Bästa showen i stan.
Nu snackar vi! Det här var en synthklubb att dansa på! Tobbe, du spelade tokbra musik! Det var ju precis som den bra, dansvänliga, musiken som brukade spelas på Romonight. Ja, jag vet att jag klagade på livemusiken på Romo i slutet men skivorna du lirade var det aldrig något fel på. Kul att det härliga fortsätter.
Märkligt att nästan inte en kotte hittade klubben igår...
Ulrika Mild. Jag har sagt det förr och säger det igen, hennes röst är helt makalös. Den river sönder, söndrar och förgör. Tränger sig igenom musiken, når fram och är analogt distad. Naturligt effektlagd.
Nu är ju Compute live inte bara Ulrika, med sig har hon två människor till. Renée Gustafsson och Agneta Edgren körar och spelar synth. Det gör att det faktiskt inte låter som på skiva, det blir mer levande. Något ovanligt när det gäller electropop, de flesta kör på med backtrak och se är det bra med det. Men levande personer är alltid bättre, glöm inte det!
Det var väldigt länge sedan jag såg Compute på scen, förra våren om jag inte minns fel. Det finurliga med att inte se sina favvoband för ofta är det att man glömmer hur jävla bra det är. Man får ett nytt uppvaknade, en ny kick. Det är nästa som att upptäcka hjulet på nytt, i positiv bemärkelse.
Fram tills igår hade jag faktiskt helt glömt av hur fantastik bra "Dance with me" är. Låten som fick mig på fall första gången.
Alltså, den låten väcker hela stadsdelar, varje person skall ut och dansa. Dans på biltak, dans i fönster och bara vanligt hederligt studs överallt.
Att det sen är en väldigt bra och smart text (jag säger FY till er som kallar den bagatellartad) gör det till en toppen låt!
Just Ulrikas texter är något som många verkar missa. De är ofta stenhårda och tänkväda. Ord som berättar om en hård värd, men som inte knäcker en. Man får råg i ryggen av såna texter! Go Gadget Go!
Det nya materialet med Compute är lite mörkare, lite storslagnare. Inte lika tydligt. Men tänk nu inte fel, det är inte sämre. Vad jag menar är att det låter mer, det är mer ljud och synthslingorna är inte det som bär hela rasket. Och det är bra!
En sak saknade jag dock igår, "Some Days Are Made For Smoking". Brainpoolcovern tickar allt som oftast fram i min Ipod, texten får till viss del ny innebörd av Compute. Men men jag kommer fortfarande drömma om att höra den på scen igen...
Än en gång, ni som missade det här vet jag inte vad ni höll på med, det var ju gratis och allt.
Ta bara det här med de ombyggda lokalerna, jag har inte varit på plats på Kungsgatan sen kritaperionen, då det var kakel på väggarna och spyor i hörnen. Annat är det nu, plötsligt har det här stället seglat upp på toppplats när det gäller ställen i stan! Så snyggt! Röda lampor i taket, fin fina blinkade ljusgrejjer bakom scen och allt är bara så bra! Det gjorde Computes spelning till en av de snyggaste jag sett.
Gå dit alla!
Så här såg det ut:
Det är nästan en musikvideo, om än en märklig sådan...
Tillsist:
Konsert på Klaras ikväll. Sista med Kidman på det stället, de har ju varit husband den här veckan...Magiskt, kostligt men bra tilltag!
Tillsist2:
I soprummet där jag bor ställer folk saker utanför sopkärlen, allt i någon avdankad hippieanda som säger att "de jag inte vill ha vill kanske någon annan ha".
Just nu ser det ut så här:
Kanske bara jag som skrattar. Hysteriskt.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Taggar:
Club4Heroes,
Compute,
Göteborg,
Kidman,
Klaras,
Musik,
Ulrika Mild
Ensam på två sätt.
Varannan måndag:s klubben som Koloni fixar på Café Publik har jag avhandlat förr. Roligt att se att det börjar bli tradition för folk att gå ut på måndagar. Vad det gör för moralen och för arbetsplatser i stan struntar jag i att tänka på just nu.
Bill van Cutten gör ensam musik. En elgitarr och så hans röst.
Det kunde vara bra men det är det inte. Det är tråkigt. Tyvärr.
De här snubbarna börja passera i revy nu, de där lite knepiga kilalrna som spelar själ. Utan minsta tanke på att någon skall lyssna. Folket ställer sig på knä och tillber, för det är ju SÅ bra...eller hur var det nu? Vågar jag hoppa av och säga Nej det är inte bra? Kommer jag få vara med i gänget då?
Bill van Cutten gör tråkig musik. Det är inte snyggt någonstans. Bara dravel.
Så nu var det gjort. Jag har berättat att det inte tilltalade mig.
Victor Sjöberg däremot. Här talar vi totalupplevelse i det lilla.
Bakom sig kör Victor rörliga bilder, "-Som jag filmat i America", det flirmrar förbi bilder på ett land som tappat bort sig själv. Ibland ödsliga bilder på hus, ibland bilder på miljoner bilar i kö.
Tillsammans med Sjöbergs filmiska musik blir det en resa för huvudet. Jag åker i väg, inte kanske till America just, men på en resa. Musik tränger sig inte på utan blir med hjulen som snurrar fram nya minnen och nya tankar.
Lyssna och se själv här nere, riktigt bra var det!
Victor brukar också spela med Jens Lekman. Så nu vet du det.
Tillsist:
Du vet väl vad du skall göra på Torsdag?
Här hittar du svaret!
Compute på scen igen, jag har längtat!
Tillsist2:
Du vet väl vad du kan göra på Lördag?
Här hittar du svaret!
The Manor skrämmer skiten ur dig!
Tillsist3:
För några veckor sedan satte jag en pin inne på toaletten på Café Publik. Den var borta igår.
Jag satte upp en ny och... på mindre än en timme var den borta.
Någon gillar min pin.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Taggar:
Bill van Cutten,
Cafe Publik,
Göteborg,
Jens Lekman,
Koloni,
Musik,
Victor Sjöberg
En naken kille skriker.
Att en klädaffär/livstilsikon ställer till med fest kan ju ses på lite olika sätt. Antingen är man en sur jäkel som inte vill gå på något kommersielltjippo som skall mata ner varumärket ännu längre ner i våra halsar. ELLER så går man dit och tar det för vad det är, en skön gratisfest, fixad av människor som gillar musik i olika former och vars mål bara verkar vara att ha skoj. Att de sedan vikt sig dubbla för att göra kvällen så bra som möjligt, jag menar tio miljoner björkar, billig öl och bra nya band, gör ju inte saken sämre. Tack "klädaffären" för festen! (ni trodde väl inte att jag skulle bjuda er på den gratisreklamen va?!)
När två av Göteborgs musiklivs mesta och bästa snubbar gör saker ihop så blir man ju nyfiken. När det sedan döper hela härligheten till Hästpojken så ställer sig öronen i givakt. Det hela handlar om Martin Elison (Bad Cash Quartet) och Pop-Lars (Broder Daniel). Smaka på den kombinationen!
Och herregud! Hästpojken i en plåtlåda på Bananpiren gjorde mig så glad! Det bara slår och slår och slår mot mina öron. Jag skulle kunna bli döv, men det gör inget för nu har jag hört himmelen igen!
Om musik var en stad skulle Hästpojken vara den där underbara personen som spritt språngade näck sprang gata upp gata ner och skrek. Som bara hävde ur sig allt! Hästpojken skulle vara den där personen som alla egentligen vill vara men ingen vågar! Hästpojken är också Ove som står på Avenyn och sjunger kristna sånger med sin vita bandare. Vi älskar honom och vill egentligen bara byta liv.
Det är poppunk, det är helt ogenomtänkt och rakt in under huden. En tokspurt som bara ökar. Med sig på scen har de diverse vänner, ser bland annat All of My Brother's Girlfriend- Pontus med bananer runt halsen spelades en frenetisk maraccas. Martin skriker och spottar, Pop-Lars slår hårt hårt och alla de andra krigar mot hela världen. Samtidigt är det avslappnat, här finns inte ett skit att förlora. Bara att dra på!
Hästpojken spelar "Andas" i en plåtlada på Bananpiren.
Jag fylls av en enorm glädje, det studsar och det hoppar. Jag vill ha mer! Att spela så enkelt kräver disciplin. Att inte krångla till det. Hästpojken kommer spela huvudet av dig hela året ut, och du kommer älska att tappa skallen.
Jag hör röster om att just låten "Andas" egentligen hette något betydligt mer barnsligt/roligt från början och kan nu inte få "original" texten ur huvudet...
Ja, just det jag såg ju Mary Onettes också... och det var the opposite of hallelujah. Övertänkt musik med starka stadium vibbar. Fläskigt och fett som dryper från väggarna. Spelar ingen roll att de försöker lägga New Order syntharna snyggt. De är det nya Soundtrack, stort och välspelat men ger mig inga känslor.
Sen grunnar jag på om det där som sångaren i "bandet-som-heter-samma-som-en-stadsdel" verkligen var sant. Att poliser jagade honom...det var något med att sitta på fel motorcykel...
Tillsist:
Koloni. Gå. Dit. Aldrig. Fel. Bara. Rätt.
Tillsist2:
Att lyssna på:
Dauerwelle - Part 2
Det här ju bara FÖR bra!
Moa - Bulldozer
Humm börjar jag bli rock nu då eller?
Pet Politics - When I Get Old
Landets mest analoga röst är här igen!
Kolla även in de fina sakerna jag hittar på Allears. Klicka här!
Just den här veckan är jag kär i Tiptoe around the electric chair!
Tillsist3:
Jaha, då var de tillbaka igen...Emmabodafestivalen sa att det "var den sista indiepopfestivalen" och det var tydligen sant. Men nu så berättar de på sin hemsida att de blir något nytt till 2008! Var bokar man biljett?!
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Taggar:
Bananpiren,
Dauerwelle,
Göteborg,
Hästpojken,
Mary Onettes,
Moa Eriksson,
Musik,
Pet Politics
Dans och ingen dans.
Så var det då höst och med det börjar klubbarna komma igång. Just den här gången var det Synthklubben som vevade på.
Jag kan vara snäll: Det spelades en del trevlig dansant musik.
Jag kan vara elak: Det spelades på tok för mycket "Chalmerssynth", dvs gammelsynth som inte en kotte kan dansa till och ingen dansar till även om de är fulla.
Egentligen kan man sammanfatta det så här:
Sätt Vox (sångerska Thermostatic) bakom skivspelaren så kommer klubben bli ett toppen ställe. Tyvärr lyckas inte de som håller i klubben, hur bra de än må vara med att kunna "sin synthhistoria", upp i samma klass. Jag menar, kolla bara på hur många som dansade när Vox blandade låtar och kolla hur många som dansade annars. För det är väl dansa man ska? Eller är jag bara skadad av all pop?
Jag har nog sett Emmon fem gånger i år, det är mycket jag vet, men jag håller henne som en av Sveriges bästa artister. Hon kombinerar sköna ljud, bra musik som man kan dansa till med sköna texter. Allt i ett.
Och det kan man ju säga, några av spelningarna har inte varit toppen. Emma har varit på topp alla gånger (ärligt så förstår jag inte hur hon klarar av att uppbåda sådan entusiasm varje gång) men publiken har inte varit på topp vissa gånger.
Den här kvällen smällde det till! Publiken är nära och Emmon gör det hela helt underbart! Jag tror att det kan ha varit i klass med händelserna på Respekt tidigare i år, det dansas och vi är en enda stor lycklig familj.
Kanske är det så här man skall se henne, på ett trångt ställe, i mörker och med de redan frälsta. Kanske är musiken inte så direkt för alla som den en gång var för mig när jag hörde den första gången.
Men nu får det vara nog, Emmon på scen fler än fem gånger kommer inte bli bra. Jag börjar till och med lära mig videoprojektionen utantill.
Fast vem vet, om tillfället att se/höra Emma på ett mörkt, svart och trångt ställe med redan frälsta uppenbarar sig så kan jag nog inte undvika att gå dit.
Och än en gång: Tack Vox för de grymma låtarna du spelade!
Tillsist:
Den här veckan lyssnar jag på Katharina Nuttall och känner att hösten är här. Att släppa ett så mörkt album mitt på våren var en miss. Det är först nu som man kan ta det till sig. Det är kolsvart.
Och New Ordercovern "Blue Monday" är obehaglig in till benet...
Tillsist2:
På torsdag går alla till Club4Heroes och lyssnar på Compute.
Äntligen är hon på scen igen! "All walk by" kommer bli bra seru!
Inträdet är gratis, bara en sån sak!
Sen kan man ju säga att Romonight/Sama-Tobbe är en bra person, han har all credd i min bok. Han har gjort en jäkla massa för den här stan!
Så jag gillar Tobbe, även om vi har lite meningsskiljaktigheter ibland...
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Taggar:
Club4Heroes,
Compute,
Emmon,
Göteborg,
Musik,
Storan,
Synthklubben,
Thermostatic
Musik i verkligheten.
En liten lista på band att lyssna på, bli rädd för, hoppa högt av och bara älska i en hel vecka...eller hela livet.
Brus
För första gången på mycket länge fick jag en rysning som varade flera minuter! Varenda flimmerhår i örat står rakt ut, jag måste nog koppla in det här till Västtrafiks högtalarsystem så ALLA får höra!
Karoshi Lovers
Om jag skulle flytta skulle jag flytta till Finland. Nu har iallafall Joy Division flyttat dit.
Rambling Nicholas Heron
Jaja, jag fattar sist av alla. Men Nicholas är så bra! Skön progg för oss som lever nu.
Type red
Att lyssna på när du går hem fyra på natten, det blir så mycket lättare då. Snygga ljud och magiskt stämning. Fyller hålet efter April Tears.
Segla också in på Allearssidan "Jerry lyssnar på" och se vilka band jag gillar där. Missa inget nu!
Tillsist:
På fredag går vi alla till Storan och dansar till synthhits eller liknade.
På lördag kan man välja på Hästpojken på Bananpiren eller La Masa på Sticky.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Taggar:
Brus,
Hästpojken,
Karoshi Lovers,
La Masa,
Rambling Nicholas Heron,
Synthklubben,
Type Red
En natt i Rådanefors.
Den här sommaren är det festivaler i varje hörn, nya fina festivaler. Varenda person med lite jävlar anamma fixar festival. Och det ser jag som bara bra, mer musik och mer häng.
Just den här festivalen utspelade sig i Rådanefors, ett minisamhälle i Dalsland som är känt för...inte vet jag! Hursomhelst, jag åkte till idrottsplatsen i nämnda by och fick under en natt uppleva ett mirakel, ett felplacerat band och en herrans massa känslor från scen. Välkomna till Kräftskivefestivalen!
Festivalen är egentligen en kräftskiva, fast dylika är ju för vuxna så festfixarna hade plockat fram lite högtalare, en scen samt bokat in några band de gillade.
Först fram var Emanuel Blume.
Nu går det liksom inte att undvika att prata Winnerbäck...MEN Emanuel är långt mycket roligare, mer politisk och det hela blir på håret stand up. Han sjunger långa låtar, stora berättelser och spelar gitarr som en Gud. Jag står flera gånger med hakan nere för jag grunnar på när killens gummifingar skall gå av...
Jag gillar Emanuel, han är förmodligen inte tuff någonstans i stan men han fick hela publiken att skratta flera gånger och varenda låt stampade igång oss. Det var taktfast i någon form av hittighet. Om du tar och lyssnar på Winnerbäcks första två skivor så fattar du.
Har Blume då något eget? Jag vill ställa frågan så här: Har någon berättande politisk vissångare något eget?
När nästa artist stegar upp på scen vet vi inte alls vad som väntar. Vi vet inte hur utvalda vi är, ur exklusivt det här kommer att kännas om ett år.
För att få lyssna på Lisa Pedersen i en sportstuga i Dalsland kommer aldrig hända igen. Hon kommer ta Sverige med storm, och permanent sätta sig på betydligt större scener.
Lisa sjunger rakt in i våra hjärtan, hon river runt och skapar stora känslor. Hennes röst hörs långt ut i skogen, den är stor och liten på en och samma gång. När "Left Aside" börjar, med Lisa på melodica, vet jag att det här är en av årets magiska ögonblick. En stund när världen helt stannar upp, när tunnelseendet tar över. När de enda på kroppen som fungerar är öronen.
Det är knäpp tyst i lokalen. "Left Aside" är en sån där låt som bara kommer att vara här förevigt. Som aldrig kommer lämna oss.
Det är så vackert att stjärnorna gråter, månen lämnar in och den stora svarta skogen utanför kan inget göra.
Oroa dig inte för att du missade det här ögonblicket i Svensk musikhistoria, Lisa Pedersen kommer garanterat spela precis överallt inom kort. Och då skall du INTE stanna hemma.
(se min intervju med Lisa här, och lyssna på Left Aside här)
Little Green är banjo, ståbas och gitarr. Det är den gamla tidens kalas, när man gick till lador och drack sprit. När det var knytnävsslagsmål man halkade på koskit.
En sak som förklarar allt: bandet är i final i Country-SM...
Men det är klart, jag erkänner det här är inte min del av stan, men man blir lite varm i hjärtat. Det är rörande på något skumt sätt. Men jag lämnar det där, för det är inte så skoj egentligen.
Några saker känner man bara på sig. Som att det alltid är sol på första arbetsdagen efter semestern, som att det aldrig är snö på julafton och att nyårsfesten aldrig blir så kul som man tror. Andra saker som man känner i magen är att Kapten Hurricane skulle vara grymma live, att det inspelade viskade om att det inte kom till sin rätt.
Jag tycker Kaptenen skall beläggas med inspelningsförbud, eller bara tillåtas spela in livespelningar. För live bryter det här av varenda ben i kroppen! Det är hjärtat på utsidan! Christian har en perfekt röst för ändamålet, han är David Urvitz som druckit för mycket. Han är killen som kommit hem ensam ytterligare en kväll och som sätter sig vid pianot och bara låter känslorna flöda. Hela härligheten svajar men det gör inte det minsta. För vem kan gå rakt när världen lutar?
När några band ställer sig på scen anpassar de sig till rådande fysiska förutsättningar direkt. Det kan vara bra och det kan vara dåligt. Bra för att publiken inte förväntar sig något annat och dåligt för att publiken blir besviken.
The Movers anpassar sig inte till den lilla lokalen, till den lila scen. De drar på som om de stod på himmelens största scen. Det kan ju vara bra om det inte vore för att vi tvingas ut, det blir faktiskt lite för högt och lite för mycket. Ljudnivån sjunker något efter en stund men bandet tar lika stor plats ändå. Det skapas en distans som inte finns och...nä, det där funkar inte riktigt. Det uppkommer ingen magi, ingen närhet ingen känsla.
Natten går vidare och jag kryper framåt morgonen mycket nöjd in i mitt tält.
Festivalen fortsatte utan mig under lördagen. Jag valde att åka hem. Så kan det vara ibland. Men jag är övertygad om att lördagen var lika bra som fredagen.
Tack till er som fixade den här festivalen, ni är hjältar!
Tillsist:
Hästpojken på lördag!
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Taggar:
Emanuel Blume,
Göteborg,
Kapten Hurricane,
Lisa Pedersen,
Little Green,
Musik,
Rådanefors,
The Movers
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)