonferens:

- Ja, nu har vi hittat Autisterna här och det var ju inte supermycket folk på deras spelning på Pustervik häromsistens. Samma gällde för Compute på Club4Heros och för Pen Expers i Malmö såg det verkligen ödsligt ut. Så nu har vi i Musikrådet bestämt oss för att slå ihop de här tre banden. Det nya namnet blir "MB Göteborg". En förkortning för "Musikbandet Göteborg".
- Vi är av den bestämda uppfattningen att det här kommer gynna alla parter och locka fler människor till MB Göteborgs spelningar.

Kravaller utbryter.

Jag skiter i om ingen bryr sig om ett band. Berör de mig så är det bra och berör de några andra så är det himlastormande. På liv och död... eller kanske snäppet värre.

Tillsist2:
Ikväll dansar vi Köping på Henriksberg!
Om du inte pallar med så går du till stans viktigaste arrangemang i Gårda.

Tillsist3:
Glömde dela med mig av onsdagskvällens skönaste tjuvlyssning:

Slirande Kille:
- När vi kommer hem till mig kan du få läsa mina dikter så du fattar hur galen jag är... på riktigt.

Tindrande Tjej:
- Ooo Ja! Med nöje!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Svårigheter med samvaron.

Det här kommer bli ett socialt kamikazeuppdrag, en harakiri på smidigheten och älskvärdheten. Men jag kan inget annat än ärlighet när det kommer till musik. Ni får förlåta mig men nu kommer det:
Irene var dåliga igår.

Det är alltså så här: jag är personlig vän med några i bandet, de andra älskar jag men ser kanske inte lika ofta. Man kan sträcka sig så långt som att jag har en relation till nästan hela Irene.
Det här sätter mig i en knipa just nu. Man skall ju peppa sina polare, man skall peka på att de är bäst och att just de är värda allt.

Precis så här har jag ju länge tyckt om Irene, långt innan jag lärde känna dem. Jag älskar Irene. De har fångat mycket av den musiken jag gillar, ett tilltal och en banalitet mitt i det seriösa. Handklappsvänliga sånger och indiehittighet.

Igår var det släppkalas på Pustervik, ny skiva och nya låtar. Sanningen är att skivan är jättebra! Den innehåller några låtar som med all säkerhet blir klassiker...

Irene på scen igår var inte bra.



Jag kan förklara, eller försöka förklara.
Irene har växt, de blir fler och fler för varje dag som går. Polare får plats, vänners vänner får plats och familjen växer. På skivan skapar det här större möjligheter, ett tjockare ljud. Men på scenen funkade det inte. Borta var svetten, glädjen och spontaniteten.

Eller det var inte bra under första halvan av konserten, bandet som spelat sig runt överallt nu, verkade nervösa. Låtar började fel, det var på sina håll ofocuserat. Inte så att någon enskild var kass, utan mer bandet som kollektiv. Det satt liksom inte ihop.

Men sen kom Waterfront och då tände det till! Resten av spelningen, det borde varit mer än halva, jobbade bandet upp stämningen. När sista låten kör igång, helt fantastiska By Your Side, är stämningen på topp. Den där låten är på top tio över de bästa låtar jag hört, på riktigt! Blåset är bättre än någonsin, kören superb och Tobbe sjunger så jag får rysningar. Vändningen efter 2:59 ger svimmkänslor och är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara live. Här visar Irene att de är ett förbannat bra live band. Slutet bjuder man indieschlager av bästa bästa sort! Yohooo!

Jag vet ju att Irene kan så mycket bättre än det här och det är kanske därför jag vågar vara ärlig med dem. Det kommer ta sig och förmodligen kommer jag stå där på Storan och ångra allt jag skrev här. För jag har sett Irene göra stordåd på scen innan, och när man tänker efter: Vem fan är beredd när familjen plötsligt växer? Som att få fyrlingar samtidigt som katten få barn. Men det löser sig.

Nu kan ni ta och titta in Irenes nya video, den är sann poesi och så intelligent gjord att jag inte vet vilket ben jag skall hoppa på. Jag tror jag hoppar på båda...



Tillsist:
Som jag skrev in förra inlägget, jag ångrar att jag inte gick och kollade på Håkan. Och nu ångrar jag mig ännu mer!
Fick ju höra att han kört en Almedalcover och nu finns den på Youtube. Kör kniven i mig bara!



Så här lät Almedalcovern när han gjorde den i Halmstad...man behöver ju inte vara geni för att räkna ut att det var ännu bättre på Liseberg...Skit också...

Tillsist2:
Fredag:
Autisterna på Pustervik. Avig pop på svenska...jag faller.

Emanuel Blume släppkalas på Underjorden. Den där snubben är en stor underhållare! Man skrattar och förfasas på samma gång. Gratis är det också.
Så här tyckte jag när han spelade i Rådanefors.

Lördag:
This Is Love och 64Revolt på JOC (Henriksberg). Två superband! Missa inte! Jag tänker dansa mig svett...
Se min intervju med This Is Love här, när de blev Veckans Raket på Allears Göteborg. Och se/hör låten Superwoman här.
Och här lite om 64Revolt på Emmaboda. Bläddra ner en bit...

Let Your Hair Down-släppkalas på Brew House. Förmodligen det viktigaste arrangemanget som hänt sedan elden.

Tillsist3:
Jag är fortfarande helt betagen av Palpitation! Jag vill veta vilka de är!
Var kommer dem i från, vad vill de och varför spelar de inte på en scen nära mig?!
Men egentligen...bara jag får höra Norway Disappear en gång i timmen är jag rätt nöjd...rätt nöjd...
Det är ju värre än syskonen Drejjers hemligheteskonster.

Tillsist4:
Missa inte Dauerwelle! Tvärflöjt är den nya melodican.
Och missa inte Save Me Robinbobby! Saknaden efter Björns Vänner blev just lite mindre. Lyssna på "Sen bodde vi i Berlin". Eller "Sofia". Börja gråta. Upprepa tills du är helt tom.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

När andra gör saker bättre.

Okej, jag ställer mig i ledet och faller in i alla musikjournalisters hyllningskör: Hösten är här! Vad det har med musik att göra vet inte jag, kanske är det bara vår skeva uppfattning att årstider är bra att skriva om för människor kan relatera till dessa helt normala skeenden.
Men jag är glad att det är höst för du kör ju alla klubbar igång, till exempel Klubb Populär. Liksom Klubb Perfekt kör Populär med konceptet: Musik att dansa till. Jerry gillar!

Det kan inte vara lätt att vara Gustaf Kjellvander. Killen är liksom hela tiden i mitten, mellan sin bror och andra mer indiecreddiga musikskapare.
Nu när Gustav kör på med sitt The Fine Arts Showcase lyssnar inte många. Eller ja folk lyssnar men det är ingen vidare stämning. Lite trött så där.

När sen bandet kör Rough Bunnies covern "Dance With Your Shadow" vaknar lokalen, det blir allsång. Högljud allsång. Skriksång.
(för er som inte hängt med här så har alltså TFAS gjort en hel skiva med Rough Bunnies låtar)

Då kan det inte vara lätt att vara Gustav. Det känns som alla de här artisterna på 60-talet som gjorde oförglömliga covers men som när de lirade egna låtar föll platt. Nu kanske inte Gustav och Fine Arts faller döda ner när de kör egna låtar, men det är inte så spännande helt enkelt.

Nog om det, konserten var inte mer än så.

Något som dock var en herrans massa fel travade på varandra var killen i baren. Var han hög? Var han full? Eller var han bara dryg?
Han spillde öl, han hade ingen koll och han var allmänt dum. Flera klagade och bad att han skulle gå hem. Inget hände. Kanske finns inte Gud när allt kommer kring?
Det är ju så dumt att en snubbe i en bar kan dra ner stämningen, Populärcrew spelade ju såklart underbara låtar (men nu får ni ge er med Orup...) men det bestående minnet av kvällen är barkillen.

Tillsist:
Irene på Pustervik på onsdag, nu med ÄNNU mera folk. Tobbe kommer sluta som Göteborgs-Jesus, dvs motsvarigheten till Jönköpings-Jesus aka Emanuel Lundgren.

Tillsist2:
Autisterna på Pustervik på fredag. Per-Olof Stjärnered kommer sluta som mannen som definitivt tog Norrland till Göteborg... och Himlen är en väldigt bra sång.

Tillsist3:
Missa inte mina små tips här. Du kommer älska bla Save Me RobbinBobby...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg