Intervju med They Live By Night.

Imorgon onsdag kommer äntligen They Live By Nights skiva ” Art and Wealth”. Det har i mina ögon varit en lång resa, en ep kom redan 2005.
Jag drog med mig Christoffer, Joel, Robin och Martin ut i parken under Göteborgs varmaste dag:



Om jag skall beskriva skivan på något sätt så blir det ”nyskapande”. De har hittat något i sig själva, det är kanske inte helt unik. Men anslaget på Art and Wealth vittnar om en rejäl omgång. TLBN har tagit alla saker ett varv till, det är inte en helt enkel skiva att lyssna på. Resultatet är i viss mån helt makalöst. Lyssna på inledande Factory…
Den som inte hör något stort i den låten är förmodligen döv.

Det är en lite knepig situation här, jag vet. Jag känner ju några av bandmedlemmarna väldigt väl. Jag kan säga som så: Jag håller tillbaka vad jag egentligen tycker om skivan för det skulle bli patetiskt annars.
Jag lyssnar mycket på nya svenska band som ni vet, vissa är helt makalösa och förändrar min värld. Andra är bra för stunden.
Art and Wealth tillhör den första kategorin. Det finns något där på skivan som sliter tag i mig, som förmodligen kommer hålla kvar mig länge.

Och för er som tvekar och tänker ”Ja men Jerry, du skulle ju fan inte skriva något dåligt om någon du känner eller hur?” kan ni ju tänka på att jag faktiskt inte var helt upp över öronen frälst när jag sett Agent Simple vid Stigbergstorget… även fast jag vet att jag och Stefan kommer springa på varandra stup i kvarten. Det handlar om att se helheten, skulle TLBN göra en kass låt så skulle de få höra det. Och jag skulle skriva om det.
Det kan du lite på.

Jerry Boman

En kväll som gick utför.

Jag är besviken.
Mina tankar är knäckta.
Huvudet surrar av ålderdom och Statoilplattor, billiga sådana. De har sålt sig till gubbrockdjävelen, de har supigt bort sig till den bredbenta rocken. Den där präktiga rock´n´rollen som vill vara soul, som vill vara känsla men misslyckas i ett enda darrigt riff. De känns som Hundarna har växt upp snabbare än en muterad bakterie i ett bastuaggregat...
Jag är så besviken.



Det börjar med Anton Mattsson, ni vet snubben som jag skrivigt om tidigare, när han gjorde pianoversion av Björks Hyperballad så vackert.
Han kallar sig Euphoria and the lazy boy och startar den här kvällen med en annan Björkcover: Army of me.
Jag blir helt bunden. Det är så tunt och spröt.
Sen kommer det in ett band och hjälper honom. Det fortsätter helt fantastiskt med om en låt om varför alla visslar och slutar med Open Channel, en i vissa drag humoristisk låt. Tänk Lekman med ljus röst, med något öppet i rösten.

Euphoria and the lazy boy är en stillsam lunch utomhus. Trottoaren fylls av flanörer och livet pågår. Själv är man på paus, ett tillfälligt hold som man vill skall vara för evigt. Känslan är den som nyförälskelse ger, den kick som solen kan ge. När det bubblar igen. Allt utan att sjunga ett ord om kärlek. Det är bara samma känsla.
En väldigt bra känsla.



Om Anton är stillsam är Pär Hagström & Cirkus Transmopol det motsatta. Här stormar tretiotusen män och kvinnor på scen och bildar Balkans The Ark. Det är rätt pretto fast de vill klä sig i det skojfriska. Jag skrattar inte.
Överlag så har jag svårt för band som flörtar med romernas kultur, förutom band som verkligen är romer. Det är som med Räfven. Även om nu det djuret kanske flörtar med Balkan ännu mer så lirar de någonstans i samma liga, det är svettiga circusloger och baksidan av fria teatergruppers små scener.

Jag gillar inte den konstnärsromantiken. Det blir så sökt, jag tror inte på det. Ett skådespel som aldrig tar slut förren man uppfyller sin egen spegelbild.
Men jag kan säga att Sing and Dance live är en jäkligt bra låt.



Sen var det då dags för bandet som jag lyssnat sönder under så många år, bandet som jag missat så många gånger. Att säga att förväntningarna var höga är i underkant.

Alltså…

Hundarna har gubbat till sig. De tar mig med till en liten skitig scen på en kinakrog, där stammisalkisarna skriker ”Tyst!” när bandet spelar för högt. Samma alkisar som fem minuter senare dansar som galna och minns sin ungdom.
Med andra ord: Jag är besviken.

Jag har lyssnat på ett Hundarna som lät pop, desperationspop på svenska. Småstadsångest.
Nu låter det som gamla gubbar som försöker göra samma musik som kidzen.
Eldkvarn goes Bonnie and Clyde. Eller försöker. De kör till och med en Eldkvarn cover...suck.

Jag lider. Det här lyssnar min fars generation på, gammal rock som blir präktig. Soulen är som bortblåst, de som eventuellt liknande Hundarna vid Håkan ser inte många liknelser numera.

Det roliga i det här är att Hundarna var Håkan nästan innan Håkan var Håkan. Håkanhyllarna i Almedal, detta underbara band, hette Hundarna innan de bytte namn till en stadsdel.
Men allt det där är historia. Så även Hundarna i min Ipod…eller jag kommer ju fortsätta lyssna på deras gamla alster. På tiden när Hundarna rörde om min värld.

Aron, hur blev det så här?

Tillsist:
Lördag 7 april spelar jag ännu en gång skivor på Join our Club. Herregud, vad det skall bli skoj! Både för mig och förmodligen också för dig!
JOC har annars börjat med dagens låt på deras blogg, tre dagar ännu så länge och tre bra låtar. Hoppas det håller i sig.

Jerry Boman

Jag hör hur det låter men hör inget alls.

Det här kan vara den mest ärliga mening jag skrivit:

Daniel Buller gör ointressant musik.

Det är vackert, stämningsfullt och sitter som en spindel på väggen. Samtidigt är det helt omöjligt att lyssna på. Som att försöka läsa en tidning genom en regnig ruta, det klumpar ihop sig och man får inget veta.
Vem är du Daniel Buller? Vad har du känt? Vad har hänt i ditt liv? Berätta för oss på Kellys den här kvällen!
Ge mig något att haka upp allt kring, en liten krok genom skinnet! Något som drar ut blodet ur venerna.

Nu har jag ingen aning.



Förlåt Daniel, jag började prata redan efter några låtar. Liksom många andra. Det blev liksom pinsamt tyst mitt i all musik. Vacumtyst på känslor.
Lyssnade vidare i pauserna men fortfarande inget.
Finns inget mer att säga om det hela.

Kanske är jag skadad.

Tillsist:
Jag tror jag har missat dem tre gånger nu. Så mycket otur kan man inte ha!
Hundarna i morgon... det vilar en förbannelse mellan mig och deras framträdande.
Jag har varit sjuk, upptagen och...ja, jag vet inte vad. Men jag har inte slutat lyssna.
Nu vågar jag inte hoppas mer. Men jag drömmer om att få se dem en gång.
Det ser lovande ut inför i morgon.

Jerry Boman

I hjärtat känns det bra.

Det seglar runt rätt många covers nuförtiden. Några bra, andra mindre bra.
En bra cover skall kännas som den nya artistens egen, som det var hon/han som gjort låten från början. Låten skall också på ett fint sätt lyfta fram orginalartisten, det skall kännas att den nya versionen har gjorts av kärlek. Att det fanns en anledning…

Klicka här helt enkelt.

Jag säger egentligen inte mer.
Klicka på länken och börja lipa. Gustav Kjellvander/Fine Arts Showcase har gjort en hel skiva med The Rough Bunnies glimrande låtar. Det här är första smakprovet från ” The Fine Arts Showcase Sings The Rough Bunnies”.

Jag kan inte skriva så mycket mer egentligen. Lyssna på Dance With Your Shadow, så makalöst vackert. Ändlöst fint. Låten är redan från början en av de finaste kärlekslåtar jag hört, och i Gustavs version växer den ännu mer. Eller… både originalet och kopian växer.

Det är sista dansen. Lite för full och lite för patetisk.
Förmodligen är man i en helt annan, lägre, liga.
Men i hjärtat känns det bra.
När skall någon fatta.

Tillsist:

Här kan du läsa vad jag tyckte om The Rough Bunnies...

Tillsist2:

Är fortfarande nyfiken på VEM/VILKA det är som söker på "Jens Lekman + flickvän" och kommer till den här bloggen? Näst vanligaste sökningen på Google bland dem som kommer in på min blogg...märkligt igår, idag och imorgon.

Jerry Boman

Inte som du tror.

Nu kommer ni döma mig, ni kommer veta precis vilken sorts kille jag är. Allt kommer gå åt pipan och jag kommer bli tvungen att smugglas in köksvägen hädanefter.
Ni kommer kasta saker på mig.
Kasta ut mig i regnet.
Låta mig lida och ångra mig i tusen år.
Här kommer det:
Jag gillade bandet med killarna som hytte med näven och jag tyckte sådär om tjejerna som gjorde feministiskpop.
Men snälla förstå, det är inte som du tror.

En gång för länge länge sedan skrev jag något om Audrey. (Det kan till och med varit pre-bloggen) Jag skrev att deras musik var sexig... tydligen inte poppis. Fick höra att de trodde jag var ytterligare en sån där gubbe till musikskribent, någon sa att de typ uttalade en fattwa mot mig.

Jag hoppas de har lugnat ner sig och kanske insett att jag inte är "en gubbe till musikskribent". Jag står fortfarande för att musiken var sexig. Jag ser inget fullt i det, och det handlar inte om att jag skulle se kvinnor som några som skall vara söta när de står på scen eller liknade. Jag kan utan omsvep säga att The Mo på sin tid gjorde sexig musik. Det handlar om en liknelse. Inte om kön.



Nåväl, i lördags stod Göran Pension på lilla scen på Storan.
Innan jag börjar här så skall jag göra klart en sak:
Jag håller med dem i Görans pension, killar som står på scen får göra lite hur de vill ibland. Kassa snubbar kan bli upp hajpade bara för att de är snubbar... tjejerna får inte alls samma chans utan måste prestera så mycket bättre. Annars tycker den stora massan att de är kassa...

Jag håller med om Görans Pensions politiska ställningstagande, jag kallar mig också feminist. Det är för jävla många historier som bara utgår från män.
Därför tycker jag en låt som "Mamma byggde landet" är superviktig. Det är också en tokbra poplåt! Borde vara i allas iPod och spelas i alla skolaulor.
Men resten är faktiskt bara... sådär. Av någon outgrundlig anledning så faller GP ner i proggträsket. Jag fattar inte varför det blir så, att alla som skall säga något ärligt om samhället, ofta på svenska då, trillar tillbaka till proggen.

Eftersom jag nu ser alla som jämnlika, män eller kvinnor i bandet, så kan jag faktiskt inte tycka att GP var så där fantastiskt bra. Det handlar inte om att jag är en sån där gubbe till skribent, det handlar om att de inte gjorde tillräckligt bra i från sig.
Kvinnor eller män spelar ingen roll, gillar jag det inte gillar jag det inte.
MEN det dem gör är viktigt! Så ni får aldrig sluta, för det behövs upprepas:
För jävla många historier handlar om män! Mamma byggde landet!



Jaha, om du nu fortfarande anser dig ha en hyfsat modest syn på vem jag är så kommer här nästa sak för dina fördomar om 32-åriga killar att ta tag i:
Jag älskade Grand state parade! Killar med näven i luften kan vara helt fantastiskt!
Det är NME melodier, flyktiga och taggiga på en gång. Därtill en sångare som lever om och förmodligen bröt ryggen hundra gånger i omöjliga rörelser.

Jag är faktiskt barnsligt förtjust i det här, det går liksom inte att värja sig! På Myspace låter det lite platt men live var det musik som fick knoppar att brista. Som att släppa in ett gäng mjuka rockhuliganer på dansgolvet. De hoppar fram och tillbaka ständigt med knuten hand i luften.

Egentligen är Grand state parades musik helt meningslös, men vafan, det är ju meningslöst med öl också...

Tillsist:
Popöga har funnits längre än internet självt. Från pappersfanzine i början på 90-talet till snustorr site nu. Men ack vilket musikregister! Här hittar man hårda skivfakta om alla Sveriges viktiga artister.
Du kan tex kolla in typ alla skivor underbara bolaget Ceilidh gett ut.
Och läs till exempel den lilla recensionen från Emmabodafestivalen 94. Eller Arvika 92.
Sidan uppdateras inte speciellt ofta numera, men det är ett fint dokument från en tid när vi läste Sound Affects (R.I.P John L. Byström), tyckte Lasse Lindh var söt i Chevy och upptäckte som max 5 nya band i månaden.

Frågan är om inte livet var lite bättre när det inte gick att uppdatera en blogg via 3G från festivalcampingen?

Tillsist2:
När vi ändå grottar ner oss i historien: Happy Dead Men. De säger att de spelade in Sveriges första indiepopsingel 1988. Ingen vet nog sådant med säkerhet. Bra är det iallafall.


Jerry Boman

Jorden runt med hund.

Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman