Det skulle ju va dans dans dans.

Diamanter.
Kasino.
Drömmar.
Maskiner.
Stjärnor.
Vildhet.
Rymdprosa.

Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.

Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.



Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.

Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not"
Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.



Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.

Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra!
Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!

Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra.
Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.

I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.

Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.

Men nu var det ju Synthklubben jag var på:
Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.

Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver.
Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.

Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!

Tillsist:


På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år.
När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.

Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.

Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.

Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.


Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!

Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.



Jerry Boman

Förvirringens fyrverkeri och en kick.

Tanken är ju ändå jättefin, att sätta ihop band som kanske var för sig inte drar miljoner folk, men tillsammans bildar en helkväll.
Tyvärr föll hela lasset ner i diket på grund av virriga arrangörer.

Wonderlandfestivals har för det första inte ett dugg med Wonderland Records att göra. Jag förstår att skivbolaget inte vill sammanblandas med dem, för den här onsdagen var det ett fyrverkeri av förvirring på Henriksberg.

1. Jag får höra att första spelningen skall börja 20.00. Prick.
20:30 har inget hänt… och att det beror på att ljudkillen ”bara skall kasta färdigt sina pilar i dartmatchen” på nedervåningen och sedan röka lite… Dö, ljudkille, dö om det är sant!

2. Emmon live är väldigt mycket visuellt. Det bör man veta när man bokar in henne, speciellt som hon tydligen sagt till, både i Stockholm och i Göteborg. Inga svåra krav, bara en dvdspelare och en projektor… Tyvärr lyckas arrangörerna sabba allt vad visuellt heter under hennes konsert, de fina mönster som hon gjort till varje låt och som är en stor del av upplevelsen tycker arrangörerna skall projekteras på några slarvigt upphängda filtar.

Det sistnämnda borde faktiskt vara skäl nog för alla besökare att kräva pengarna tillbaka, och eventuellt plus:a på lite för sveda och värk. Emmons framträdande blev nu väldigt pinsamt, Emma var superb men resten var ta mig fan skandal! Karaoken på Andra Lång har bättre utförande! Jag tyckte ärligt synd om Emma…



När du första bandet kom igång blev det en hisnade resa. Out of Clouds varvar innerlig ångest med ”goa glada gubbas gäng”. Jag blir inte klok på vad det är killarna vill med sina gitarrer. Sångare Joel Göranson är faktiskt riktigt bra när kan skriker, eller när han låter rösten spela ut.
En sak är säker, OOC gillar England. Like a Lily är så angosaxisk att Herr Lokko framstår som tysk.
Det är präktigt och snyggt, och en sak slår mig. Om alla i bandet klätt sig i St Pepper-kläder hade upplevelsen ökat med kvadraten på färggladheten. Då hade det här varit en rolig stund… Nu blir det fruktstund utan de där röda bären.



Sen blir det enmansshow.
Pen Expers lever på Alexander Arvman. Han är helt galen… eller är han snorfull. Eller bara ett stort geni. Det här kommer tjonga till vartenda poprum i Sverige! Pen Expers är bandet du förmodligen kommer vara rädd för, du kommer inte veta vad som händer och du kommer le ända till öronen. Några kommer fatta, andra inte.

Musik kommer från hjärtat, det vet vi nu. Ord kommer från samma ställe och skall man fronta ett band skall man glömma allt vad idé och tanke heter. Låt det komma bara!
Alexander är Berggren-ish och de La Cour-ish. Han står, sitter, välter, gömmer sig och är helt underbar! Nu kommer en hel hög säga att det här är löjligt och bara dummusik. Men jag tänker skita i dem och älska Pen Express!
Det var längesedan jag fick en sån jävla kick av ett band! Yeaioo!

1 Juni kommer Pen Expers tillbaka till Henriksberg… Då är du där och snälla: Förfesta rejält innan!



Sen var det ju det här med Emmon… Hon gör ju såklart bra ifrån sig. Står i en klass för sig.
Men som jag beskrev ovan, allt utanför det var kass. Kändes skolsal och roliga timmen.
Ingen, ingen skugga över Emma. Men kära arrangörer: SKÄMS!
Hoppas hon fick bra betalt…

Tillsist1:


Gitarristen i OOC lyckades spela av sin sladd. Den flög ut i publiken och fångades av... en känd tjej som har hand om klubbkollen på en stor tidning i stan. Hon funderade på att ringa telefonnumret som stod på telepluggen som flög i väg...Världen undrar om hon gjorde det.

Tillsist2:
Ikväll Synthklubben.
Imorgon är det tårktkalas hos Göteborgs meste musiknörd. Och då säger jag ”musiknörd” på det där fina, varma sättet. Jag är ju stum av beundran inför den killen.

Jerry Boman

Två.

Att sätta ihop en minifestival kräver sin kvinna eller man. Det skall tänkas på plats, det skall tänkas reklam och det skall tänkas tema. Just det sistnämnda brukar komma just sist, de flesta musiktillställningar som kan kallas festival har inget annat tema än...musik. Lite torrt.
Bättre då att Koloni anordnar en Duofestival och hyllar duon! En kväll för att visa på det fina som uppstår när endast två personer bildar band, med alla begränsningar och framförallt alla möjligheter.

Platsen har det snygga namnet Berg211 och ligger fint inbäddat i ett berg i Gamlestan. Två stora stålportar tar oss in till de fina lokalerna. Mysigt och stort. Mycket sittplatser och scenen står bra, allt som för tankarna till fuktdrypande grotta är borta.



Det första jag ser den här gigantiskt långa kvällen är Isak Eldh & Kennet Klemets. Det hela går till såhär:
Kennet Klemets, som är kulturstipendiat, Nöjesguide pristagare och författare, läser ur sin senaste bok Accelerator. Till detta lägger Isak Eldh en ljudmattan, spretiga vågformer som knäpper ömsom trycker.
Visst, Klemets text är smattrande, skjutgalen och ibland vacker. Och nog kan Eldhs ljudhav sätta oss i trans.
Men det håller på för länge, orden bara väller över oss och vi får ingen tid att andas. Jag känner mig som en fisk på torra land. De vill så mycket att ingen orkar med efterrätten, vi har redan efter fem intensiva minuter grädde upp till öronen.
Allt det fina försvinner in i en skål av övermättat fett.


X partners. Kom bandnamnet eller uppbrottet först?

Några som däremot ger mig eget utrymme är Marja och Leo. Tillsammans blir det X partners. Historien berättar om två som bildade band, blev kära och sedan blev kärleken dålig. Bandet var dock för bra så de fortsatte ändå.
Det är luftigt och enkelt, smittade glädje och rå verkligt. Jag känner hetta i de här låtarna, det gnistrar ibland. Samtidigt svärta med tillhörande cynism.
Gillar det mycket! Som en serietidning man aldrig vill ska ta slut, en värld att stänga in sig i och bara göra det man vill. Texterna är pang-på-rödbetan, lite snuskiga utan att för den delen behandla sex. Det är skit under naglarna och fabriksromantik.


Nordlund - de Heney.

Här blir jag inte riktigt klok på vad som händer. Två uppenbarligen tokbegåvade kvinnor tvingar sina instrument till de mest vedervärdiga saker. Jo jo, det skall exprimenteras, så mycket fattar till och med jag. Men det få ju finnas gränser.
Nu gör det mest ont.

Snyggt dock när Nordlund håller takten genom att slå med stråken mot lådan hon sitter på. Kanske var det medvetet kanske var det inte det, men snyggt var det!


TheGothenburgCombo.

Ännu mer förvirrade blir det när TheGothenburgCombo kommer upp på scen. Det David Hansson och Thomas Hansy gör med sina gitarrer liknar inget jag sett eller hört. Jag fattar inte hur de gör!
Kolla bara på klippet ovan. Jag menar, det är ju bara EN hand inblandad! Och det där var på inget sätt det mest spektakulära de två trixade fram. Musiken får mig att sväva iväg och drömma om avslappnade ängar. Solen står äntligen högt efter regnet, det är natur och teknologi. Snabbtåget rusar tyst förbi på magnetspår. Inte en susning, inte ett ljud. Bara tre hundra människor på väg någonstans, mot skattkistan vid regnbågen. Stål transporten klyver välvande jordbruk, jord på bioplasten mellan metalfingrarna på min android hand.
Dåtid och framtid. Här och nu.
Väldigt vackert.
Duon skall till Kina i höst och jag vet att de kommer fräsa hela landet. Tänk er det här i en vacker kinesisk trädgård trädgård när solen sänker sig likt en röd brinnande boll...


Wildbirds & Peacedrums

Ibland är det verkligen enkelheten som vinner. Stort.
Mariam Wallentin, Andreas Werliin, ett trummset samt en bonuspuka.
Rak ut ur detta kommer den mest själfulla bluesen du kan hitta på denna sidan Sverige! Det är svettigt, svart och så in i helvete svängigt! Pubiken ger efter några minuter ifrån sig spontana "Yeah!", och applåderna hördes genom väggarna.
Andreas slår skiten ur trummorna utan att för den skull spela hårt, han använder varje millimeter av instrumentet för att skapa rytm. Mariam spelar ibland så fort på sin bonuspuka att pinnarna bara syns som en sammanhängande matta framför våra ögon.
Det blir en magisk stund i livet, vänner! Jag har sällan upplevt ett dylikt sväng, jag har sällan träffats så hårt av någon blues.
Det sägs att alla människor har en grundrytm, den är lika för alla oavsett kultur eller geografisk uppväxt. Vet i fan om inte Wildbirds & Peacedrums träffar precis rätt, de är helt omöjliga att värja sig emot.

Efter den smällen tar jag paus. Diskuterar om inte producenten av en skiva borde stå med som fullvärdig medlem i bandet. Jag vet faktiskt inte om vi kom fram till något...

Sista bandet jag ser blir Pacific. Här hittar man Whyte Seeds gitarristen Björn Synneby och vid hans sida Daniel Högberg.
En sak är tydlig, de har snubbarna har lyssnat på Beach Boys. Mycket och länge. Tyvärr kommer de inte i närheten av amerikanerna, kanske lite orättvist att säga så men det är sanningen. Men skit samma, det här är bra och duktigt. Skön musik att ha med sig på vårens första picknick. Eller kanske helt enkelt låtar att knulla till.

Efter det orkar min hjärna inte mer, jag tar vagnen hem. Vid Bangatan hoppar jag av och får se följande bakpå vagnen:



Joduserusåatt.

Jerry Boman

Små små ord av kärlek.

Ang SAMA:

tobbe sa...
"Jerry, vad har kläderna med musiken och SAMA att göra? är inte det en blogg som en 14-åring ska skriva isf? Så jag som ser ut som en vanlig man ska inte gå på synthkonserter och klubbar då?Att du sedan bara ser en halv låt med John Foxx och önskar tramsband som Compute visar hur bra musiksmak du har."

Ang ELMO:

"Så nu har nån spritdunksupade bonnläpp hittat Broder Daniel och spelat in sin egen "broder daniel pop". Det är väll inget man skall skriva om och säga hur dåligt det är för att det är väll lite som att skriva hur dumt det är med nazism. Men just nu känns Elmo lika farligt som Kent/Hitler, att om ingen säger nånting snart så kommer elmo finnas kvar en längre tid än vad som är nödvändigt. Samt ställa till med massa tråkigheter, som den svenska kulturen just nu inte har marginaler för. Jag kom i kontakt med Elmo genom den helt vidriga bloggen "musik enligt jerry", jerry har även hypat pistol disco. Vilket gav mig många svåra mornar i fosterställning. Först trodde jag att det va nått tråkigt studentspexx, internethumor från chalmers"

Läs resten här.

Ang mig som person:

"Det här är det civiliserade samhällets fiende nummer 1. Det här är ondska i dess renaste form. "

Läs resten här.

Tillsist:

They Live By Night ska tydligen INTE spela på Pustervik den 18 maj. Missförstånd från Pusterviks sida eller liknade.

Tillsist2:

Christoffer har gjort en riktigt sann video. Kolla in här och klicka på Michel Fuentes...

Tillsist3:

Ikväll är ni goa på Stars & Bars! Och imorgon åker ni in i ett berg samt går på konstmusseum.

Jerry Boman

Några vårdatum.

Vädret är för bra så jag sover inte när jag ska och kan således inte vara vaken när jag ska.
Här kommer iallafall en lista att förhålla sig till:

14 April: Duofestival@Berg211
14 April: Waiting To Get Pregnant@Konstmuseet
19 April: Vapnet@Heriksberg
3 Maj: We are soidiers we have guns@Cafe Stanna
4 Maj: Familjen@Henriksberg
5 Maj: Fibi Frap@Join our Club
5 Maj: Popadelica@Huskvara
18 Maj: They Live By Night@Pustervik

Ja, bara några dagar och platser att tatuera in på underarmen. Det finns fler...

UPPDATERING:

Nu hittar du listan med vilka låtar jag spelade på Join Our Club i helgen. Klicka här.

UPPDATERING 2:

Enligt City GBG idag på morgonen så skall ELMO flytta till Stockholm. Han säger att Göteborg är för litet och att alla i musiksvängen håller varandra bakom ryggen.
Jag vet bara att snubben gjort en av de bästa låtar som finns och att det varit en ära att bo i samma stad. Men å andra sidan uttalades ord som ”Det här kan vara den sämsta låten någonsin!” i lördags när jag drog iväg The Anthem över takåsarna vid Stigbergstorget.
Fast historien kommer visa att ELMO hade rätt, det är jag säker på.

Jerry Boman

Svart är inte längre det nya svart.

Jag grunnar på en grej.
Har det alternativa blivit vardagsmat? Har varje kulturyttring sin tid? Kan det vara så att vi i dagens informationsflöde inte längre har något behov av "gruppen"? Att "gruppen" hela tiden, varje dag, varje timme och sekund byts mot någon ny "grupp"? Att vi helt enkelt har breddat oss i smak i och med att vi på ett enkelt sätt kan lyssna på ALLT, hela tiden?
Något är det i alla fall när SAMA nu läggs ner. Jag kommer inte sörja och förmodligen ingen annan heller.

Jag var lite besviken igår. Inte på musiken utan på människorna.
Det var ont om uppklädda människor.
Alltså, här förväntade jag mig en exposition av snygga kreationer, man har ju varit på Romo, ett nirvana av kreativitet. Men nej då, de flesta såg ut som de kommit direkt från sitt kneg. Må hända att svart dominerade lite mer. Har alla stelnat till?

Skit samma, jag ville bara få det sagt.



Första bandet jag såg var S.P.O.C.K.
Och det kan ju sägas direkt, självdistans gillar jag! Alexander Hofman pratar än om hur scenbyxorna från 90-talet är för små, än om att alla ville låta som honom i början av samma årtionde. Riktigt roligt blir det bandet kör gamla " I am an Android", och Alexander just låter som han lät då, det vill säga helt galet! Men han gör det med värme. När åren går så kanske man ser ur fånig man egentligen var, och då är det fint att bandet tar upp det själva.
Men på det stora hela var S.P.O.C.K. inget mer än en charad. Tiden har hopplöst sprungit förbi dem, om de någonsin var rätt. Det var inte bra då och är inte bra nu.

Klart bandet har nått stor status bland nördiga synthare (inte sagt att alla synthare är nördiga..) Sjunger man om Star Trek så får man hela nördsverige efter sig. Gör man sedan musik som man slipper dansa till så strömmar resten av nördarna efter. Ett framgångs recept lika enkelt som pannkakor.
Men det är inte bra, bara platt och innehållslöst. Att inte efter alla dessa år prestera bättre på scen är en gåta. Ljud och sång är som hämtade ur en postordertidning med billiga musikaliska trick.



Något jag däremot gillade var Anders Eliasson, former known as "en i Page".
Stört skön snubbe i klit som sjunger om sina svagheter och rädslor. Ja, det låter fånigt men han gör det underbart bra!
Texterna är utlämnade och öppna. Gillade mest "Tio Minus". Det är klappvänligt och befriat från gitarrer.
Anledningen till att det inte blir fånigt är att man inte på något sätt tycker synd om Anders. Man mer känner igen sig.
Att en två barns far ställer sig rakt upp och ner på en scen skulle bara det kunna bidra till idiot stämpel, men Anders har ingen image. Han vill inget mer än göra musik och berätta saker som är viktiga.
Det är då det händer stora saker.



"-Alltså jag ringde K och hörde hur hon pratade engelska, då när hon inte pratade med mig alltså. Fatta det var John Foxx hon snackade med! Hur stort är inte det!"
J är imponerad över att möjligtvis ha hört synthpionjären i telefon.
Och visst det är ju något med den där snubben, han var ju liksom med och startade hela New Wave-balunsen med Ultravox.

Men allt det där kommer på skam när han och en gubbe till ställer sig på scen. Det är ett jävla oväsen och industrisynth spektakel.
Ärligt, pallade bara lyssna på en halv låt. Han må vara Gud eller vad som helst, men just nu vet han inte vad han håller på med. Sorry.
Kom ihåg,i min bok är man aldrig bättre än sitt senaste framträdande...



Jag sa för ett tag sedan att Emmon kan vara den coolaste personen i Sverige. Cool på det där bra sättet.
Client är det coolaste bandet i världen! Bara så ni vet, Kate, Emily och Sarah är allt ni vill vara.
Att de sen gör musik som får ens värld att stanna upp gör att det blir helt underbart.
De börjar med stakatopop i "In It For The Money". En låt som har allt man vill ha, övergryma ljud och en superb, men kort, text. Mer än så behövs inte.



Just här bör vi ändå stanna upp och fundera lite. Hade det här varit lika cool om det varit killar på scen? Nä, inte en chans. Om en snubbe sjungit om att han bara vill ha pengarna och inte kärleken hade vi nog spottat på honom och slängt killen framför en speedwaymotorcykel.
Varför är det fortfarande så att vi tycker det är härligt med tjejer som tar för sig och vänder på det hela?
Enkelt: För att det behövs. Världen är fortfarande år 2007 inte jämnlik. Vi förväntar oss inte att tjejer skall ta för sig.
Jag väntar fortfarande på den dagen när inte en person kommer tycka att det här är coolt, då har vi kommit en väldigt lång bit på vägen mot jämställdhet. Att vi inte är där än är fanimej ett mysterium.

SAMA 2007 var alltså det sista. Bra den.
De säger att de ville sluta på top, sanningen är nog mer att arrangörerna inte har någon koll. Jag saknade flera artister som skulle passat perfekt.
Exempel: Compute. Thermostatic. Emmon. Peter 5jöholm.
Band och artister som skulle föryngrat och vitaliserat synthkalaset.
På köpet hade tre av fyra sett till att SAMA inte innehållit 90% band med manliga sångare...

Ja just det, det delades ju ut priser också...
Har inte den blekaste vem som vann de olika klasserna. Kanske är det bevis på hur mycket SAMA betyder numera. Eller inte betyder.

Tillsist:
Ikväll spelar jag alltså skivor på Join Our Club. Kom dit vettja och lyssna/dansa till den bästa musiken just nu! Se det som den bästa hemmafesten du kan komma på, alla är snälla och du kommer vara i universums mitt. Du också. Och du där borta.
Du kan också komma dit och skälla på mig för mina inskränkta poptankar. Eller diskutera feminism.

Tillsist2:
Läs gärna nya nummret av ZERO, jag bidrar med en krönika om "Indieavunden".

Tillsist3: Jag är omåttligt glad över att Irene ska spela i New York! Och ny platta skall det bli!

Jerry Boman