Ny lista och sommarvärme.

Ny vecka och ny lista, så här såg det ut:



Nåväl, i helgen händer det grejer:

Fredag:
Från åtta hänger vi på Kontiki och Taramasalata.....och sen:

This Is Love och The Cain and Beesh Band på Sticky. Bra rock, med bla Annika från The Sorayas, och så ett skönt skönt surfband med Cain från Painfield (ja det låter skumt med de är roliga att lyssna på).

Lördag:



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Storm, hämnd och perfekta poplåtar.

I turn around and there you are.
Yohioooo.

Jag tror det var där någonstans jag la in om semester. I de där raderna och det glada "Yohiooo". Så litet, så stort och framför allt så igenkännande.
Tikkle Me är förmodligen för mesigt för en hel hög av Göteborgs ragglande seglarpojkar och flickor. Ni går där med er uppviglande attityd, är förbannade på alla och allt. Egentligen är ni bara små och Tikkle Me stora.
Något att ta ledigt för och lyssna sönder.



Men innan Frida och Karin frälste en hel värld var det stor tid för stans nya hopp, Lola.
Jag gillar konserter som växer. Blir större ju längre tid det går, som piskar vattenkaskader över publiken och bandet. Börjar i stiltje, kommer smygande under Älvsborgsbron och känner igen de vita fartygen. Rundar fyrkantiga huset med färg, dansar lojt i skuggan av bryggeriets ateljéer. Tar fart vid Sjömagasinet, sveper över älven längs nya överklassens bostäder på Eriksberg. Bildar gäng under stora röda kranen, komprimeras, samlar kraft i de gamla varvslokalernas vinkällare för att sedan ta stora språnget över älven och upp på Henriksbergsterassen.



Vid det laget har konserten nått oanade höjder och Lola är en orkan! En stormvind vid namn "En av dom där dagarna" drar över oss! Den inledande gitarren låter vassare än någonsin samtidigt som trummorna får skiten utbankad. Jespers röst är järnspån i tandkrämen. Kniven har budskapet inristat och sticker dig mitt i magen, men nya ord får ner blodet från väggarna, kommer tillbaka till sprickan i huden och återvinner de obehagliga känslorna i hjärtat. Studtals är det förbannat obehagliga texter.



Upptrappningen mot "En av dom där dagarna" är perfekt regisserad. Det här är ett gäng välspelande, men spontana snubbar. Galenskap och genialitet i ett andetag.
Med stor känsla är ord, om inte Jespers meningar och känslor blåser ut över landet via radiostationer inom kort så vet inte jag vad de vill ha. Även resten av låtarna håller hög poetisk klass. På det där fina sättet. Som gör det öppet för tolkningar utan att bli pretto.
Texterna handlar mycket om slitningar, om uppbrott och om myntets baksida. Det är ord om mobbare, om nästa pojkvän som man hatar.
Eller det är vad jag hör, vad du hör har jag ingen aning om.

Min intervju med Lola hittar du på Allears.se/goteborg. Klicka på tvapparaten till höger och välj Veckans raket v22...



Efter en hel del dans till Johan och Jens skivor smyger Tikkle Me upp på scen. Det är inga stora gester. Mjuka skor i sanden.
Eller ja, det är ju det visuella. Musiken är hårdare, utan att vara uppenbart förbannad är det hårt. Lyssna på "Beat This Man". Fina ljud och ljud från en datoriserad helrunda, under en text som talar om hämnd. I stället för att skrika ut det så går Frida den snygga vägen och berättar med snälla ord om vad som skall hända.

Jag älskar det! Det är magiskt fint! En närhet till de perfekta poplåtarna!
Jag kan förklara:

För att få en bra poplåt behöver man lite enkla, men svåra, byggstenar:

1. Man behöver en melodi. Helst skall den vara ljus.

2. En text som ruckar på kända begrepp.

3. Takt att dansa till.

Tänk "Love will tear us apart". Lägg in de här tre sakerna och....ja, du fattar.
(Nu vill jag inte på något sätt spela Tikkle Me mot Joy Division, det var bara ett exempel.)
Tikkle Me har ett gäng låtar som är så underbara att jag inte riktigt vet var jag skall befinna mig i rummet. Skall jag klättra på väggarna? Skall jag gå lös på taket? Skall jag lägga mig platt på golvet och låta en 10 tons buss döda mig?

Nog.

Det blir för stora ord. Men jag tror jag har gjort min poäng.

Mer dans till Johan och Jens plattor. Mer Dansa Köping! och mer glädje.
På det hela var lördagen den 2 juni en helt superb dag. En topp fem dag/kväll.

Tillsist:
Till er som på nätet tar till nazistiska ord för att förklara ert hat mot mig och Allears: Det är väl lite att ta i va?
Ni behöver inte gilla mig eller det jag gör, men nazistiska ord är er inte värdiga.
Visst, jag kanske inte gillade den där klubben, men det är det ju så många andra som gör. Så varför ens bry sig om mig?
Jag gillar saker ni gör, jag vet att ni fixar massa för Göteborgs musikliv och det har ni den fullaste respekt från mig för.
Fast känner jag er rätt så spelar det ingen roll. Men nu är det sagt, jag har inget mot er. Jag vet att ni är sköna människor med bra smak.

Tillsist2:
Du missar inte This Is Love:s spelning på fredag va? Lyssna på på introt till Superwomen så kommer du springa benen av dig...Och då har du inte ens kommet till Annikas sång. Där kommer du boka jetplan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Zlatan spelar Zlatan-style.

Många verkar leva i fantasin att det finns en gemensam genrelista för musik. Ett häfte som alla musikintresserade får hemskickad från någon myndighet.
Sida upp och sida ner står det beskrivet vad de olika musikstilarna heter och torra beskrivningar på hur man känner igen tex jazzpop eller alarmrock.

Jag kan nu avslöja att det inte finns något häfte. Vad som är vad formar du själv i ditt huvud och i ditt hjärta. Det är upp till dig vad du tycker är röksynth eller Jamaicadub. Jag tror det formas efter vilka erfarenheter man har, vilken musik man lyssnar på.
Visst, det vore ju jäkligt praktiskt om alla hade samma mall att gå efter. Men vore det inte lite tråkigare? Då skulle man ju veta precis vad som väntade på konserten och handlar inte musik om att bli överraskad ibland?

Så, till alla er som tycker att jag ibland genre bestämmer fel: Ni har rätt!

Men jag har också rätt.

Den här fredagen på Pustervik hade föregåtts av en del snurrigheter. In i det sista visste man egentligen inte vilka som skulle spela eller när de skulle spela.
Så här i efterhand kan man ju bara konstatera att det blev en väldigt lyckad kväll! Även om jag då inte gillade allt så var det en bra blandning, som drog blandat folk. Jag är övertygad om att de båda banden drog folk åt varandra, även om vissa tydligen trodde att ett av banden inte hade några fans.



Men innan det hela började var det en liten föråkare...
Och jo du tack, det var inte min påse.
Om man säger så här: Man skall inte ha snoppen i musiken. (det där snor jag helt fräckt från en mig närstånde)
Vad menas med det då?

Om man skall göra musik så kan man gärna ha stake, det får gärna vara sex och det får gärna var på gränsen.
Nu kommet bara en slirig semester charmör och ollade ner hela scenen. Jag fann ingen finéss. Ja, ja, ja man skall tänja på gränsen och utplåna den mellan musik och konst men det var ju bara tråkigt. Jag blev illamående. Förlåt.
Om vi nu skall måla in saker i fack så blir det drulrock. Det kommer bilder av nakenbad med svettiga personer som flåsar på fel sätt. Hurrrrr....

Så: Man skall inte ha snoppen i musiken.

(jag går inte in på Johans andra band men han spelar annars i Kid Comando och insomnade C.Aarmé. Så nu vet ni var ni har honom.)



Band två var då ett av två huvudband.
Skull Defekts är lite skumhetens allstarband, man hittar folk från massa band som var heta och alternativa en gång när Göteborg var ungt.
Det är tokduktiga människor som drar i tagtråd och river gärdsgårdar.
Ändå fastnar inget på mig, det är för enkelt. För om sanningen skall fram så gör de enkel musik, fast på ett väldigt svårt sätt. Det låter i mina öron helt vanlig rockabilly. Fast jo, det är ju lite kryddat med vansinne också. Sista färden goes elektrisk.

Summan blir en kullis. Ett draperi av "ta plats" mentalitet. Synd för det är ju duktiga människor det här, men just nu känns det gammalt och tillhörande en den förra vågen i Göteborg. Gnistan försvann någon gång när de byggde om det där huset på Första Lång till studentbostäder...



Huvudband nummer två: They Live By Night.
Som vanligt är jag för insyltad för att ge mig på en nykter syn på det hela. Men jag blir glad när jag ser att så många sjunger med och skriker i lycka över bandet. Och jag erkänner villigt att jag fick gåshud av "Coast to Coast". Det var längesedan en låt gav mig det...

Och så är det ju då Biffen, bandets trummis. Varenda gång jag ser honom fattar jag inte hur han bär sig åt. Det som låter maskin på skivan, och som man kan tro är just en maskin, gör han live. Fler än jag snackar om honom som Sveriges bäste trummis. Han har ett eget ljud, eller vad det heter för trummisar. Mitt i all hög hastighets bankade klämmer han in snygg stämsång.
Pricken över i:et är killens röda glittriga trummpinnar.
Råd: Sätt honom längre fram så alla får se!

Roligt också att bandet satsat på det visuella, en fabrik med rök på scen var vackert. Och "Sun"-lampan som blinkade frenetiskt kunde varit på mer, snyggt och smart.

Så var då det här med vad TLBN är. Pop? Rock?
Även om jag inte är något fan av sport, speciellt inte fotboll, så kommer jag tänka på något som Zlatan skall ha sagt i en intervju hyffsat tidigt i karriären(jag vet inte de exakta orden men typ så här var det):

Reportern: - Med tanke på din bakgrund (föräldrarna är från Jugoslavien), tycker du att du spelar Jugoslaviskfotboll eller spelar du mer svensk?

Zlatan: -Zlatan spelar Zlatan-style.

Tillsist:
På nationaldagen är det Picnickfestival på Apslätten i Kålltorp. Grattis och fint. Bra band: Navid Modiri & Gudarna, Äkta Kärlek, Barbro, Children Come On...

Samma kväll spelar bla Kapten Hurricane och HolyLisaHoly på Cafe Hängmattan.
Nu skall jag ta och se Hurricane! Och hoppas att Lisa sjunger massa på svenska...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny vecka, ny lista.

Japp, så var det då torsdag och för er som missade Hetast på Allears Göteborg i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst kommer det här:



Ja, det var fånigt att säga "knulla" men...direktsändning är skoj!

På Allears Göteborg kan man snart (kolla in under dagen) se det hela i lite bättre upplösning. Klicka på tvapparaten till höger på sidan.

Där hittar du också alla andra inslag som har med Allears Göteborg att göra. Just nu hittar du tex en intervju med Veckans raket Lola. Jag hittade dem på en brygga i Göteborgs hamn och snackade lite språk och Allears.

Tillsist:
Fredag: They Live By Night på Pustervik. Ja, de skall spela...de går på vid ett.
Fredag: Premiär för Klubb Existens på Henriksberg. Underbara Bonnnie & Clyde och fantastiska Pen Expers frälser alla.
Så här tyckte jag när jag såg Pen Expers.
Här hittar du en intervju med B&C och här hittar du lite text om B&Cs första spelning.

Lördag: Join Our Club på Henriksberg. Lola och Tikkle Me. Nästan för bra för att vara sant! Två superduperband på samma kväll!
Se min intervju med Lola på Allears Göteborg, klicka på tvapparaten till höger och välj sedan Veckans Raketv22.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nästan på riktigt.

Liseberg är ett märkligt ställe, skrämmande.
Likt ett amerikanskt gated community skapar man verklighet, en styrd verklighet där alla skall le och hålla lugn. Inte gå utanför ledet och inte sticka ut.
Skall det yttras känslor så skall det vara på rätt ställe, i en loop eller i ett spökhus. Känslorna skall komma där parkchefen sagt att de skall komma.
Den här synen på människor, som en flock, kommer i total kollision med verkligheten när det är bra musik på gång i parken.
För musik handlar om att sticka ut, att våga göra bort sig och att stå för de riktiga känslorna. Och då får parkchefen mycket att stå i eftersom känslor för musik kan man inte styra, dem kommer när dem kommer.

Som jag skrev häromdagen så sände Kristian Anttila över ett smakprov på nya skivan häromdagen, låten ”Jag vill ha dig”.
Och det kan ju sägas redan nu, jag fick rätt angånde att den här låten kommer riva ner hela stan…när den släpps fri. På Liseberg den här kvällen motar parkarbetarna Olle i grind genom att förbjuda folk att dansa. Men hallå! ”Jag vill ha dig” går inte att stå still till!


Bilden går att klicka på.

Det där går igenom resten av konserten, det blir aldrig på riktigt. Kristian blir apan i buren, en kanin i kaninlandet och skall det applåderas så skall det ske där parkchefen godkänt det.
Sett ur den synvinkeln var det en helt värdelös konsert men Kristian gör det bästa av situationen, han säger att han skall sjunga en låt som handlar om att knulla. Han betonar just ”knulla” extra högt. Bra gjort!

Resten av händelserna på den lilla scenen upplever jag som på tv, det blir mer en inspelad live konsert än på riktigt. Ingen svett, inga uppriva sår och ingen spontanitet. Jag skyller inget på Anttila, det går inte att göra så mycket när allt är inlindat i gladpack.



Kvällens andra event är desto mer riktigt, Rekomusik på Kellys.
Trots att stället är ett sunkhak så lyckas de på något underligt vis få dit de mest spännade akter. Den här kvällen en elektronisk duo som sjunger inlevelse full soul på svenska. Tänk Kaah i sammarbete med ett nerdrogat Hej Anita.

Det är känslorna utanpå och snygga sång insatser. Riktigt mörker och skön musik.
Det enda som det brister på är att det aldrig riktigt svänger. Kan bero på att bandet verkar väldigt nervöst.

Men jag är övertygad om att det blir mer Rekomusik under broarna den här sommaren.

Tillsist:
Stan väntar just nu på besked om vem som egentligen spelar på Pustervik på fredag. Det finns två förslag: They Live By Night eller Skull defekts. Den som vinner är att gratulera och den som blir utan spelning tycker jag synd om.
Göteborg väntar och ser…

Tillsist2:
Ni har ju såklart inte missat Lola. Jag har tjatat hål i huvudet på er hela våren, och nu är de Veckans Raket på Allears Göteborg. Och så spelar de på Join Our Club på lördag.
Underbara Tikkle Me spelar också.
Vilken kväll det blir!

Veckans pin:



Kyte hittar du här.

Jerry Boman
Redaktör Allears Göteborg

Dansa Köping!

Jag är helt klart lätt att räkna ut. Du vet redan nu var det här inlägget skall sluta om du får reda på att tre band spelade i lördags, ett litet, ett lite större och ett stort. Följer du med här på bloggen så kan du klura fram vilket jag gillade mest.

Sista kvällen på Klubb Populär för den här säsongen. Även om jag gillar andra klubbar i stan så är det nog Populär som jag gillar bäst. Helt enkelt för att det är magiskt avslappnad stämning, alla gillar alla och musiken som spelas kan man dansa till. Och då menar jag tokdansa. Mer om dansen längre ner...
Klubben lyckas varje gång locka stans mest sympatiska människor. Det är lite som en väldigt stor och lyckad hemmafest.
Mitt i den här manövern finns det plats för nya ansikten (ny bekantskap: Den långe sångaren i Children Come On) , de är lika trevliga de och jag hoppas vi alla ses till hösten. För klubben måste fortsätta!

I fredags snackade jag lite med Mats Forsberg, sångare i La Masa. Jag lyssnade också på deras nya material...och knockades! Det var mer maskiner och mindre gitarrer. Me like!
När bandet går upp på scen, först av de tre, är jag beredd på en snygg spelning. För La Masa låter snyggt, det är stål och krom. Ni vet det där som var härligt på 80-talet, tillsammans med pianolack. Polerat och färdigt för fest.
Jag blev inte besviken! Ta "Vackra dårar", många sjunger med och synthen låter bättre någonsin. På Myspacesidan är den låten inte speciellt tjock men live växer den till sig. Blir en jurapark med höga träd och nuddar himmlen. Kryper nära mig och klipper upp mig i molen.
Så där fortsätter det,jag kastas fram och tillbaka mellan glädje och superglädje. Snygga texter rusar över mig och när stora "Flyttkartong" kommer springer sångare Mats ut i publiken. Skakar och rister sig igenom folket. Helt logiskt! Det är ungefär vad jag också skulle gjort om jag suttit inne på de här poppärlorna!



Efter lite tokdans hoppar vi fram i tiden till band nummer två, Sambassadeur.
Om vi tar det bästa först: Kate. En så bedårande låt att hela hallen borde smälta. En låt på tusen låter så här eller kanske en på miljonen är så här bra. Det är Magnetic fields fast uppochner.
Men Sambassadeur den här kvällen lyfter inte. Det blir inte lika bra som det brukar. Det är egentligen inte bandets fel.

Jag tror det beror på tiden. Anna och pojkarna får spela när "fullpeaken" inträffar, det vill säga när störst möjliga del av publiken är som mest möjligt full. Då spelar det ingen roll om man är bäst i världen, bäst i Göteborg eller bäst på Storan. Det blir ingen magi.
Sen en lite grej till, och nu kanske det blir jobbit för någon: jag gillar inte när killen sjunger. Annas röst är bättre än bäst så varför låta killen sjunga? Kanske är det bra för jämnlikheten men jag förstår inte.

Sen märkte då jag inte någon gigantisk skillnad på ljudet, humlan viskade ju att en sångare från Irene rattade ljudet. Det var bra ljud, det var det, men humlan sa att det skulle vara extravaganza. Eller kanske var det bara jag, och mina förväntningar, som trodde att jag skulle få ljudnirvana.



Sist några direkta ord till en fallen hjälte, Lasse Lindh.
Lasse, en gång gjorde du en platta som jag håller som rikets top fem. Skivan hette "Bra" och kom ut 98. Minns du?

Den där skivan hade jag nära mitt hjärta tills hjärtat försvann, och hon tog skivan med sig. Under många år letade jag, i skivbutiker, hos skivbolag, jag till och med skrev ett långt och tårfyllt brev till dig Lasse om den där försvunna skivan som inte gick att få tag på. Du svarade, vänligt och ärligt att du du gjorde allt för att få fram en kopia till mig. Det kom aldrig något brev, ingen skiva. Kanske fick du annat att tänka på.

Nåväl, jag fick tillslut tag i skivan och den är nu typ den enda fulbrända skivan i mitt hem. Jag har fått ett nytt hjärta och allt skulle kunna vara bra... Men nu så står du där på scen Lasse och jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Din röst är lika fin som förr men något fattas. Jag tror det kan vara den bittra glimten i ögat. Du är mest glad numera. Det var faktiskt bättre när du var lite sur, inte sur som i förbannad, utan mer sur på livet. Nu är det tillbaka blickande, det var finare när du verkade vara mitt uppe i händelserna. Det är svårt att vara retroaktivt sur.

Tillbaka till 98. Där har du skrivit en av de bästa raderna som någonsin skrivits. Kanske är det egentligen framförandet som är så fantastiskt briljant: Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Tjej körar: -Det heter faktiskt "Bättre än jag" Lasse sjunger: -Hon är bättre, bättre än mig Magiskt bra Lasse!

Och så var det ju det här med dansen på Storan. Alltid spelar Anders, Mattias och Mattias bra grejjer. Just den här lördagen uppfinns en ny dans, "Dansa Köping!". Det hela går ut på att man plockar fram sitt inre jag, den där människan som bara är ärlig och som inte rädas för att göra bort sig. Som bara dansar. Och dansar.
Det var den söta som skrek det, och vi dansade Köping. Vi skrek det till den stora tidningens klubbredaktör, och hon dansade Köping. Vi skrek det till någon till och de dansade Köping.
Varenda människa borde Dansa Köping! minst en gång om dagen, bara släppa stavarna och toksnurra runt. Världen blir bättre och allt är glömt.

Dansa Köping!!!

Kvällen fortsatte och det spelades bra saker i högtalarna hela tiden. Och precis som den goda hemma festen vet man aldrig hur det slutar. När jag skulle gå stod plötsligt stans mest välklädda klubbarrangör vid skivspelarna.
Och det är där Klubb Populär är som bäst, det finns ingen konkurrens, det finns inga arga miner. Bara kärlek.
Jag känner hur jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Det är fint. Klubb Populär plockar fram allt det fina inuti. Ärligt, oförstört och totalt befriande.
Klubb Köping kanske?


Tillsist:
Ikväll går jag till Liseberg och lyssnar på Måns. Ni vet han i Her Majesty.
Han ser som vanligt farlig ut men är världens snällaste. Ödmjukare artist från man leta efter.
Läs mer här om vad jag skrev om honom när han körde solo för första gången.

Tillsist2:
Han säger själv att det låter kommersiell radio... det tycker inte jag! Kristian Anttilas lilla smakprov "Jag vill ha dig" damp ner i min elektriska brevlåda idag och det låter fantastiskt! Göteborg håller på att få en ny kung av pop! Om vi inte redan fått det! Hans två andra skivor är ju så bra att jag faktiskt inte förstår varför killen har egen spårvagn.
Nya låten är en spetsig, skir popkanon som kommer riva stan. Uhu, jag ryser när jag tänker på allsången: "Jag vill bara haaaaaa dig...". Och orden som kommer ur munnen är lika bra som vanligt, många delar svärta i samklang med hopp.
Imorgon tisdag spelar Kristian på Liseberg. Jag kommer göra allt för att hinna dit, det bör gå mellan två andra roliga saker. Men alla skall gå dit!

Tillsist3:
De försökte lura oss, men sanningen segrar. Bellatrix på Allears var fake! De hade snott låtarna. (deras sida är mystiskt borta...)
Jag fick ett brev från Henrik i utmärkta Glockenspiel som vänligt förklarade att låtarna kommer från Nada Surfs senaste platta. Även andra på Allears har fått liknade brev från snälla personer som tycker att rätt skall vara rätt. Så kan det gå.
Tydligen försökte Bellatrix köra med sin lögn i en Allears intervju, fult och riktigt illa tycker jag.
Vissa kanske kan se humor i det här, att försöka lura människor. Men nä, det finns så många som gör så bra ny musik att det bara är löjligt och dumt att luras. Hellre spela kasst än att sno andras låtar och säga att det är en själv som spelar.
Mot skampålen hela Bellatrix!

För er som läser det här på musikenligtjerry.se:
Gå in på Allears Göteborg och hitta bloggen där. Jag jobbar som redaktör där just nu.

För er som läser det här på Allears Göteborg:
Äldre blogg inlägg hittar du på Musik enligt Jerry.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg