Indiedagis blir dubbelt så stort.
Jag vill egentligen bara berätta att Indiedagis vuxit till sig och blir i år dubbet så stort som förra året! Som vanligt blir det akustiskt och gemyligt brevid husvagnen.
För er som nu inte förstår något alls kommer här en liten berättelse:
Indiedagis startade förra året på Emmabodafestivalen. Det hela kan beskrivas som festivalen i festivalen. Det hela utspelar sig vid min husvagn och är konserter i all enkelhet med Sveriges bästa artister. Akustiskt och nära.
Förra året innehöll Indiedagis bara ett band, Irene. Men vilket band, vilken konsert!
Läs mer här.
I år så blir alltså Indiedagis dubbelt så stort!
Än så länge. Fler band kan ju tillkomma...
Men för er som skall till Emmabodafestivalen 26 - 28 juli kan ni hålla följande i minnet:
Torsdag 26 juli runt 12.00: Almedal på Indiedagis!
Almedal fattade nog inte själva vad det var de startade när de smällde ihop en hyllning till Håkan Hellström. Med livsbejakande pop rakt ut i nerverna och livespelningar bättre än allt har de frälst allas hjärtan. Jag håller fortfarande deras premiärspelning i Gamle Stan som en av de bästa jag sett...någonsin. En riktig klassiker.
På Indiedagis kommer det bli akustiskt och det kommer bli magiskt! Garanterat.
Lördag 28 juli runt 12.00: Kristian Anttila på Indiedagis!
Kristian Anttila behöver förmodligen ingen närmare beskrivning, det har ju gått några år sedan har för första gången slog knock på oss med sin svartapoetiskagladpop . I år spelar han överallt, inte mer än rätt tycker jag, här har vi fan i mig en av Sveriges bästa artister! Varenda låt är helt superb och pop på svenska kan förmodligen inte bli bättre än så här, jag blir så glad när jag hör det!
Kristians tredje platta kommer när som helst, eftersom de två andra har visat hur man kombinerar uppåtpop med svartatexter så är förväntningarna höga. Att Kristian nu spelar vid min husvagn är inget annat än ett mirakel, får man skriva att det är en "drömbokning"? Att få höra hans låtar i enkelt utförande är en unikt tillfälle att komma närmare texterna, att gå in under huden på musiken. Inte missa!
Jag möte Kristian i studion för ett tag sedan, kolla in här för att se och höra hur det gick.
Se hela intervjun här. Riktigt intressant tycker jag, men jag kanske är partiskt...
Spelningarna kommer äga rum runt 12.00. Jag kommer sätta upp posters på strategiska ställen så du inte missar något. Håll utkik efter Indiedagisloggan.
Tyvärr kan jag här och nu inte säga exakt var det hela äger rum, det beror ju på vilken plats min husvagn får på husvagnscampingen. Men Emmabodas husvagnscamping är inte så stor så du lär hitta vagnen lätt...Den är silvrig med ett orange förtält och kommer vara belamrad med Indiedagisloggor typ.
Jag säger det igen, de här spelningarna vill du inte missa! Ses där vänner, alla är välkommnna!
Gratis är gott och musiken kommer bli den bästa!
(Du vill inte heller missa något på "den riktiga" festivalen...Vilken lineup det är i år!)
Jerry Boman
Taggar:
Almedal,
Emmabodafestivalen,
Göteborg,
Indiedagis,
Kristian Anttila,
Musik
Piaf, Love och Jag.
Välkommen välkommen! Kom in! Kom in i tältet! Marknadens bästa musikshow! Välkommen välkommen! Gott folk! Kom och lyssna på landets bästa artister! Välkommen välkommen!
I ögonvrån ser man knivarna hastigt blixtra till i strålkastaljuset. Publiken håller andan och en skäggprydd man lägger in överväxlen bakom den snurrade plattan, på vilken en kvinna är fastsatt. Hon ser mer och mer nervös ut, hennes paljett beströdda klänning böljar av fartvinden, av centrifugalkraften och av publikens förväntan.
Mannen med det vaxade skägget och den lilla mössan höjer sin arm...
Klonk!
Kniven sitter där den ska, några centimeter från kvinnans hår och publiken i det lilla tältet jublar! Skäggiga mannen ler och bugar sig djupt. Bandet börjar spela.
Surreal lovers är en cirkus av ljud, kulörta lyktor och vi tar oss tillbaka till 50-talet. En tid när varietésällskap reste land och rike runt med sina tält och uppträdande. Målet var att underhålla och samtidigt väcka nyfikenhet. För vem där ute på landsbygden hade mött en sådan sångerska, så extravagant, så filmisk?
SL är lika delar röda mattan i Hollywood som franskt 40-tal. Lika delar Courtney Love som Edith Piaf. Sekel av dekadens sveper genom Café Publik och Kolonis måndagsklubb den här varmfuktiga kvällen. Det kan inte finnas en bättre gata för SL att spela på! Andra lång skulle kunna vara Boulevard de Clichy utan historia.
Det är något väldigt lockade med SL musik, något mystiskt. Kanske i vissa drag lockande mot det förbjudna, ett ljudspår från väggarna på Moulin Rouge. En nystart bland de röda draperierna. En ny dag bland cigarrmunstyckena och kjolarna. En ny tid i förlustelsens Samarkand. För likt den Uzbekiska staden så bjuder Hanna Chawki och hennes mannar in oss till marknaden, de förför oss och vi köper siden och munblåst glas likt det inte fanns någon morgondag.
SL är svår definierbara som du märker. Ibland är det jazz, ibland munspelsblues och ibland är det någon liten medryckande visa. Hela tiden är det duktigt och väldigt eget. Men samtidigt kan man känna igen sig...Jag blir egentligen inte klok på vad det är jag har lyssnat på, bara att jag har ett leende upp till öronen när jag går hem. På ett sätt blir den indiska hämtmaten från Bombay en perfekt inramning på kvällen...Kanske var det indo jazz jag hörde?
Tillsist:
Alltså, jag är en ohyggligt blyg snubbe när allt kommer omkring. Jag har svårt för det här med att någon känner igen mig. Det jag vill säga är att jag faktiskt inte är dryg, bara blyg. Och jag gillar er alla för det ni gör, för er musik, för ert livsverk. Det borde vara jag som tar i hand och tackar, jag som bugar mig.
Men det är jag på tok för blyg för. Jag försöker skriva om er här istället.
Fortsätt gärna hälsa på mig, jag kanske kommer över den där blygheten...Tack för att ni förstår.
Tillsist2:
För dig i Malmö och alla andra: Möllevångsfestivalen har några intressanta grejjer i helgen, bla Pen Expers och Maud Lindström på fredag.
Så nu vet du det!
Tillsist3:
Humm... om jag inte såg fel där på Café Publiks innegård så var det baksidan av Blenda man såg...och där i fönstret låg en skiva med Vikingarna.
Humm...hyser Blenda folket hemligheter? Har de mörka fester där de lyssnar på gamla dansbands vinyler?
Jerry Boman
Taggar:
Blenda,
Cafe Publik,
Koloni,
Surreal Lovers
Mycket båtar just nu.
Folk gillar att dansa/skaka rumpa/ta en sväng om/svänga de lurviga eller helt enkelt Dansa Köping!. Det är ju så underbart befriande att bara ryckas med och skita i allt. Ännu bättre blir det när människan som spelar musik är bra på det han eller hon gör, att personen skapar något och inte bara byter skiva. På Glory Boat skapar man dansmusik, man spelar den inte. Underbart!
Jag har besökt den där båten några gånger nu, ibland har det varit lyckat och ibland inte. Det är som om stället vet att det är en båt och helt enkelt gör upp innan hur det skall bli berodde av väder och vind. Det är i allafall helt random om det blir kul eller inte. Men det är lite av charmen...
Nåväl den här kvällen på RioRio båten kanske inte var helt superduper men ändå väldigt bra, Gory Boat gör festen bra. Sen var det ju band också...
Först ut är Pacific!. Björn Synneby (Whyte Seeds) och Daniel Högberg gör Beach Boys för 2007, det är snygga sånger och elektroniska ljud. Och det passade mycket bättre nere i kajutan än i ett berg i Gamle Stan. Det är som ljudet komprimerades, de musikaliska idéerna fick ny fart och snyggsången blev ännu bättre. Det var bra då men ännu ännu bättre nu!
Pacific! är den bästa musiken att åka båt till. Många band i Göteborg försöker just nu dra nytta av havets tjusning, i bilder och i image. Men Björn och Daniel låter musiken tala istället för att lägga tid på massa image skapande aktiviteter. Låtarna är om hämtade ur en snygg tv-serie om båtar och havsliv. Det är bekymmersfritt och solen steker dig lätt brun.
"Sunset Blvd" är ett snyggt nerkok av det bästa från Brian Wilsons samlade karriär, med fokus på soloplattorna. Det är nästan så jag kan se Brian i dimman, hur han sakta vankar av och an med ett leende på läpparna.
Samtidigt som det är Wilson-ish är det nutid och uppdaterat. Bandet har inte bara snott rakt av utan hittat något eget, det är ljudet av stränder mitt i hamnen. Tänk "Polskastranden". För er som inte hittar så gå till Röda Sten och fortsätt sedan söder över...efter cirka 300 meter hittar ni en lite strand remsa, med fin utsikt över oljeraffinaderierna på andra sidan älven. Just där skulle Pacific! ljuda som finast.
Sen är det ju lite roligt att Björn är så lång att han slår huvudet i taket när de spelar...
Konserten går över i dans och Glory Crew (eller om det var "it´s(ITS)...it´s(ITS)!!!") får mina ben att leva. Tack!
Ja, det där är alltså The Touch. De gör dansmusik live. Märk speciellt den numera populära "knuten hand och veva med armen" gesten...
Jag dansade så då måste det varit bra. Det enda jag saknade var de fina kläderna som de hade i Hultsfred, någon form av guldfärgad kroppsstrumpa. Nu var jag inte kvar till slutet så det kan hända att de gjorde klädbyte...
Det finns inte så mycket mer att skriva om The Touch, frågan är om de är ett band eller något annat. De gör dansmusik och lyckas bra. Inget speciellt utan "bra".
Det var en "trevlig" kväll på båten, inte den bästa och inte den sämsta.
Tillsist:
Ikväll går vi alla till Kalejda och grattar Boat Club till deras skiva.
Läs vad jag tyckte om Boat Club här.
Mycket båtar nu...
Tillsist2:
Det är nu helt konfirmerat att en taxi från Järntorget och upp på berget kostar 72 spänn. Exakt. Bra att veta när man är slö och utan pengar...
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
En lista på halva vägen.
Halva årets:
Väntan: Irene är på gång med nytt album...och det låter galet bra!
Festival: Rip It Up. Bättre line up kommer aldrig finnas...
Låt: Hatis Romans "Indieland". Perfekt iakttagelse.
Textrad:
I wanna kick your ass couse you got a nice ass
The Bombettes
Konsert: IdaMaria på Hultsfred. OH-MY-GOD!
Cover: Leila Ks "Elektric" framförd av The Sweptaways.
Kväll: 2 Juni på Join Our Club. Både Lola och Tikkle Me under samma kväll, magiskt!
Dans: "Dansa Köping!"
Band: Pen Expers.
Genre: "Strutpop". Johan Hedberg får mig att skapa ny genre.
Snack: Dan Treacy på Rip It Up. Läs kommentarerna...
Comeback: Cosy Den.
Arrangör: Koloni.
Bokning: Kristian Anttila spelar på Indiedagis dvs vid min husvagn på Emmaboda!
Bild:
Tid: 1 januari ca 03.12 Stockholm
Tillsist:
Torsdag: GloryBoat och The Touch.
Fredag; Boat Club på Kalejda.
Lördag: Ny tid Ny strid på Henriksberg med Love Is A Burning Thing.
Så var det med det.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Rip It Up 2007
Först ett väldigt stort tack till Johan och Fredrik som fixade en makalöst trevlig festival. I all sin enkelhet och med små medel lyckas dessa killar ordna en helt perfekt festival. Bra band, bra område och alla jag mötte som hade med festivalen att göra var trevliga. Jag blir alldeles varm i magen när jag tänker på det. Men det kanske är enkelt att fixa festival när man faktiskt älskar musik.
Jag drar på med de saker jag såg, och tänk på att jag på intet sätt kritiserar valet av artister. Killar arrangörer har bara valt de artister som de själva ville se. Det skulle fler festivalfixare följa...
Nåväl, hur mycket än musikjournalistiken må vara död, så här tyckte jag:
The Sunny Street.
Delphine och Remi är ett par som gör musik tillsammans. Det är ju en vacker tanke och de verkar vara sympatiska. Tyvärr går det 15 liknade här band på ett dussin, och de här är inte ett av de som fastnar. Luftig pop som väger lite för lätt i vinden. Charmigt att lyssna om man är bakfull en söndag...
Strawberry Fair
Jag gillar enkla saker som har en dansant känsla, små bagateller som man bara vill plocka fram tamburinen till. Jenny Franzén har med sig fem pers på scen och tillsammans gör de helt underbar musik. Nu kanske ni undrar varför jag gillar SF och inte så fullt ut gillar TSS. Det ligger i låtarna, SF är mycket mer direkta. Det svävar inte runt och mesar till det i onödan. Varenda låt är i det närmaste klockren.
Liechtenstein
Så fick jag då äntligen se det här bandet som stan pratat sig varm om. Och inte en sekund att de gjorde mig besviken! En fin fin popblandning av hat och älska på en gång. Vackert och fult med hårda kanter. Det är konstrasternas band, ibland låter det som ljudet av vitt. Ibland är det ljudet av totalt mörker, i en och samma låt. Och det svängde... fast det kanske man inte får säga om band som dessa?
St. Christopher
Nä, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Inget märkvärdigt. Inte ett år som detta, inte i tider som dessa. Visst, det är ju inte nytt det här, saker och ting hände ju för St Christopher redan under sent 80-tal men då kanske det är dags att släppa stolpen och upptäcka nått nytt?
Days
Ytterligare ett band som hela stan pratat om och som jag vet Irene-Tobbe förmodligen skulle gå till sängs med...och ja det är strålande bra! Det är helt rätt allting, poptalibanderna som snöat in på brittiskpop alá 80-90 tal går ju ner i splitt. Days gör det hela med klass och stil. Detta är ett band jag vill se igen!
The Honydrips
Mikael Carlsson är en profil i hela världen, eller ja det beror ju på vad man menar med världen men jag tror några där ute fattar. Musiken är snygg, framtid och dåtid. Jo, det är ju saker från samma tidsepok som de flesta banden på Rip It Up. Skillnaden är att Mikael har lagt till nutid och gjort det hela till sitt eget. Så skall det låta!
Tyvärr öppnade sig himmelen precis just här så någon bild blir det inte. Fast mest synd var det ju om publiken som förmodligen skulle varit ännu fler om det som sagt inte regnat...
TTA
Det bästa under hela konserten är när vakterna lyckas putta ner Henning och Eric från scen. Mycket roligt! Tack.
Något mer av värde hände inte under TTAs framträdande.
Dag 2
Lovejoy
Richard Preece är ju en skön snubbe, han skulle man vilja ha som roommate typ. Bara det att han öppnar med en Television Personalitiess cover, Someone to share my life with, är ju väldigt fint. Resten är skönt gungande och väldigt bra att vakna upp till. Om mjukgörade sköljmedel hade ett ljudspår skulle det vara Lovejoy.
My Darling You!
Jag har förstått att det finns personer som inte alls förstår sig på MDY!. Märkligt. Det finns ju inte så mycket att vare sig förstår eller missförstå. Klas och Christoffer är ju bara killarna man vill släppa lös i överklassens salonger, och låta dem hänga runt i kristalkronorna och riva ner guldramar. Det är snabba skisser och rakt i nyllet låtar, verkligen uppfriskade när ordet för året är "slickt". MDY! så bandet som gör den bästa popen just nu och just här!
Duetten i slutet är ett ögonblick jag inte kommer glömma, Last4ever har aldrig varit bättre! Så vackert...så tragiskt...så bra! Och kyssen, Klas kysser Christoffer, är inte det minsta fel!
Fattar man inte hur bra MDY! är kan man ta och käka innehållet i en micropopkornspåse och sätta sig i bastun.
Action Biker
Sarah Nyberg Pergament gör galet mjuk musik. Men samtidigt är ljudbilden hård. Det är en ekvation som inte borde gå ihop men det är just det som får Action Biker att bli så spännade. Vid första lyssningen, och när Sarah går upp på scen, så är det här bara frotté. Efter en stund kommer det grova sandpappret fram och river i våra hjärnor.
Tyvärr verkar folk framför scen mer intresserade av att diskutera ölsorter än att lyssna...
Kissing Mirrors
Nä, det här blev bara en för stor soppa av olika influenser för att vara så bra som det kunde vara...Jag säger inget mer än att det var roligt med Action Biker-Sarah och Honydrips-Mikael på sen.
Cats On Fire
Japp, då var det klart: Cats On Fire gjorde festivalens bästa spelning. Kanske årets spelning? Mattias slingrar sig mer än vanligt och Higher Grounds har aldrig, aldrig, låtit bättre. Själva fördelen med COF är att de är bättre live än på skiva, något som är rätt ovanligt. Och här handlar det inte om delux shower som gör det bättre utan att de faktiskt är musikaliskt bättre.
I The Smell of an Artist blir det riktigt bra tryck i allsången, särskilt i raderna:
But you know it's a shameless piece of shit Still you love yourself in many different ways tonight Because you know they can't really get you You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it
Att Mattias sedan hälsar oss välkomna till "The Whitest Festival Alive" är ju bara för roligt...och en väldig skarp analys som man borde fundera mer över. För var var banden med invandrarbakgrund?
Everyday Mistakes
Om COF är bättre live än inspelat är EM tvärt om... Det verkar vara lite snurr på linan, som om bandet inte åkt med samma bil hit, som om de bråkat likt syskon. Jag får en olustig känsla i hela kroppen...
Dock är Walking About precis så mörk som den skall vara.
Fosca
Jag hymmlar inte: Jag hade inte en susning om vilka Fosca var innan Rip It up bokade in dem. De hade helt gått mig förbi. Men nu är jag upplyst och har hittat nya favoriter! Jag har köpt två skivor via Itunes och älskade konserten. Så underbar inställning och vilket band! Superlåtar och sköna ljud.
Bara Secret Crush On Third Tambourine var värt varenda regndroppe under det här året!
Jag dansade mig trött!
Jag gillar det med bra festivaler, alltid lär man sig något.
Television Personalities
Fy fan för Daniel Treacy! Så jävla elakt och så jävla respeklöst mot publik och arragörener.
Alltså, Daniel går upp på scen och är full/hög. Riktigt snordum. En kille i publiken, jag tror de var en i Acid House Kings, fick hoppa upp på scen för att förklara vad Daniel gjorde för fel med gittaren när den inte lät... Treacy är för övrigt svinsur på ljudkillen som försöker sitt bästa.
Daniel kan knappt spela och många låtar får vi bara höra början på eftersom han sen glömmer bort texten och börjar fånle eller skälla på publiken. Jag och de flesta runt mig tycker det hela är pinsamt men mest blir vi förbannade. Vi lider med de andra musikerna på scen, speciellt med nya svenska körsångerskan (om jag fattade det rätt heter hon Therese). Hon försöker göra ett bra framträdande med Daniel förstör ALLT. Trummisen sitter tillslut bara och skrattar åt alltihop.
Treacy är mest arg på publiken. Han skäller på oss för att vi skriker men samtidigt klarar idiotkillen inte av att spela piano. Inte ens i närheten.
Det här är den sämsta konsert jag varit på! Jag är så uppröd när jag kör hem att jag nästa funderar på att polisanmäla Treacy för något. Ett stort kok stryk skulle han i allafall ha. Det är så elakt gjort mot sina fans och inte det minsta coolt. Det sista jag hör är Daniel som skriker: "_Thats a fucking gaypick!" när någon vänlig själ ger honom ett nytt plekrum...Fy fan!
På det stora hela: En väldigt lyckad festival och all heder åt dem som satte ihop det hela! Jag kommer gärna tillbaka till Säffle.
Lite roligt var det ändå att det förmodligen var mer vettiga göteborgare i Säffle i helgen än vad det var vettiga göteborgare i Göteborg under samma tid...
Tillsist:
Nyckeln finns någonstans mellan staketet och sjön...
Jag hoppas så att killen som tappade sin bilnyckel någonstans på ett fält (som var stort som tre fotbollsplaner) hittade den innan söndag. Och jag tänker på hur snälla poliserna var som hjälpte till att leta.
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Ny festival, ny blogg.
Kort enkel instruktion:
Hoppa hit och följ med mig till Rip It Up i Säffle! Det blir texter och bilder från Sveriges nyaste festival!
Rip It Up enligt Jerry!
Och lugn bara lugn, efter festivalen är jag tillbaka här igen...
Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)