Parklifefestivalen i Stockholm har blivit en sommartradition för mig, tredje året för festivalen och jag har varit där alla gånger. Det säger jag inte för att skryta på något sätt utan för att hedra och hylla arrangörerna. De fixar finkvällar år efter år, så fina att jag känner mig tvungen att åka från Göteborg till huvudstaden för att inte missa något. I år hade festivalen flyttat, från "södra Söder" och Skanskvarn till Midsommarkransen. Årets plats var väldigt märklig, samtidigt väldigt fascinerande. Stället heter Grekiska Tavernan men verkar inte ha varit någon restaurang på flera år, allt är nedslitet och växterna har tagit över. Att gå runt på stället, som betår av flera olika "plan" och avsattser utomhus, är som att stega runt ett nerlagt sommarland. Man förstår att det en gång kan ha varit mysigt att sitta här och käka grekiskt men nu...nja... Fast stället har sin charm! Och det passar helt utmärkt till att ha små musikfestivaler på!
Nå, nu var det ju ingen byggndasminnes resa jag gjorde utan en musikresa. Det första jag såg var Everyday Sensations. Jag vet inte, det finns för många likadana band. Även om ES är duktiga och så, snackar lite löst med kompisar i publiken och flirtar med 80-talet så får de inte mig att skrika "Hurra!". Kanske jag börjar tröttna på alla de där snubbarna som tror att man blir skön bara för att man skriver engelska texter i still med "det snackas om oss på stan". Till det spelar man smått handklappsvänigt backtrack och lirar gitarr och bas live. Sen drar de till med alla stadsbandens viktigaste ord: Hustak.
Alla de här självuppfyllande profetissorna, eller som man vill skall vara självuppfyllande profetissor, börjar bli tråkiga. Jag vill inte höra mer om folk som springer på stan, har sin livspeak just här just nu och som bara är "storstad". Men som sagt, ES gör det rätt bra, lite över medel kanske, men inget jag skulle skippa gymnastiken för.
Jag skulle inte heller missa något endaste tråkigt skolämne för Choir of young believers. Eller inte för att se dem live i allafall. Jag trodde på allvar att klockan stannat, att tiden på något sätt sträcktes ut i det oändliga. Att varje ton, varje minut var sirap. Okej, det vi har är två snubbar från Danmark, en på gitarr och en på piano. Han på gitarr sjunger högt, lite fint och plockar på gitarren. Han på piano spelar lite ibland och sjunger ibland. Det är allt.
Ja jo, det var väl fint och så men inte en endaste låt kändes på riktigt. Det var stora ord utan innehåll. Man kan sjunga utan innehåll, men då skall man inte förpacka det i prettopaket och försöka tro att vi skall gå på det.
Theoretical Girl heter egentligen Amy, kommer från England är egentligen ett helt band. Men allt det där gör inget när hon drar igång sin 60tals elektro-punk. Från första järnfilspånet i cdskivans trummaskinen är jag såld! Stenhårda ljud och en svängig vass gitarr blandas med Amys underbara röst, en röst som både är dömande och vackert inbjudande. Red Mist är låten du kommer dansa till i höst, låten du kommer sätta som standard för hur det skall låta. Den närmaste framtiden är redan här. The Boy I Left Behind kommer du gråta till om du tänker efter, och Another Fight kommer du känna igen dig i. Du kommer helt enkelt hitta ljud till dygnets alla timmar via TG.
Musiken är stålsvarvens svar till betongen, den fria viljans rop till instängdheten och allt är en stor jävla näve i luften! Amy blir inropad igen efter avslutat set (för övigit enda bandet jag ser som blir det...), och för första gången på väldigt länge får man ett riktigt extra nummer. Amy säger nämligen att hon bara har sju låtar med sig och får då helt enkelt köra en låt om igen! Det är annat det än förbestämda extranummer... Extra låten blir Red Mist igen och om den var bra först gången sitter den ännu bättre gång två. Amy drar lite extra i strängarna, som för att verkligen bevisa för oss att det här är det bästa då får just nu!
Nu ger jag alla konsertarrangörer i Göteborg en orden: Boka eller dö! (ta det inte så bokstavligt men ja...ni hajjar) Lyssna på Amy när hon spelar akustiskt här.
Mycket folk, du ser Mikael vid den blå pilen...
The Honeydrips aka Mikael Carlsons skiva heter "Hera comes the Future". Det enda hans fantastiska musik visar är hur fort min framtid kommer, jag känner att den framtid som han förutspådde med den där skivtitlen redan är här...kanske är den redan passerad. Och det är ju så med stor pop, den skall försvinna framför inne i öronen. Vara förbrukad samtidigt som den är här, aldrig återupprepas och bara vara ett minne i runt en vecka. Just det gör The Honeydrips. Men just den här kvällen gör Mikael inget stort intryck på mig, det kan ha att göra med att ljudet på hans mic låter skit. Eller att det går en propp mitt i toppen. Eller bara det faktum att jag inte riktigt hann landa efter Theoretical Girl. Inget ont om Mikael, det finns inget ont att säga, men den här kvällen i Midsommarkransen var nog inte hans. Jag vet ju att det är svinbra alltihop, även om framtiden redan är här.
Tror det var Joel som sa att The Concretes liknade en sekt på backstagen på Hultsfred. Och det där har ju man känt när man sett dem på scen. Bra musik men lite frånvänt på något vis, inåt mot sig själva. Nu verkar det som bandet splitras upp och då händer det saker med medlemmarna. Taken By Trees har ni hört talas om, sångerska Victoria Bergman hoppade av och skapade eget. Och genast blev hon mer sympatisk i intervjuer.
Nu är det Maria Eriksson som kör själv, då blir namnet Santa Maria. Nu har ju visserligen just Maria haft andra grejer bredvid TC innan, alla minns hennes och hennes man Jaris Heikki, bra på alla sätt men även där var själva grejen lite inåtvänd och elitistisk.
Nu är det alltså annat läge, Maria är mjuk och närvarande med Santa Maria och hennes låtar är varenda en smått fantastiska popstycken. Varenda låt har det där lilla extra som gör att man gillar det, en ny ackordföljd, några nya toner eller helt enkelt en text som mest gå ut på "lalllaaaalllaaaa". Jag gillar det!
Till sin hjälp har hon ett band, där basisten är den mest lysande stjärnan. Han behandlar basen som ett instrument och gör snygga saker. Han sjunger även i falsett och skapar ett eget universum i bandet. Men allt sitter ihop och skapar en enhet som inte många kommer slå. Det är varmt, eget och en sagolik känsla för pop.
Ibland kommer Marias "Contretesblick" fram, den där tomma blicken som stirrar på inget alls men samtidigt allt på en gång. Men den här gången är det bara för att understryka något i texten, eller plocka fram lite extra känslor i oss. Det känns skönt, för förr kunde jag vara lite rädd för den där blicken.
Efter det går jag hem, Boat Club fick klara sig själva. Tack ni som fixar så fint på Parklife! Jag kan nästa lova att jag kommer tillbaka till festivalen nästa år igen! En fin sak är att det är så blandat folk. I Midsommarkransen den här kvällen hittar man både 20-åringarna, 30-åringarna, de på smällen och den som varit på smällen för något år sedan. Skönt.
Varför tycker jag då att, som rubriken säger, tjejerna är bäst? Helt enkelt för att de vågar mer, gör bättre musik och inte verkar vara så rädda för vad folk skall tycka. Det har inget med kön att göra men just den här kvällen slumade det sig så att de bästa var just tjejer.
Några bilder från Parklife:
En iakttagelse av skillnader mellan Stockholm och Göteborg: Rökning är fortfarande coolt (eller inte) och utbrett bland Stockholms konsertbesökare. I det ljuset var det inte mer än rätt att det hängde "nödcigg" i träden...
Det här kan vara den finaste och samtidigt den märkligaste artist logen jag sett...Roligt!
Finaste backdroppen! Tapeter och frigolit.
Tillsist:
För er som har ögonen med er när ni slirar runt i Göteborg, ni har nog på mer än ett ställe sett tagen "MOFO". Speciellt vanlig är den på spårvagnens fönster... Nu har någon tröttnat på hemlighetsmakeriet. Och jag kan bara falla in i frågeställningen: Vem är Mofo? Vet någon? Är det flera? Är det en person eller en förkortning?
Jerry Boman -som fortfarande inte kommit på vilken låt som Welle samplat...läs inlägget från Emmaboda så kan du se om du kan hjälpa mig...-
De här låtarna spelade jag igår på Parapluies 2 års kalas:
Autisterna - Himmelen Little Big Aventure - Son Of St Jacobs (BD Cover) Fontainebleau - Svenska Fåglar Twisted Charm - London Scene Salty Pirates - Shark Attack Utah Rangers - You and Me in a Rented car Big Strong Union - Internetpoker Ruined My Life Backslick - C´mon Pet Politics - The ghost Mary and her friends This Is Love - Superwoman Moa - In The Spring Fribi Frap - Catherine Tikkle Me - Beat this man Spectroscope - Utopia Fine arts Showcase - Dance with Yr Shadow (Rough Bunnies cover) Dreams End - Baby2006 Children Come On - Traces and Tracks Cobra Charlie - Skrik om du brinner
JohnE5 - Comment ça va Marc Hamilton? De Överlevande - Han kommer aldrig hitta hem SV:RT - Skulle inte tro det Detektivbyrån - Lyckans undulat Hey Willpower - UhUhUh Helen Love - Atomic Beat Boy Mapei - Belly Roll IdaMaria - OhMyGod Hey Lover - Shes in the city Welle: Erdball - 23 UltraSport - False start city 64Revolt - Alice sweet Alice Emmon - Wake Up Time (Thermostatic RMX) Hej Anita -The answer is 42
They Live By Night - Factory Lola - En av dom där dagarna
Så, ut på nätet och handla!
Tillsist: Dålig stil av The Lionheart Brothers att kolla ljudet i en evighet...förstörde mycket stämning. Sen var de kassa och spelade på tok för högt. Hem till Norge igen med er...
Tillsist2: Fick just ett brev av Isaac Nyberg. Han har släppt en sannerligen bra skiva och den har jag köpt via Klicktrack. Isaac ville bara tacka för att jag köpt skivan, tydligen är det bara 8 personer (!!!!) som gjort det...de andra sju känner han... Jag tycker du skall handla hem Isaacs skiva, om inte annat så för låten "Förortsbarn". Blir rädd när inte fler fattar vilken musikskatt som finns i landet, men ni kanske bara lyssnar på Mix SuperMega Rix Extra Megapol 109,3? För ni laddar väl inte ner olagligt va? Och ni har väl smak?
Så, var det där sista gången? Var det den sista Emmabodafestivalen? Jag vet inte och är inte säker på något alls. Men om det var det så vill jag tacka alla för oförglömliga år, för oförglömliga spelningar och stort tack för festivalen som är/var väldens bästa. Allt har sin tid och jag skall inte sörja eller rada upp minnen här, men ni där i djupaste Småland skall veta att ni förändrat mitt liv.
Jag tar och börjar med "festivalen i festivalen":
SUCCÉ!
Jo, jag slår mig för bröstet och talar om succé i år igen för Indiedagis! Jag menar att få en hel husvagns camping att tystna berättar för mig att människor verkligen gillar banden/artisterna som spelade helt utan ström i husvagnens förtält. Ni skall veta att jag legat sömnlös och fantiserat om att folk skulle bli förbannade för att det lirades livemusik bland husvagnarna, ingen skulle lyssna och artisterna skulle bli sura för att de släpat sig bort från sköna sömnen...
Lyckligtvis hände inget av detta, alt blev bara helt underbart och jag känner en enorm glädje att ni (artister och publik) ville dela det här med mig.
Torsdag: Almedal. Antal på Indiedagis: ca 40 personer. Den riktiga festivalen hade inte ens startat när Göteborgs känslosammaste band nervöst tog plats framför vagnen. Att få höra dessa nutidsepos med endast Loves gitarr och Adams sång är en upplevelse. Jag har nog alltid sett dessa killar som skojfriska, om än med djup och smärta, men när de nu sätter sig framför oss och skriker ut sina ord blir det väldigt intimt. Det är nästan för nära deras sanningar. Obehagligt. Och det är något som är bra. Lyssna på nya låten här nedan och kom sedan inte och säg att de snor från Håkan. För nu har Almdal sprungit om sin idol. Lämnat honom på Vinga tillsammans med Evert. Almedal har tagit fasta på att det är staden och livet där som är det viktiga, det svåra och det vackra.
Ja, jag rös verkligen när de körde "Och alla platserna"...
Fredag: Children Come On. Antal på Indiedagis: ca 30 personer. Okej jag skall erkänna, jag hade ingen som helst aning om hur CCO skulle lyckas spela utan elektrisk förstärkning. Om man lyssnar på deras låtar så bygger det mycket på just el. Men HEY vad det lyckades! Med sättningen tamburintrumma, ukulele (!!!), gitarr och melodica skapar CCO helt underbar morgonmusik på campingen. Om jag rös till Almedal dagen innan så höll jag på att svimma av välbehag den här gången. Sen har vi ju det här med Fredrik Coranders sång. Den bryter igenom de mest svår flörtade personers bakfylle medvetande, mjuk stor och stark. Det går så långt att Indiedagis störande grannar (jag vill inte kalla dem svennebananer men det var de var) tillslut tystnar. Här har vi en av popsveriges bästa röster! Sist kör de en låt, som de enligt egen utsaga håller på att glömma...Tack för att ni inte glömde den! En helt underbart svart kärlekslåt, det är så magiskt att vinden i träden bakom vagnen tystnar. Det där ögonblicket kommer jag bära med mig länge. Under CCOs konsert störs vi alla av ovan nämnda svennebananer (tack Joel för det uttrycket). En kille springer runt med megafon och skriker "Indiepoppen är död!". Visst det var roligt EN gång, men inte hundra. Men eftersom bra musik får de flesta att inse sin dumhet så tröttnar tillslut killens polare och tar ifrån honom megafonen och slänger in killen i en husvagn. Bra gjort. Samma killar kommer efteråt fram och ber om ursäkt för sin kompis... Jag säger bara: Om man inte kan ha roligt utan att förstöra för någon annan så kan man hålla sig hemma. Idiot.
Lördag: Kristian Anttila. Antal på Indiedagis: ca 80 personer. Antal i förtältet: runt 30 personer... De andra banden på Indiedagis får ursäkta men jag blev väldigt väldigt väldigt glad när Kristian sa att han gärna spelade vid min husvagn. Jag menar, här kommer en av Sveriges största/bästa artister och sätter sig på en stol vid min husvagn och drar i väg sina fantastiska poppärlor. Bara för att jag bad honom. Jag vet inte vad jag skall säga, det hela var som en dröm. Tack Kristian! När man får höra Anttilas låtar så här nära, bara Kristians viskande röst och en sparsmakad gitarr, så kryper de in under skinnet. Orden bränner och får en ny innebörd. Normalt är nästan alla låtarna inpackade i dansant stutsig pophopp och det är ju bra i sig, men här blir det mer obekvämt...för oss som lyssnar. Vi får följa med in i en trasig själ, man hör saker man inte tänkt på tidigare. Tankarna löper fritt och mina ögon tåras. Det gör mer ont det här. Efter en stund öppnar sig himmeln och det börjar störtregna, Kristian finner sig och bjuder in alla i förtältet. Det blir trångt och ännu mer nära, en tjej får agera capo och en annan håller plekrumet. Här talar vi närhet till publiken! Själv fick jag inte riktigt plats men det gör inte så mycket, det här blev ytterligare ett minne för livet. 30 personer i mitt förtält, med Kristian Anttila hopkrupen i mitten spelandes "Ingenting, Ingenting, Ingenting". Finns inte mycket som kommer slå det vänner! När sista ordet tagit slut är det andäktigt tyst. Endast regnet slår mot tältduken och våra paraplyn. Förmodligen tänkte fler på samma sak som jag: Aldrig mer arenor. Aldrig mer höga scener. Aldrig mer artister som skall distansera sig från sin publik, som skall agera Gud och påve. Aldrig mer.
Kristian, tack än en gång för att du kom till vagnen. Det var underbart vackert och en stor händelse för alla som var där.
Jag vill passa på och tacka alla som kom till Indiedagis, ni var så fina allihopa. Och tack för alla uppmuntrande ord. Men mest vill jag tacka Kristian, Almedal och Children Come On för att de kom och spelade. Och visade att bra musik funkar alltid utan ström.
Så över till "den riktiga festivalen", det här lyssnade jag på:
Hela härligheten börjar med 64Revolt. Och det kan man ju säga med en gång: Att lyssna på dansmusik sittandes i en solstol, öl i handen och mitt på dan är inte de bästa förutsättningar. Men ändå: 64Revolt var helt jättebra! Blanda Leila K och Thermostatic så är du rätt nära, lägg till en kille med landets bästa skrikröst och spruta datornostaliska beats över hela härligheten. När "You can´t hold u back" kan jag inte hålla mig, jag måste ställa mig upp och dansa lite. Så nu tar ni och kommer till GBG så stan får dansa!
Utah Rangers såg jag under marken i Kortedala för en herrans massa månader sedan, då fastnade jag för monotomin i låtarna. När allt bara maler på. Nu är monotomin borta och jag gråter faktiskt inte, för när bra kör på med låtar som "You and me in a rented car" så är ju allt så mycket bättre. Ren glädje från scen och man kan inget annat än att le. Resten är också en bunt piggupp låtar, hopp studs och snygga slingor.
Asså jag är så GLAD, jag är så flygande! Det här var det bästa jag någonsin gjort, så härligt! Jag kommer leva på det här i MÅNADER. Fattar du, MÅNADER!
Orden bara sprutar ur Anna Berglund när hon efter You/Me:s spelning bär bort sina saker mot campingen. Hon är överväldigad av glädje och det är så fint att se och höra. Jag blir glad när personer verkligen skriker ut att de är glada. Och jag kan bara hålla med henne, You/Me var lyssande. Anders och Anna skapar tillbakahållna explosioner. Vid en första lyssning så kan det låta segt men det gäller att lyssna noga. Lyssna på "To Live". Lyssna på den flera gånger. Du kommer upptäcka en snygg röst som vågar. Anna vågar stå för sin röst och det är bra, en röst man känner igen på hundra mil är bra. Andres bäddar in det i fina ljud som borde färgsätta de gråmelerade betongkomplexen som jag ser framför mig när jag lyssnar på You/Me. Det här är stenhårda förskolesånger, för nästan vuxna som förmodligen är jävligt rädda att lämna bilen. Låtar för de som helst vill sitta kvar i bilstolen och långsamt se höghusen glida förbi baklänges.
När Anders Flanders kom fram till mig för någon vecka sedan och tackade för något jag skrivit blev jag väldigt blyg. Jag tackade för att Detektivbyrån gör så bra musik, då blev Anders blyg. Den söta kommenterade det hela med "det där måste ha varit Göteborgs mest blyga personer som möttes". Kanske är det så, kanske är det just därför jag, den blyga, fastnar för Detektivbyrån gång på gång. Det är blyg musik. Men som ändå gör något, som står för det tillbakahållna. Fast å andra sidan, nya låten "Lyckans Undulat" är inte speciellt blyg. Den är Köpingdans och snabbdisco. Anders fingrar springer över dragspelelet, Martin vevar på trummorna och Jon Nils lägger snygga ljud och partier med orgeln. Men det är ändå något "titta under lugg" med Detektivbyrån. De står och sitter där på scen och vill liksom inte ta in att de är stora. Det är vackert. Inga stora gester och inga stora armvevningar. Men vem behöver det när man gör instrumentaldisco? Vem behöver skrika och gapa när musiken talar, när tre supertalanger är på scen? Då räcker det med musiken.
Gick förbi A hawk and a hacksaw...Nä jag gillar fortfarande inte kulturell musik, om man inte kommer från just den kulturen. Det blir så platt. Just här var det Klezmer och det funkade inte. Jag gick vidare...
Det har snackats en del om Räuberhöhle den här våren, JOC-Johan hittade bandet via en blogg som skrivs av barnen till några i Silverbullit (eller hur fasiken det nu var...). Jag lyssnade nog inte så makalöst noga utan tänkte spara det "fantastiska", "nya bästa" till festivalen... Vilket fiasko! RH är Grynet, RH är alkoholiserad husvagns morsa som uppträder för skrämda barn på billiga kalas i villaförorter utanför L.A och RH är Ronald Macdonalds obehagliga släkting. Det finns inget där, det är den kvinnliga motsvarigheten till Markoolio. Kul om man är 12 år och gillar rosatyll. God natt säger jag bara.
Gick förbi Of Montreal och kunde bara konstatera att de inte gör lika bra musik som staden de snott namnet från. Tråkig musik men med spännade kläder. Problemet är att de gömt undan de bra melodierna i galenskap och psykadelica. Som att kväva en sång med dunkuddar.
Om det är någon låt som jag nynnat på senaste tiden så är det Au Revoir Simones "Sad Song". Inte för att den är speciellt nynnvänlig utan för att det är en väldigt bra låt och ett bra minne. Ett minne från Storan. Nu ställde sig de tre skön sjungande änglarna på scenen i skogen...och ja det blev precis så vackert som jag hoppats på. Det märkliga är att live börjar man dansa till ARS, det gör man inte när man lyssna hemma. Det är något med deras uppenbarelse på scen. När "Fallen Snow" kommer är jag redan flera centimeter från marken, trots att det inte är dans dans dans på något sätt. Märkliga saker händer i den Småländska natten... ARS är ljudet av soluppgång och dagg. Det är Linnés ängar och Bellmans Haga, fjärilaras vingslag och hummlornas sång. Om jag kunde och vågade skulle jag omfamna allihopa.
Dag 2:
Those dancing days har utvecklats till ett one hit wonder. Vet inte riktigt när det hände men låten med samma namn som bandet är så bra så bra...resten är ...så där faktiskt. Eller det är ju inte dåligt dåligt. Kanske är det bara det att de lyckats så in i bomben med den där låten att alla de andra liksom hamnar i skuggan. De andra låtarna känns inte färdiga, det svajar rejält den här dagen i Emmaboda. Sen skall de ju ha lite plus för att de döper en låt till "Hitten" trots att den inte är en hit. Det är lite fnissigt roligt! Och så är det ju det här med Linneas röst, underbart soulig. När bandet soundcheckar får hon sjunga en lång bit helt själv och då är det bedövande vackert. Typ bäst på hela konserten...
Alltså jag är SÅ delad inför Tractor Pulling People. Å ena sidan är det väldigt bra...å andra sidan väldigt tråkigt. När jag ser dem på Skogen scenen i solljuset ser jag bara killar med gitarr. Inget mer. Jag lyssnar och lyssnar men minns inget. Det är för avrundat, för mycket fixat med treans sandpapper. Allt är mjukt. Men jag hör att det finns saker därunder som är viktiga. Så snart kanske jag kommer springande och tar det med våld in i mitt hjärta.
Gick förbi Sian Alice Group. Inget att ha bara massa höga ljud, allt på en gång och en tjej som sjöng likadant hela tiden. Ljudet av "sista timmen i replokalen när vi varit här 24 dagar utan mat"-ish.
Det hade varit lättare om man hade förlagt Emmabodafestivalen i Göteborg i år, mindre resor för alla. För det var verkligen Göteborg som hade flert och bäst band på festivalen detta år, beronde på hur man räknar så var det sammanlagt runt 12 - 13 band från vår stad i år. Ett var Pistol Disco. Jag gillar Alexander och Mikaels musik. Den är så in i helvete tvär, den retar upp folk och får barpersonal att kasta saker på dem. Men till er säger jag bara: Lyssna på melodierna som finns under. De som PD gömt i källaren, som smyger under ton av plåt och stål. Låtarna som spelas på radion i den krockande bilen, sången som hörs i intercom:et när planet störtar. De små ljuden som sitter på undersidan av spårvagen påväg i natten, de vackra bilderna som någon klistrat fast i kloakerna. Det gäller att lyssna noga och intensivt, det gäller att vara med. PD är allt annat är lätta poäng i Melodikrysset, de är vågrätt och lodrätt på en gång. Från bokstav A till Z. PD är överallt och ingenstans. Underbart!
Efter Almedals ståpläls på Indiedagis var förväntningen stor på deras "riktiga" spelning. Tjoff! Rakt i pannan, och de två som dansade Köping (jag tror en är inblandad i ett fin fint skivbolag i Göteborg) gjorde helt rätt. Almedal sparar inte på något, de spelar som det vore hamagedon i morgon, att undergången var nära föreståndare. Hatten åker av och på i ett, nya låten "Oj Oj Oj, Tack Tack Tack" handlar om vännerna och är en bomb! Jag säger det igen, Almedal har sprungit om Håkan. De har sugit ur det bästa från "Känn ingen sorg"-plattan och format eget. Adam är en gigant på scen. Det är känslor upp till hakan, stora ord om små händelser. Allt gör sig bäst på scen. Oj Oj Oj. Tack Tack Tack. Efter det här kan fan i mej Emmaboda lägga ner!
Efter den urladdningen kom en annan: Look Look (dancing boys) är en punkig smällkaramel som skiter i allt och bara är glada. Varenda låt är sprungen ur spontanitet och "kör så det ryker". De två systrarna kar komprimerat och rensat bort allt som kan störa, kvar blir svängig musik. Jo, det svänger like hell! De skriker och står i, jag älskar det. Så sköna typer! Konserten är över lika snabbt som den började och jag står i gräset och undrar vad som hände. Egentligen är det nog ingen som vet, Look Look är dagsländan som försvinner. Men som inte lämnar någon oberörd.
Jag utropade högt och bestämt Ida Marias konsert på Hultsfred till festivalens bästa. Mycket tack vare sista låten, Oh My God.
Jag har inte så mycket mer att tillägga den gången äm. HON GÖR DET IGEN! OH MY GOD! För det som jag drömt feberdrömmar om, att Timo skulle komma upp på scen och göra den där duetten som det var meningen att den skulle vara, det hände. Alltså, här har vi Timo och Ida Maria på scen i den största slagsmålshitten! Hela min kropp ryser när gitarren går i gång. DingDingDingDingDing Find cure for my love Find core for my love
Ahhhhahahaha. Jag vill också! Jag vill vara med där uppe jag vill att alla skall storma scen och sjunga med! Timo skriker halsen av sig och Ida Maria gör samma, bandet sliter instrumenten i stycken. Världen rämnar och kvar på toppen skriker vi: OH MY GOD!!!
Annars var näst sista låten grym den också, den som handlar om nakna män. Sen var ju låten lite innan det också grym, Louie. Och låten innan den...
Jag behövde en paus efter det....
Jaha du, nu gjorde han det igen. Jag fattar inte varför Anttila är älskad av alla, är han för svår för er? Killen har ju allt, good looking, smarta texter, djup, yta och känsla för en bra poplåt. Eller han kanske är älskad av alla, det är i allfall ett makalöst tryck på lilla scenen i skogen den här kvällen. Kristian ger allt och lite till...men så kommer den där lilla överslags handlingen som jag tycker blev onödig. Upp på scen kommer Sir Kevin Troy...ja det kan ju vara kul men det är bara buskis när han drar av sig brallorna...Ja, Sir Kevin visar hela paketet. Kristian piskor honom med en svart piska...Rätt onödigt. Inget sexigt, inget kul. Inget alls faktiskt. Blaj.
Men utöver det var det bland det bästa jag sett med Kristian, han brinner på scen och publiken är med. Tjohoiii!
Kollar förbi Timo och ser bara en trött kille. Borta är energin den här kvällen, han sliter det gör han. Ibland blir det nästa gubbrock av det hela. Fint dock att han när strömmen går kör "Bollen Måste Dö". En hyllningslåt till fotbollslandslaget som skrevs för en tävling på P3. Det är en bra låt, även om man som jag inte gillar fotboll. Resten är tämligen mediokert den här gången. Men men jag vet att Timo kan bättre. Väldigt mycket bättre. Kanske behöver han bara en paus...Jag gillar dig Timo bara så du vet, men just nu var du inte på topp.
Ex-girl lät roligt på pappret. Tre tjejer från Japan i roliga kläder som smällt ihop all musik som finns och gjort eget. En resa i musiken, fram och tillbaka. Men jag gillade det inte, det blev för mycket. Allt på en gång, och saker blir ju inte bättre för att det kommer från Japan. Nä, det är inget roligt... Rolig var docj den japanske föråkaren, en snubbe som införd mask gjorde Fantomen på operan i kort kort version. Riktigt roligt faktiskt!
På vägen mot vagen, en väldigt ung tjej ropar:
-Hey, ni går åt fel håll! Det är ju Spiritualized!
Den söta:
- Äh, de är ju gamla.
Punkt.
Dag 3:
My darling You! har utvecklats. Från att ha varit fyllespelningarnas moder och världsbild är de nu ett band som sjunger om företag. Det är många marscher mot företagen, mot det invanda. Vi vill alla gå med i deras tåg. Mot 9 till 5 mentaliteten. För allas rätt att vara den dem är. Det är uppviglings musik, man vill slås mot alla. Eller mot de tråkiga dagarna, de trista nätterna. Skål! Men det är klart, det handlar ju fortfarande om fest och fylla. Och så den där fina duetten på slutet. Magiskt igen! De är så söta Klas och Christoffer.
Salty Pirates spelade på Emmaboda förra året, samma tid men på annan scen. Då var bandet ett band, nu märks att medlemmarnas olika projekt tar tid. Vi hittar tex Adam från Almedal på tummor... Men även om det är lite svajigt (repat lite?) så kan man ju inte skoja bort att de har några grymma låtar. "Shark Attak" är ju fortfarande helt grym! Jons tillbakahållna framtoning gör mig lite rädd, han ser precis så galen ut som texterna är.
Gustav Kjellvander gjorde det enda rätta, spelade in en coverplatta med Rough Bunnies låter. För det är ju så, varenda låt med RB är så där popperfekt. Men tyvärr lyckas inte Anna och Frida alltid få fram det. Men egentligen gör det ju inte ett skit, RB är fantastiska! Jag älskar dem! För när "Dance With Your Shadow" kommer är allt bara så bra som det kan vara. Jag flyger i luften! Årets låt!
Går förbi Archie Bell. Bara för att konstatera att SMK nog inte är så dåliga när allt kommer kring. AB är SMK utan humor.
Slirar förbi Dubbel Organisterna, dvs Bo Hansson (Hansson och Karlsson) och Erik Malmberg (Sagor Och Swing). Visst, det är roligt att se och höra Bosse. Det är roligt att se och höra Erik spela på Hansson Och Kalssons gamla orgel från 60-talet...Men det är inte mer än så. För mycket idoldyrkan. Passar mer hemma på en raggarträff.
The Konki Duet kom jag i kontakt med för något år sedan när jag hörde deras franska Vintagecover "Fade To Gray". Det var ungfär samtidigt som Kent fick utstå massa skit för att de snott hela "Fade To Gray" i sin "FF". Vilket de också gjort... Hursom, det var typ det jag hört av bandet. Nu visade det ju sig att det fanns så mycket mer. Jag får höra vackra drömska låtar, försiktigt spelade. Som för att inte skada instrumenten. De smyger fram varje låt, försöker prata svenska och är bara så där snälla. Sen fattar jag inte, jag hör så mycket andra låtar som kan vara covers. Men de är totalt omgjorda. Hörde jag Robbie Williams "Come Undome"?
Går över till Xiu Xiu...Nehej du det där var inte min påse. Stökigt och jazzigt. Bara för att man spelar på konstiga sätt är man inte bra, hör ni det!
Sen infaller väntan...Alla går på Shout Out Louds. Men de gjorde mig så besviken på Sticky senast så jag hoppar. Sväljer några mygg och väntar.
Ta en titt på filmen nedan:
Det går liksom inte att förklara Welle:Erdball utan rörliga bilder. Det som från början såg ut som en väldigt konstig bokning, jag menar synth på Indieboda(!), visade sig vara helt perfekt. Kanske den mest visuella spelningen någonsin i Småland.
En grej bara: Från vilken låt har de "lånat" melodin i låten ovan? Jag kommer inte på det...Hjälp mig.
Så var då Emmaboda 2007 över. Det var en väldigt bra festival.
En sista sak bara: CK, du är en väldigt storsint och bra människa! Trots att jag råsågat CKs framträdande på Storan förra sommaren kommer killen fram och hälsar. Inga sura miner, inga personliga påhopp på anonyma bloggar. Stora människor tar hurrop och skitkastning med samma inställning: Jag gör det här för att jag måste, jag gör det här för att jag vill.
Så, nu tar alla och går på Klubb Perfekt till hösten. Det är just nämnde CK och Jonk som lovar bjuda på Pop och Elektro på Henriksberg. Som jag skrikigt innan: Första kvällen blir det bla Den Stora Sömnen, så boka upp 7 september redan nu vänner.
Om jag blev tvingad att flytta från berget så skulle jag flytta till Möllevången i Malmö. Direkt. Stadsdelen är precis så skön som alla säger, otaliga besök där har fått mig att älska kvarteren mer och mer. Där finns det sköna folket, svennebananer och latinos sida vid sida och där finns planetens godaste falafel:s. Jag tänker inte ta ord som "kontinenten" i min mun men ja ni hajjar... När nu Möllevångsborna går ihop och fixar festival på egen hand, som de säger "av folket för folket", så blir det så klart en stor, härlig älskvärd gryta. Det är bara att gratulera Malmö och håna resten av landets krystade stadsfestivaler. Möllevångsfestivalen är alla asfaltsfestivalers moder och föredöme. Det kanske är på tiden att lägga över ansvaret för stadsfestivaler på folket? De "Vetande" och "Styrande" brukar ju misslyckas lika fort som langosen tar slut...
Att Maud Lindström spelar på Möllevångsfestivalen är lika bra som det är dåligt att The Hellacopters spelar på alla festivaler i universum...fast liknelsen är rätt konstig...Hur som helst...jag menar bara att i Sveriges mest framåtsträvande stadsdel skall så klart Sveriges mest framåtskridande artist spela.
Jag gillar Maud mer och mer, efter spelningen på Hultsfred var jag helt såld och nu händer det igen. har inte riktigt bestämt mig än men tycker nog att det var ännu bättre den här gången med bara Maud ensam på gitarr. Hon är så smart och skön, det är elakt utan att förnedra någon och om jag tycker att fler skulle lyssna och tänka efter. För det är väldigt märkligt, när jag tittar mig runt i publiken så är det kanske 80 % tjejer. Och det är ju inte dem som skall lyssna på Maud, eller ja de kan de ju göra, men de som egentligen borde höra Lindströms texter sitter förmodligen i en lägenhet och dricker folköl. Samtidigt som Eurosport rullar och kastar skuggsiluetter över Stjärnornaskriggubbarna. De som borde höra det här har förmodligen ett känsloregister som sträcker sig mellan "självmål" och "hattrick".
Maud sjunger om kärlek (ja jag vet att det kanske inte är rätt att skriva så men det handlar ju om kärlek, om verklig kärlek. Den där svarta skiten som kärlek också kan vara...) Hon berättar om hur det kan vara när man inte vill knulla med killen man tagit med hem, om hur det kan bli när klockan är fem i tre och framför allt sjunger hon den vackraste kärlekslåten som finns just nu. Ok, jag började gråta den här gången också till "Hyllningsvisa till lesbisktsex". Det är så fint på alla sätt och så väldigt bra framfört. Igenkännings faktorn är hög och det är just en sådan låt som de där skuggfigurerna i lägenheten borde bytas ut mot, sälj allt som har med Stjärnornaskrig att göra och köp Mauds skiva nu med det samma! Kanske lär du dig något...
Inte mer ljus än så här...
Om nu Maud var helt prefekt och självklar på festivalens gator så var Pen Expers en väldigt konstig bokning. Alltså, jag tycker ju att Pen Expers är något av det bästa som landet har just nu, med mörk drivande musik och Alexander Arvmans spattiga djupa sång är herraväldet inte långt borta. Hey folket, ni borde ha Pen Expersposters på dörrarna!
Men att ställa det här fin fina bandet på en liten scen i Malmö Folkets Park, utan belysning klockan halv elva är näst intill kriminellt. Att sedan beskriva dem musikaliskt som "Detroit 1974" är bara märkligt...
Men trots att det kanske är tio pers som kommer så kör bandet på som hela stadion var där, Arvman hoppar ner i gruset, böjer och bänder sig själv och på varje vers. Trummisen står upp på pallen och resten av bandet kör i 230 rakt in i väggen. Det är skakande märkligt och helt fantastiskt! Sättet de tar sig an den här kvällen pekar bara ut vägen mot större saker.
Nu väntar jag bara på att resten skall fatta att Pen Expers är på väg mot underbara ting, att deras spelningar är något man inte får missa! Stackars Malmöbor som var borta, ni kommer ångra er när PE kommer tillbaka och ni får betala hundratals kronor för att svettas tillsammans med svartlåtar i högsta klassen.
Bandet själva skriver att det var deras sämsta spelning någonsin...då säger jag bara: Om det där var lägsta nivån så stundar stora tider för er!
Tillsist: Till alla som skall till Emmabodafestivalen kommer här glädjande nyheter:
Indiedagis blir tre gånger så stort som förra året! Kolla in följande lineup: Torsdag 12:00: Almedal. Fredag 12.00: Children Come On. Lördag 12.00: Kristian Anttila.
...och dyk upp framför min husvagn på ovan nämnda tider för att lyssna på lysande musik! Jag är sprittande glad att kunna bjuda på ett band om dagen, eller egentligen är det ju de ohyggligt snälla och fina artisterna som gör hela min dag!
