Jag döljer tårarna igen.

Det har börjat regna. Inte skall det väl gå en hel festival utan att det skall börja regna? Lika säkert som att alla sprang benen av sig för att kolla på idiotrocken som Turbonegro levererar just nu...En konsert som live sänds i presstältet. Praktiskt för lata journalister som inte vill bli blöta.

Annika Norlin har lyckats igen. Och den här gången tog hon inte den lätta vägen.
Säkert! är som ni alla vet Annikas "solo" projekt när hon inte är Hello Saferide. Och det är knepigt som fan.
Låtarna är ju bra, och hela text historien är ju ännu bättre. Men det sticker och värker. Allt är inte lika självklart.

När jag först hörde skivan började jag gråta, det är texter som biter tag i mig och för mig bakåt till den där lilla valpen jag en gång var. Ni som hänger med här vet att jag blev tvungen att gå en omväg till jobbet för att ingen skulle se mig gråta till Annikas låtar. Det var så nattsvart att komma tillbaka. Svårt att förklara, det är ju inte så att det är ord för ord samma, men någonstans berörde det mig som få artister gör.

Sedan den där dagen har jag väntat på den här dagen, när Säkert! skulle stå på scen.
Och faktiskt, trots mina enorma förväntningar, så var det bra. Jag kämpade, ingen skulle se mina tårar. Shit jag är tokblödig idag, andra gången som det börjar tåras i ögonvrån.

Det var samma låt som grep tag i mig den här gången också, "Och jag grät mig till sömns efter alla dar". Det är kanske meningen att man skall le lite igenkännande, men för mig så är det bara ångest. Du kommer förmodligen inte fatta, men det är på riktigt väldigt obehagligt. Jag har aldrig själv förmått mig att skriva ner det där, men nu har alltså Annika hjälpt mig.

Det är förmodligen det som gör att jag håller Säkert! så otroligt högt. Det är nära mig, och det är jag som bestämmer vad som är bra här på bloggen. Då säger jag alltså att Annika Norlin skall ha ett stort pris. Hon balanserar, vinglar och snedseglar sig fram till målet. Det är skevt.
Men det är helt underbart, jag älskar!

Om jag bortser från den där hemska låten så blir det väldigt fint i båda duetterna. Nummer ett med Markus Krunegård (Laakso, Hets) i "Det kommer bara leda till nåt ont" och nummer två med Martin Hamberg (Sibiria,Vapnet, Hospitalet) i "Sanningsdan". Det är det fina med festivalspelningar, ofta får man med sig den där duettpartnern som är med på skivan.

Och mitt under konserten börjar det då regna. Väldigt lägligt. För det passar, Säkert! kan inte avnjutas i solsken. Helst skall det regna och man skall ha både skoskav, nariga läppar och hälsporre.

Efter att jag lyckats dölja mina tårar så bra som man ska så springer jag till Teaterladan och Client.



Som vanligt är Kate, Emily och Sarah coola. De är mjukhårda och kör över oss med sin svarta synthpop.
Tyvärr blir det inte riktig stämning, det tar aldrig riktigt fyr. Senast på Sama så var det svettigt, nu ligger en blöt trasa över hela härligheten. Det kan bero på att mer än halva publiken flyr när Turbonegro skall spela...

Men jag stannar kvar och låter Client begrava mig i gruvan. Det är damm och mörker. Vassa stenar till ljudmattor och så plötsligt går pannlampan sönder. Man kan bara be för en ljusning. Den kommer inte, det är en hård värld.
Client ger mig andnöd. Trots att det då inte riktigt släpper blir det tätt och trångt mellan andetagen. Det är snyggt och grafiskt. Man kan beskriva musiken som "svart och vitt". Inga gråskalor, bara ettor eller nollor.
Skönt.

Det har bildats en sjö här utanför nu...

Tillsist:
Jag tycker det är lite roligt vissa kollegor här i presstältet fortfarande skriver på små texter om hur Ozzys spelning var. Det betyder alltså att deras läsare kan läsa om det hela i morgon... Jag undrar så när tidningarna skall vakna. Förlåt men det går lite långsamt, och vis av erfarenhet så brukar det inte bli bättre och mer känslomässiga texter dagen efter. Jag efterlyser härmed mer känslor i texterna och mindre "dessa-låtarna-spelades-och-så-här-höll-bassisten-fingrarna"! Musik är känsla och inte avhandlingar där källan behöver anges. Eller ja, källan bär ju alltid anges som "Hjärtat".

Tillsist2:
Om ni vill läsa mer som jag skrivit på bloggen och hamnat här från Allears, då går ni bara till www.musikenligtjerry.se. Jag skriver alltså på båda ställena från nu men det finns ju så mycket gammalt att upptäcka...eller inte.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Kalllaaaaaa miiiigggg CeeeeePeeeee.

Först så måste man kanske gör klart några saker. Feminister hatar inte män, och män kan vara feminister. Självklart för många, helt mystiskt för andra. Att stå för ett jämställt samhälle kan nog de flesta skriva under på, men inte mycket händer.
Det krävs alltså radikala saker för att folk skall vakna.
Som tex att sjunga vackra visor om kärlek. Om kärlek mellan två kvinnor.
Mer om det längre ner.

Om någon skulle sagt till mig att jag skulle lyssna på körsång under en festival hade jag skakat på huvudet. Det är ju liksom inte Kjell Lönnå som är stora idolen, och körer över lag blir lätt präktiga.
Så mycket bättre att jag nu fått allt, alla larviga förutfattade meningar, värkt över stupet.

The Sweptaways är en kör som består av typ 25 personer. Den här dagen är de fint klädda i gult.
Det hade ju kunnat sluta där, att jag skrivit att de sjunger fint och ser fina ut.
Men det är valet av låtar som gör det så in i bänken bra, några exempel:

Kalla Mig (Vapnet)
Elektric (Leila K)
Go West (Pet Shop Boys)
mfl...

Just den mittersta låten är helt underbar i körversion! Det liksom knyter ihop säcken, det borde inte gå men är bland det bästa jag hört på festivalen! Snygga stämmor som bygger fram låten där originalet faktiskt brister.
Även Vapnets Kalla mig är helt fantastik, att höra 25 pers snyggt sjunga "kalla mig CP, kalla mig bög" är humor och helt genialast på planeten!

Sen gillar jag de vackra kläderna, var och en av kördeltagarna har tolkat ett tema som skulle kunna heta "gult och guld". Helheten blir glimrande och varje individ vacker. Så precis som en kör skall funka så bygger kläderna på principen att varje person bygger kollektivet.

Det enda som kanske är sådär under The Sweptaways kosert är mellansnacket. Lite för mycket inövat och stelt...men det var ju inte därför jag var där så det spelar faktiskt ingen roll om hundra år. Då kommer jag bara komma ihåg det mäktiga crescendot:

Kalla mig CeeeePeeee.....Kaaaaaalllllaaaa miiiiig Böööööööög

Språng och hopp till Rookiescenen. (jäkla löjligt namn, det är ju inga små kycklingar som spelar där precis)



Jag efterlyste för ett tag sedan, eller jag mer undrade varför det var så ont om kvinnliga popband. Alltså de där som gör pop som blossar upp och gör en lycklig, som gör att man inte kan sova eller andas. Manliga popband som gör den där grejen finns det hundra av, likaså kvinnliga popduos som håller mig vaken om natten.

In på scen kliver Those Dancing Days! A real popband av bästa sort.

Införda snygg snygga glittrade blåa kortbyxor drar de av låt på låt som är handklapp och tamburin deluxe! Det är enkla saker som gör det, TDDs lycka är att de har vett att dra på med synthen. Den lever sitt eget liv och spelar min hjärna till månen. Det är glatt och det är simpelt, naivt och så in i brallan popigt.
Bäst är låten som heter samma som bandet, Those Dancing Days, en riktig discokula som rullar över oss. Jag dansar!

Nu längtar jag till Emmaboda festivalen då bandet spelar igen...

Lite paus och en ny drink uppfinns av J: "Sänke". Blanda Jäger och Redbull så kommer du fatta varför den heter det...



Freja and This weeks freaks försöker verkligen. Hon sjunger snyggt...men som så ofta förr så faller det på känslan. Det finns inget innehåll. Jag känner inget, det finns ingen själ i soulen. Jag vill ha mer tryck.
Men det skall ändå creddas till alla som var i publiken, samtidigt femtio meter bort raspade Ozzy...



Alltså, om man nu tar sig ända till Hultsfred för att lira plattor måste man ha show. Speciellt om man som DJ ställer sig på scen, då måste man skapa saker där och då med plattorna. Inte bara dra på platta efter platta, skrika lite i micen ibland (typ: Yeeeessss Yesssss!) och veva med armen. Jag vill ha live känsla, att det jag dansar till händer där och då. Och att samma set aldrig kommer återuppstå. Princess Superstar är bara tråkig, hon lirar skivor precis som jag gör när jag spelar pop från något djbås. Skillnaden är att jag inte är viktig, jag står inte på scen och tar plats. PS vill att alla skall se henne och då måste man göra något mer än bara byta skiva...

Sovpaus.



Jag erkänner, det kom nästan tårar. Det blev rejält fuktigt i lilla ögat när "Maud Lindström och Nåt för alla" sjöng om den där fina kvällen när hon var lycklig. När hon sjunger om tjejen hon träffat och som hon knappt vågar röra där i sängen för att hon är rädd för att förtrollningen skall brytas. Det är inte så viktigt att det handlar om två tjejer, det viktiga är att det är väldigt vackert. På många plan.

Maud sjunger alltså med utgångspunkt från att hon är feminist och bisexuell. Det är viktiga låtar som behövs.
Jag börjar tänka på Lars Winnerbäck. Han har ju som bekant slutat vara viktig, han har slutat sjunga om viktiga riktiga saker och bara brer på. Maud är Lasse fast i verkligheten. Det vill säga så mycket bättre.

Jag börjar fantisera om hur det skulle vara om Lasse gjorde som Maud. Att han plötsligt började sjunga om hur han blev kär i en fager yngling med pipskägg. Hur de tog taxin hem, Lasse betalar såklart, och hur lycklig Lasse är när det plötsligt ligger två par kalsonger på sovrumsgolvet.

Då skulle det bli lite verklighet igen.

En stor applåd till Lisa Pedersen som lirar trummor med Maud, hon gör det med väldigt skön still. Det liksom spelas med hela kroppen...
(Se en intervju med Lisa i det föregående inlägget.)

Om en stund blir det säkert Säkert!....Förlåt jag var bara tvungen....


Tillsist:



Det måste premieras, snyggt klotter! Eller mer konst är det ju.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Snack om jämnstäldhet.

Om man skall snacka jämställdhet inom musiken så ska man snacka med Lisa Pedersen. Förutom att hon imorgon lördag skall spela trummor med "Maud Lindström & Nåt för alla" här på Hultsfred, så har om också en solo karriär på gång (bland annat som förband åt David Urvitz) och sist men inte minst är hon inblandad i 50/50 projektet i Göteborg. Det sista är till för att inspirera tjejer att lira mer musik och som jobbar stenhårt för en jämställd musikbransch. Om jag fått bestämma hade 50/50 fått alla pengar som finns.


(även om det inte är startbild på klippen så funkar de att spela upp...annars är det bara att återkomma om en stund...)

I morgon lördag spelar också The Bombettes, ett bra bra bra rockband från Umeå. Jag tvingade upp dem ur bakfyllan för att snacka jämställdhet.
Först frågade jag hur de tänker när de hör att Hultsfredsfestivalen har mindre än 30 % kvinnliga band, trots att samhället består av 50% kvinnor...






Vad tycker du? Hör av dig, skall vi kvotera in kvinnliga musiker på festivalerna? Är det här ett problem överhuvud taget?
Dra iväg ett ebrev: jerry.boman@tv4.se och säg din mening.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Moralpanik i Småland.

Det är så tomt här, stora öppna ytor och ingen trängsel. Märkligt, jag har alltid upplevt Hultsfredsfestivalen som ett trångt kalas.
Det känns som om det är mindre folk här än vanligt. Eller så är det bara det att sakerna jag vill höra, de vill ingen annan höra på? Kanske finns det ändå en form av utanförskap i den stora massan?
Men men att inte alla är på samma plats som jag är inte min förlust utan alla de andras.

Med en bra röst kommer man långt. Med en skön stil kommer man ännu längre. Kissey Asplund har båda. Men det är också tyvärr det enda. Musiken och hennes röst skulle passa perfekt på Nef, om det var en sån där kväll när de serverar mat och musik. Då vill man inte att musiken skall ta för stor plats, det skall vara en form av fin hissmusik. Inget man märker och inget man saknar.
Sorry, Kissey du är precis allt det där. Det rinner av mig som lättare än hatbrev från Majorna. Rösten finns där, stilen också. Men rådet är att skaffa ny sammabetspartner eller göra bättre låtar.



En som dock har allt det där är Emmon. Röst, stil, låtar och en jäkla bra visuell show. Men vem har sagt att bra artister får den uppmärksamhet de förtjänar? Emmon får det inte, det är ekande tomt i tältet när hon drar igång.

Det härliga är att Emma Nylén inte bry sig ett skit, hon kör på och ger allt. Det är ju helt fantastiskt bra som vanligt, och det blir dans direkt i publiken. Skivbolagsdirektören från Lerum dansar, redaktören på synthinriktade tidningen dansar, alla tjejer längst fram dansar och den söta dansar. Den grafiska inramningen kommer här för första gången till sin rätt, det är mönster både bakom och vid sidorna. Och man förstår ännu mer Emmas talang, hon är nästan övermänsklig i sitt skapande. Det är så snyggt och så passande.

Jag förstår verkligen inte. Jag lovar er att Emmon fått igång 3000 personer, hon hade charmat varenda kotte till månen med sin disco. Men nu blir det företagsevent för folket i receptionen.
Jag säger bara till er som inte var där, ni rullade väl runt framför Korn, till er säger jag bara: Våga!
Våga höra, våga bryta från grupptrycket och våga dansa nydisco.

Tillbaka till Rookiescenen.



Assid gör också dansmusik, men de missar en väsentlig sak. Det finns ingen genväg till bra dans musik, ingen genväg till den elektroniska himmelen. Det går inte att fuska genom att köra med ljudprogrammens förinstalerade loopar. Eller jag vet ju inte om det är det, men det låter precis som någon av Garagebands "elecrodance"-loopar. Det blir lite tråkigt. Fast jag gillar showen! Att bara gå in och köra framför en sparsamt kolorerad videobackdrop, utan ljus på medlemmarna, är snyggt. Sitter perfekt till musiken.
Jag kanske ångrar mig lite... Assid är inte kassa på något sätt, det går att dansa till och det är kolsvart. Men ändå, jag saknar en popslinga. Fast det är ju bara jag.



Just det, seglade förbi Anna Ternheim och kan bara konstatera att hon inte riktigt klarar av en stor scen.
Nepp, det var, på riktigt, bäst när hon helt oannonserad ställde sig på Bommens salonger. Som förband till Olle Ljungström och med endast tre låtar fick hon oss alla att tappa hakan.
Det där funkar inte på Pampas. Det svarta försvinner.

Tillsist:
Läser att Fridas "Dunka mig" har bannlysts av SR Kronoberg och att någon festival i Blekinge fått kritik från folket för att de bokat inne henne. Det är ju för typiskt, bara för att en tjej sjunger om sex på tjejens villkor så blir det moralpanik och avstängning. Till gubbar och tanter som upprörs: Ta och lyssna en gång till på Ulf Lundell. Just det, vad är det han sjunger om alltsom oftast? Är det bättre då om en flåsig gubb-gubbe lindar in knullandet?
Lyssna också på Tommy Nilsson. Jag lovar att det inte är en blomma han sjunger om när han vill ha "vildrosen". Va fan, låten heter ju till och med "Jag vill ha sex med dig".
Vad jag vet så har inte någon av dessa herrar bannlysts eller utlöst morallarm.

Men visst, att bädda in det hela i bomull gör ju att det försvinner. För sådant där pikant som sex håller vi ju inte på med i Småland. Även om vi har trettio ungar i varje familj...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett focus som slår väl ut.

Snabb rapport från ett stekhett Hultsfred:

Helena Josefsson är den sortens människa som skulle klä sig fint, ta en dyr limosin till stora baluns balen, skrida in i salen och plötsligt skrika "Någon som vill brottas!". Ett annat sätt att beskriva Helenas pop är att hon förmodligen är den artist som de kommersiella radiostationerna drömmer mardrömmar om. Till en början är det lätt placerat, typ någon hög rotation och lite Rix Mega Flash Mega Festival på landet. Sen stor försäljning till en börjande kundkrets...men det är just du som hon slänger en en lekfull ton, en oväntad paus. Och allt raseras till något magiskt positivt! För just när man fått kläm på det så kommer något nytt, mjukt och vackert. Visst, det kan ses som parmiddagsmusik med en twist.
Bäst var helt klart magkänslalåten Can you feel the sunlight.

Paus och en fin fin Smålandsrulle, i år har Byfolket fixat snyggt i vagnen med en liten snurrplatta som gör att man får rulle ännu snabbare än förut. Härligt!



Just det här året i Hultsfred har jag valt att inrikta mig på en viss sorts musik. Eller jag tycker inte det är någon märkvärdig genre men tydligen tycker andra det. Du kommer märka vad jag dillar om när det hela är över, men just nu är jag överlycklig! För att det här snäva tänkandet har fått mig att gå på en konsert som jag aldrig annars skulle gått på. Och det är fan i mig helt underbart!

Hon heter Mapei och gör hiphop. Alltså den där underbara hiphopen som Leila K gör. Den där som får den mest inbitne, trångsynte popnörden att slänga näven i luften och skrika av lycka. Mapei är en av de bästa konserter jag sett! Absolut den mest oväntade!
Mapei freestylar helt magiskt! Det rinner ord över oss, hon lånar en mobil i publiken och tar bilder på sig själv. Samtidigt som hon rappar att hon tar bilder på sig själv med en mobil. Ja ni hajjar, hon använder hela Stora Dans som inspiration.
Hon ber inte om ursäkt, hon säger "Fitta" och det hela är bara skönt avslappnat.

Det som gör att jag gillar det så ända in i benmärgen är att hon gör det hela på sitt sätt, hon gör det med glimten i ögat och med en sån talang att Allears A&R Daniel förmodligen skulle kyssa henne om han suttit där framför henne i en Idol-uttagning.
Daniel sammanfattar för övrigt det efteråt med "Det är jävligt roligt med musik!".
Jag kan bara hålla med, just nu svävar jag en meter över marker tack vara Mapei.

Tillsist:
Dagens fråga är om den unge gentlemannen, tillika fotbollspelaren och journalisten, från Sjuhärad som gladde vår husvagn igår har något minne av händelsen? Han var milt sagt bladig.
Roligast på hela kvällen var när han försökt gör mig arg genom att säga: "-Å du då du då, med blomma och gula brallor".
Sen bara tystnad och en uppfostrande min...Jag grunnar fortfarande på vad han egentligen menade...
Hoppas han hittade hem.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Hälften är inte mer än rätt...eller?

Ok, nu har jag räknat:

På Hultsfred spelar 156 band enligt festivalens hemsida.
Jag räknar till 43 kvinnliga band/band där kvinnor tar lika mycket plats som män.

Frågan är varför det är så?

Det finns de som säger att det inte är ett problem, att det inte är så att man gör skillnad. Att ingen som skriver om musik bryr sig om det är tjejer eller killar som lirar.

Då kan man fråga sig varför man då skriver "det är ett band som består av tjejer" när man inte skriver "det är ett band som består av killar"? Om ni tänker efter så har ni aldrig sett någon fet rubrik "Killbandets fest efter konserten", men att ni sett "Tjejbandet fest efter konserten" kan jag sätta pengar på.

Jag är inte bäst på det här, men jag vill fan i mig bli bättre!

Så nu åker jag till Hultsfred med det här i bakhuvudet, de där 43 banden.
Det kommer bli rapportering som är vinklad. Hårt vinklad på band med tjejer.

Kanske blåser jag upp något som inte finns, kanske är musikjournalistiken jämställd. Kanske är det bara rätt att mindre än 30% av banden på Hultsfred är band med kvinnor trots att de utgör 50% av befolkningen. Kanske är det skillnad på musiken. Kanske är det något genetiskt.

Vad tycker du?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg