Nej, jag orkade inte stanna kvar för att se på Almedal. Jag var inte på humör, inget ont om alla er snälla som skall prata men när någon spelar Roxettes "Look Sharp" och alla dansar...då är min gräns passerad. När sedan samma gäng har allsångs-skrik-festival till Ted Gärdestad snackar vi redan långt borta.
Jag fick se Kristian Anttila och det räddade mycket. För en stund blev jag glad igen. Antttila ger en kort men verkligen intensiv spelning. Börjar men den låt jag gillar bäst: "Ingenting, ingenting...Ingenting!!!". Inte mycket att säga om det hela, lika snabbt över som det började...
Sen startade allsången igen, faktiskt till en förbannat bra låt denna gång: Broder Daniels Shoreline. Fast jag börjar tröttna på den...
Kalla mig bitter, kalla mig dum, kalla mig skum...Men jag kommer aldrig bli glad till "Look Sharp". Är alldeles för onostalgisk.
Tillsist2: Jag har börjat på nytt jobb. Eller ja, det är samma ägare som till mitt nuvarande jobb och det är bara under sommaren. Kanske blir det längre. Det hela innebär att det jag hittills gjort här på bloggen på min fritid kommer jag nu göra på arbetstid. För dig innebär det att du kommer att få läsa ännu mer om ny musik i Göteborg! Mer intervjuer, mer konserter och mer tips. Precis som vanligt fast ännu mer. Den goda smaken tar jag såklart med mig.
Kommer bli en intressant sommar vänner. Jag förklarar mer senare.
Ibland söker man efter meningar som skall förklara något man hört. Sätta ord på tankarna och känslorna. Letar febrilt i sitt inre för att nå ut med de där magiska känslorna man fick när man hörde det där magiska igår. På Cosy Den återkomsten fick jag vara med om magi. Det var så bra att det formades en helt ny klass, en ny genre.
Strutpop.
Efter att Cosy Den gänget haft ledigt ett tag, frivilligt eller inte ingen som vet, så var det då dax för le grande återkomst. Även om kanske inte alla ser att de slogs på stora tumman i lördags så var det en väldigt värdig återkomst för stans bästa klubb. För en klubb där livemusik är i centrum är en ett centrum för mig.
Först fram var After-school sports. Då är det ju bara att duka under! Alice Luther Näsholm är sval och sjunger som en ängel. Tänk Ulrika Mild (Compute) och Anna Persson (Sambassadeur) i samspråk med Madelaine & Sarah från Fibifrap. På scen är hon två men det räknas som soloprojekt. Det är plastiga trummaskiner, små finurliga melodier och så denna drömska sång. Det är rosa tyllgardiner som gömmer knivar. Enkla samplingar varvat med handklapps vänliga takter från helt underbart billiga instrument. Den lilla synthen ser ut att kunna gå sönder under fingrarna, Alice spelar varsamt så musikmaskinen hinner med. Allt är väldigt vackert och jag kommer bära med mig det länge.
Band två kommer jag aldrig få kläm på. Jag har skrivit om dem innan, här och här, vilket resulterade i ett argt brev. Kanske var jag förtjänt av det, men jag kan inte få in Electric Pop Group. Det är bara luft. Jag gör faktiskt så här den här gången att jag överlåter till er att bedöma själva: Gå in på bandets hemsida. Visualisera dig sedan ett band på en scen. Jag vill inte hälla salt i öppna sår...
Sen kommer det där som får mig att hitta på en ny genre, Strutpop. För att förklara, det finns megafonpop. Det kan du lätt tänka dig: En tjej/kille som skriker ut sina saker. Väldigt utåt agerade, förstärkt och högljud. Men snyggt. Strutpoppen är släkt på megafonpoppen men har ett lite vänligare tilltal. Jämför megafonen med en rulle papper som du rullar ihop till en strut. Megafonen skränar och struten gör mer människor är tre uppmärksamma. Lite mjukare men ändå viktigt för alla.
Johan Hedberg (Suburban Kids With Biblical Names) är strutpop. Den förste som få det epitetet. Och det är bra det för Johans historiska första spelning är helt briljant! Det är avslappnat, nära och med texter som egentligen är för bra för att vara sanna! Han sjunger om Stockholms nattliv och man känner att "vad var det ja sa, flytta inte dit!". Han sjunger om elaka älsklingar utan själ. Det är vaket, smart och väldigt sing-a-long.
Jag kommer träla runt halva vårt land Börja plugga på någon sunkig högskola och starta värdelöst band. Börja date:a igen, hänga på konstiga konstfester Dricka sprit hela tiden och lukta efter nånting nytt
Nånting som kan få mig att komma tillbaka till var vi var Men baby vi är fortfarande kvar
Har du själ
Allt till trulig musik som vrider om. Kastar in upphuggna stråkar här och där, något litet synthtrummset blandas med digitala koklockor. Ett jävla sväng, inget i lokalen är stilla.
Bäst är såklart underjordsmegahitten "Nygubbe4", eller som den tydligen heter numera "Ny Gubbe". Utåt och lagom gåpåig. Ett praktexemplar av Svensk Strutpop! På det hela är det som avväpnade och charmigt att jag egentligen bara vill kramas!
Och det är ju bara att buga sig djupt inför Cosy Dens förmåga att plocka fram allt det där nya, hur fasiken går det till. Jag misstänker att den där Mattias mutar någon popgud för att få en direktlina till god smak.
Tillsist: Ikväll kan det bli trångt. Almedal i liten lokal och alla platser tagna. Som gummisnoddar på speed.
Tillsist2: Det kom ett brev:
---------------------------------- Kära vänner och bloggläsare, Igår eftermiddag (läs fredag) satt They Live by Night i skiten. Samtliga minibussar/flyttbilar/släp i hela Göteborg var uthyrda på grund av den kommande långhelgen. Det verkade som att vi inte skulle kunna komma iväg till lördagens spelning hos popentusiasterna på Clubbentz i Trollhättan. Vi skickade ut ett rop på hjälp som Jerry förmedlade. Till slut lyckades vi lösa det genom en genomsnäll uthyrningsfirma, men det hade nog ordnat sig ändå. Några timmar senare hade nämligen Jerry fått 25 sms, fyra telefonsamtal och fem mejl med tips. Fantastiskt! Vi trodde inte att det fanns sådan sammanhållning i popgöteborg.
Vi vill framföra ett stort tack till alla som hörde av sig. Om ni är i knipa någon gång hjälper gärna vi till med det vi kan. Till dess lämnar vi er med ett tips: boka i tid.
Hälsningar Joel, Martin, Robin och Christofer --------------------------------
Ja, det var verkligen så fint gjort av alla som på ett eller annat sätt försökte hjälpa. Man blir glad av att på i den här stan!
(om någon vet vem han är så fram med det! Förmodligen snurrar han väl som alla andra runt i Göteborgpopens underjord…)
Tillsist: CosyDen är tillbaka! Som vi väntat! Ett av banden har jag skrivit om innan, typ förra sommaren. Jag gillade dem inte…Men nu skall vi inte tänka på forntiden, saker kan ha hänt! Gå dit och kolla själv! Det skall jag göra.
Jag slängde iväg några frågor till CosyDen-Mattias inför denna återkomst:
Vad har Cosy Den-crew hittat på sen senast? (senast var i en lokal i Majorna med bla Rough Bunnies... strålade kväll!)
Inte alltför mycket, för att vara ärlig! Det har varit ganska skönt med en paus. Om Cosy kört vidare på Underjorden var ju planen att göra det lite mer småskaligt igen, det kändes som att hela grejen höll på att rinna mig ur händerna där ett tag. Nu blir det åter småskaligt, åtminstone ett tag framöver.
Kommer gamla besökare att känna sig hemma, när Göteborgs bästa klubb är tillbaka?
Får väl börja med att tacka för det omdömet... Annars hoppas jag förstås att man kommer att känna sig hemma. Det är alltid svårt att veta med en ny lokal, hur saker kommer att fungera. Men jag tror det blir bra. I den mån Cosy Den har varit grymt tidigare, så har det ju varit mycket på grund av stämningen som besökarna medverkat till. Så jag har gott hopp om fortsättningen.
Om du skulle beskriva "Cosy Den-andan", hur blir det då?
Haha, vilken svår fråga! Jag gillar väl själva grejen med att försöka locka en publik som är intresserade av att se bra livemusik i första hand, en publik som inte bara råkar ramla in på klubben utan är där av en anledning. Sen kan jag väl säga att jag vet otroligt få klubbar där man får intrycket av att den som bokar artister gjort det främst för att hon/han är sugen på att se spelningen. Jag minns en gång på Underjorden när ingen av de som hjälpte till med entrén och baren ville göra det under spelningarna. Det slutade med att jag fick stå längst bak och hålla ett getöga på dörren. Det är väl främst Koloni som jag tycker ger det intrycket av klubbarna i Göteborg just nu.
Vad kan du säga om banden som kommer på lördag?
The Electric Pop Group är ett band som tjatat rätt länge om att få spela, fast på ett väldigt trevligt sätt. Under tiden har deras låtar växt och växt, och nu tyckte jag att det var dags. Väldigt snygg musik, tycker jag. After-School Sports fick jag tips av en kompis om. Och det är jag glad över. För den som var på Cosy Den sist och såg Rastlös spelning, kan man väl säga att det låter en del som Rastlös, fast mer poppigt och inte lika lo-fi. Dessutom sjunger Alice helt fantastiskt.
Exakt HUR stora är förväntningarna på Johan Hedberg?
Alltså, Johans förmåga att snickra ihop poplåtar har jag inga som helst tvivel på. Inte längre, haha. Jag minns hur det var när jag hört "Love will" och "Trumpets & violins" med Suburban Kids, då undrade jag om det verkligen kunde komma mer grejer som var lika bra. Sen spelade Johan upp "Rent a wreck" för mig. Du kan ju själv tänka dig hur det kändes. nygubbe4.mp3 fick jag skickad på msn, den är fortfarande inte helt klar, men jag skickade den till några kompisar utan att säga något till Johan. Och nu senast spelades den ju i P3 Pop, precis som "Love will" en gång gjorde. Är det en bra låt sprider den sig alltid... Det här blir ju Johans första spelning på egen hand, och det är klart man har förväntningar, men samtidigt tror jag det är helt rätt förutsättningar för att det ska bli grymt!
Det där låter ju ju super!
Fick precis just nu en länk till Hedbergs senaste låt. Sköna el-ljud och grym text…IGEN! Ahhha lördag kommer bli SÅ kul!
Bara en sån sak som att man kan få veta vad låten "Nygubbe4" egentligen heter...eller om den skall heta just precis så.
Tillsist2: På valborgsmässoafton smäller Almedal upp sig i det blå. Någonstans vid Stigbergstorget…
Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.
Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.
Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.
Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not" Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.
Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.
Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra! Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!
Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra. Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.
I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.
Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.
Men nu var det ju Synthklubben jag var på: Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.
Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver. Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.
Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!
Tillsist:
På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år. När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.
Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.
Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.
Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.
Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!
Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.
Tanken är ju ändå jättefin, att sätta ihop band som kanske var för sig inte drar miljoner folk, men tillsammans bildar en helkväll. Tyvärr föll hela lasset ner i diket på grund av virriga arrangörer.
Wonderlandfestivals har för det första inte ett dugg med Wonderland Records att göra. Jag förstår att skivbolaget inte vill sammanblandas med dem, för den här onsdagen var det ett fyrverkeri av förvirring på Henriksberg.
1. Jag får höra att första spelningen skall börja 20.00. Prick. 20:30 har inget hänt… och att det beror på att ljudkillen ”bara skall kasta färdigt sina pilar i dartmatchen” på nedervåningen och sedan röka lite… Dö, ljudkille, dö om det är sant!
2. Emmon live är väldigt mycket visuellt. Det bör man veta när man bokar in henne, speciellt som hon tydligen sagt till, både i Stockholm och i Göteborg. Inga svåra krav, bara en dvdspelare och en projektor… Tyvärr lyckas arrangörerna sabba allt vad visuellt heter under hennes konsert, de fina mönster som hon gjort till varje låt och som är en stor del av upplevelsen tycker arrangörerna skall projekteras på några slarvigt upphängda filtar.
Det sistnämnda borde faktiskt vara skäl nog för alla besökare att kräva pengarna tillbaka, och eventuellt plus:a på lite för sveda och värk. Emmons framträdande blev nu väldigt pinsamt, Emma var superb men resten var ta mig fan skandal! Karaoken på Andra Lång har bättre utförande! Jag tyckte ärligt synd om Emma…
När du första bandet kom igång blev det en hisnade resa. Out of Clouds varvar innerlig ångest med ”goa glada gubbas gäng”. Jag blir inte klok på vad det är killarna vill med sina gitarrer. Sångare Joel Göranson är faktiskt riktigt bra när kan skriker, eller när han låter rösten spela ut. En sak är säker, OOC gillar England. Like a Lily är så angosaxisk att Herr Lokko framstår som tysk. Det är präktigt och snyggt, och en sak slår mig. Om alla i bandet klätt sig i St Pepper-kläder hade upplevelsen ökat med kvadraten på färggladheten. Då hade det här varit en rolig stund… Nu blir det fruktstund utan de där röda bären.
Sen blir det enmansshow. Pen Expers lever på Alexander Arvman. Han är helt galen… eller är han snorfull. Eller bara ett stort geni. Det här kommer tjonga till vartenda poprum i Sverige! Pen Expers är bandet du förmodligen kommer vara rädd för, du kommer inte veta vad som händer och du kommer le ända till öronen. Några kommer fatta, andra inte.
Musik kommer från hjärtat, det vet vi nu. Ord kommer från samma ställe och skall man fronta ett band skall man glömma allt vad idé och tanke heter. Låt det komma bara! Alexander är Berggren-ish och de La Cour-ish. Han står, sitter, välter, gömmer sig och är helt underbar! Nu kommer en hel hög säga att det här är löjligt och bara dummusik. Men jag tänker skita i dem och älska Pen Express! Det var längesedan jag fick en sån jävla kick av ett band! Yeaioo!
1 Juni kommer Pen Expers tillbaka till Henriksberg… Då är du där och snälla: Förfesta rejält innan!
Sen var det ju det här med Emmon… Hon gör ju såklart bra ifrån sig. Står i en klass för sig. Men som jag beskrev ovan, allt utanför det var kass. Kändes skolsal och roliga timmen. Ingen, ingen skugga över Emma. Men kära arrangörer: SKÄMS! Hoppas hon fick bra betalt…
Tillsist1:
Gitarristen i OOC lyckades spela av sin sladd. Den flög ut i publiken och fångades av... en känd tjej som har hand om klubbkollen på en stor tidning i stan. Hon funderade på att ringa telefonnumret som stod på telepluggen som flög i väg...Världen undrar om hon gjorde det.
Tillsist2: Ikväll Synthklubben. Imorgon är det tårktkalas hos Göteborgs meste musiknörd. Och då säger jag ”musiknörd” på det där fina, varma sättet. Jag är ju stum av beundran inför den killen.
Att sätta ihop en minifestival kräver sin kvinna eller man. Det skall tänkas på plats, det skall tänkas reklam och det skall tänkas tema. Just det sistnämnda brukar komma just sist, de flesta musiktillställningar som kan kallas festival har inget annat tema än...musik. Lite torrt. Bättre då att Koloni anordnar en Duofestival och hyllar duon! En kväll för att visa på det fina som uppstår när endast två personer bildar band, med alla begränsningar och framförallt alla möjligheter.
Platsen har det snygga namnet Berg211 och ligger fint inbäddat i ett berg i Gamlestan. Två stora stålportar tar oss in till de fina lokalerna. Mysigt och stort. Mycket sittplatser och scenen står bra, allt som för tankarna till fuktdrypande grotta är borta.
Det första jag ser den här gigantiskt långa kvällen är Isak Eldh & Kennet Klemets. Det hela går till såhär: Kennet Klemets, som är kulturstipendiat, Nöjesguide pristagare och författare, läser ur sin senaste bok Accelerator. Till detta lägger Isak Eldh en ljudmattan, spretiga vågformer som knäpper ömsom trycker. Visst, Klemets text är smattrande, skjutgalen och ibland vacker. Och nog kan Eldhs ljudhav sätta oss i trans. Men det håller på för länge, orden bara väller över oss och vi får ingen tid att andas. Jag känner mig som en fisk på torra land. De vill så mycket att ingen orkar med efterrätten, vi har redan efter fem intensiva minuter grädde upp till öronen. Allt det fina försvinner in i en skål av övermättat fett.
X partners. Kom bandnamnet eller uppbrottet först?
Några som däremot ger mig eget utrymme är Marja och Leo. Tillsammans blir det X partners. Historien berättar om två som bildade band, blev kära och sedan blev kärleken dålig. Bandet var dock för bra så de fortsatte ändå. Det är luftigt och enkelt, smittade glädje och rå verkligt. Jag känner hetta i de här låtarna, det gnistrar ibland. Samtidigt svärta med tillhörande cynism. Gillar det mycket! Som en serietidning man aldrig vill ska ta slut, en värld att stänga in sig i och bara göra det man vill. Texterna är pang-på-rödbetan, lite snuskiga utan att för den delen behandla sex. Det är skit under naglarna och fabriksromantik.
Nordlund - de Heney.
Här blir jag inte riktigt klok på vad som händer. Två uppenbarligen tokbegåvade kvinnor tvingar sina instrument till de mest vedervärdiga saker. Jo jo, det skall exprimenteras, så mycket fattar till och med jag. Men det få ju finnas gränser. Nu gör det mest ont.
Snyggt dock när Nordlund håller takten genom att slå med stråken mot lådan hon sitter på. Kanske var det medvetet kanske var det inte det, men snyggt var det!
TheGothenburgCombo.
Ännu mer förvirrade blir det när TheGothenburgCombo kommer upp på scen. Det David Hansson och Thomas Hansy gör med sina gitarrer liknar inget jag sett eller hört. Jag fattar inte hur de gör! Kolla bara på klippet ovan. Jag menar, det är ju bara EN hand inblandad! Och det där var på inget sätt det mest spektakulära de två trixade fram. Musiken får mig att sväva iväg och drömma om avslappnade ängar. Solen står äntligen högt efter regnet, det är natur och teknologi. Snabbtåget rusar tyst förbi på magnetspår. Inte en susning, inte ett ljud. Bara tre hundra människor på väg någonstans, mot skattkistan vid regnbågen. Stål transporten klyver välvande jordbruk, jord på bioplasten mellan metalfingrarna på min android hand. Dåtid och framtid. Här och nu. Väldigt vackert. Duon skall till Kina i höst och jag vet att de kommer fräsa hela landet. Tänk er det här i en vacker kinesisk trädgård trädgård när solen sänker sig likt en röd brinnande boll...
Wildbirds & Peacedrums
Ibland är det verkligen enkelheten som vinner. Stort. Mariam Wallentin, Andreas Werliin, ett trummset samt en bonuspuka. Rak ut ur detta kommer den mest själfulla bluesen du kan hitta på denna sidan Sverige! Det är svettigt, svart och så in i helvete svängigt! Pubiken ger efter några minuter ifrån sig spontana "Yeah!", och applåderna hördes genom väggarna. Andreas slår skiten ur trummorna utan att för den skull spela hårt, han använder varje millimeter av instrumentet för att skapa rytm. Mariam spelar ibland så fort på sin bonuspuka att pinnarna bara syns som en sammanhängande matta framför våra ögon. Det blir en magisk stund i livet, vänner! Jag har sällan upplevt ett dylikt sväng, jag har sällan träffats så hårt av någon blues. Det sägs att alla människor har en grundrytm, den är lika för alla oavsett kultur eller geografisk uppväxt. Vet i fan om inte Wildbirds & Peacedrums träffar precis rätt, de är helt omöjliga att värja sig emot.
Efter den smällen tar jag paus. Diskuterar om inte producenten av en skiva borde stå med som fullvärdig medlem i bandet. Jag vet faktiskt inte om vi kom fram till något...
Sista bandet jag ser blir Pacific. Här hittar man Whyte Seeds gitarristen Björn Synneby och vid hans sida Daniel Högberg. En sak är tydlig, de har snubbarna har lyssnat på Beach Boys. Mycket och länge. Tyvärr kommer de inte i närheten av amerikanerna, kanske lite orättvist att säga så men det är sanningen. Men skit samma, det här är bra och duktigt. Skön musik att ha med sig på vårens första picknick. Eller kanske helt enkelt låtar att knulla till.
Efter det orkar min hjärna inte mer, jag tar vagnen hem. Vid Bangatan hoppar jag av och får se följande bakpå vagnen:
