Inte som du tror.

Nu kommer ni döma mig, ni kommer veta precis vilken sorts kille jag är. Allt kommer gå åt pipan och jag kommer bli tvungen att smugglas in köksvägen hädanefter.
Ni kommer kasta saker på mig.
Kasta ut mig i regnet.
Låta mig lida och ångra mig i tusen år.
Här kommer det:
Jag gillade bandet med killarna som hytte med näven och jag tyckte sådär om tjejerna som gjorde feministiskpop.
Men snälla förstå, det är inte som du tror.

En gång för länge länge sedan skrev jag något om Audrey. (Det kan till och med varit pre-bloggen) Jag skrev att deras musik var sexig... tydligen inte poppis. Fick höra att de trodde jag var ytterligare en sån där gubbe till musikskribent, någon sa att de typ uttalade en fattwa mot mig.

Jag hoppas de har lugnat ner sig och kanske insett att jag inte är "en gubbe till musikskribent". Jag står fortfarande för att musiken var sexig. Jag ser inget fullt i det, och det handlar inte om att jag skulle se kvinnor som några som skall vara söta när de står på scen eller liknade. Jag kan utan omsvep säga att The Mo på sin tid gjorde sexig musik. Det handlar om en liknelse. Inte om kön.



Nåväl, i lördags stod Göran Pension på lilla scen på Storan.
Innan jag börjar här så skall jag göra klart en sak:
Jag håller med dem i Görans pension, killar som står på scen får göra lite hur de vill ibland. Kassa snubbar kan bli upp hajpade bara för att de är snubbar... tjejerna får inte alls samma chans utan måste prestera så mycket bättre. Annars tycker den stora massan att de är kassa...

Jag håller med om Görans Pensions politiska ställningstagande, jag kallar mig också feminist. Det är för jävla många historier som bara utgår från män.
Därför tycker jag en låt som "Mamma byggde landet" är superviktig. Det är också en tokbra poplåt! Borde vara i allas iPod och spelas i alla skolaulor.
Men resten är faktiskt bara... sådär. Av någon outgrundlig anledning så faller GP ner i proggträsket. Jag fattar inte varför det blir så, att alla som skall säga något ärligt om samhället, ofta på svenska då, trillar tillbaka till proggen.

Eftersom jag nu ser alla som jämnlika, män eller kvinnor i bandet, så kan jag faktiskt inte tycka att GP var så där fantastiskt bra. Det handlar inte om att jag är en sån där gubbe till skribent, det handlar om att de inte gjorde tillräckligt bra i från sig.
Kvinnor eller män spelar ingen roll, gillar jag det inte gillar jag det inte.
MEN det dem gör är viktigt! Så ni får aldrig sluta, för det behövs upprepas:
För jävla många historier handlar om män! Mamma byggde landet!



Jaha, om du nu fortfarande anser dig ha en hyfsat modest syn på vem jag är så kommer här nästa sak för dina fördomar om 32-åriga killar att ta tag i:
Jag älskade Grand state parade! Killar med näven i luften kan vara helt fantastiskt!
Det är NME melodier, flyktiga och taggiga på en gång. Därtill en sångare som lever om och förmodligen bröt ryggen hundra gånger i omöjliga rörelser.

Jag är faktiskt barnsligt förtjust i det här, det går liksom inte att värja sig! På Myspace låter det lite platt men live var det musik som fick knoppar att brista. Som att släppa in ett gäng mjuka rockhuliganer på dansgolvet. De hoppar fram och tillbaka ständigt med knuten hand i luften.

Egentligen är Grand state parades musik helt meningslös, men vafan, det är ju meningslöst med öl också...

Tillsist:
Popöga har funnits längre än internet självt. Från pappersfanzine i början på 90-talet till snustorr site nu. Men ack vilket musikregister! Här hittar man hårda skivfakta om alla Sveriges viktiga artister.
Du kan tex kolla in typ alla skivor underbara bolaget Ceilidh gett ut.
Och läs till exempel den lilla recensionen från Emmabodafestivalen 94. Eller Arvika 92.
Sidan uppdateras inte speciellt ofta numera, men det är ett fint dokument från en tid när vi läste Sound Affects (R.I.P John L. Byström), tyckte Lasse Lindh var söt i Chevy och upptäckte som max 5 nya band i månaden.

Frågan är om inte livet var lite bättre när det inte gick att uppdatera en blogg via 3G från festivalcampingen?

Tillsist2:
När vi ändå grottar ner oss i historien: Happy Dead Men. De säger att de spelade in Sveriges första indiepopsingel 1988. Ingen vet nog sådant med säkerhet. Bra är det iallafall.


Jerry Boman

Jorden runt med hund.

Igår reste jag runt planeten.
Jetfart mellan platser och känslor, håret på ända i fartvinden.
Trots att det rörde sig om så vitt skilda platser som en replokal i Detroit, en tunnelbanestation i Paris och en agaveslänt i Mexiko så har de en sak gemensamt: hundar.

Christian Pallin gör i Koloni stor kulturgärning. Han borde få något form av stipendium från Göteborgs stad, för sin outröttliga mission att sprida musik i alla dess former till stadens invånare. Att grabben sedan helt verkar sakna ekonomiska intressen, det mesta verkar han fixa genom devisen "går det inte back går det bra", gör att vi får se/höra fler bra band än vi egentligen förtjänar.

Den här kvällen var platsen för Koloni Café Publik på Andra Lång. Cafét har numera byggt om och får servera öl. Ölen är bra, ombyggnaden ...så där. Toaletterna innehar titeln "Sveriges minsta", men det spelar ju egentligen ingen roll, då går det ju in fler trevliga människor på haket.



Nåväl, först ut den här kvällen är tre snubbar. Två elgitarrer och trummset.
Breezy Day’s Band från San Francisco låter strait out of replokalen under en bro i Detroit, det är ett jävla liv. Helt osammanhängande dundrar hela stans bilindustri förbi och killarna måste föra väsen för att höras. Likt en skara vildhundar rusar de skitiga gator fram och väcker alla i vårt kvarter med sin kastrullorkester armé.

Nä, BDB tilltalar inte mig alls. Det är för mycket av allt, det är för mycket nonsens. Jag lägger ingen värdering i vad de gör men för mig hade de lika gärna kunnat stanna hemma.



Annat är det då med Le ton mité, bestående av McCloud Zicmuse. Han sjunger på franska trots att han bor i Amerika och det där med franskan gör att man förflyttas ner i Metron, till rummen där det ekar fint. Hundarna gnyr, pockar på uppmärksamhet innan de lägger sig fint bredvid den ensamme artisten. McCloud leverarar den här kvällen sina melodier på elgitarr, ibland kör han helt acapella. Då blir det extra vackert och vi sjunger med honom. Tror att de förarlösa franska tunnelbanetågen saktar ner och låter sina passagerare ta del av Le ton mité.

På det stora hela är det väldigt vackert, ensamt sorgset och platsar perfekt in i Café Publiks nya kakel inredning. De hade kunnat vara en film av Jacques Tati. McCloud verkar vara en genuin person. En vandrande individ som blir en institution där nere i underjorden, dit endast tänkare flyr.



Sist ut på golvet är L’Ocelle mare, som är Thomas Bonvalet.
Plötsligt är det ökenvandring, damm och kaktusar. Sega vapen i värmen, vattnet är slut och hundarna vädrar människokött. Sista baren har sedan länge försvunnit i horisonten och nu breder det stora allvaret ut sig framför våra fötter.
En flykting på väg bort från sheriffen med diamanterna i fickan. Han vill klara det, han vill vinna den här kampen. Han vill komma hem till flickan och ta henne till paradiset.

Tyvärr håller det på för länge, på tok för länge. Han kommer aldrig fram, sanden tar aldrig slut och de få saker som finns att fästa blicken på drunknar i en sandstorm. Allt slutar med en kvav känsla om att det aldrig blir färdigt, nummer ett är för likt nummer två och trean låter exakt likadant.
Thomas bör sitta på bibliotek och spela. För nu försvinner hans bländade gitarrspel bort och hittar inte sin publik. Vi är inte tillräckligt koncentrerade.
Det bör man vara om man är fast mitt i en öken.

Tillsist:
Missa inte att bläddra ner på den här bloggen och lyssna på intervjun med Helena Jäderberg från Storan aktuella Görans Pension. Ikväll kan du, du och du lyssna på dem och Grand State Parade på Klubb Populär.
Ses där vänner!

Jerry Boman

Göran, Göran och Göran.

På lördag är det återigen dags att gå till Storan, vägen genom parken börjar bli upptrampad. Men det är ju så, man känner sig hemma på Klubb Populär: supertrevliga arrangörer, supertrevliga gäster och ofta ofta bra bra band.

Den här gången kommer Görans Pension, bandet med ett namn som kanske är det mest Google ovänliga som finns efter Las Palmas.
Hursomhelst en Myspace sida finns och jag ringde upp Helena Jäderberg för att kolla läget.



Enligt uppgift är trummorna numera utbytta mot en maskin.
Men de vassa texterna är kvar.

Tillsist:
Ikväll: Cafe Publik.

Jerry Boman

Huvudsaker.

Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.

Sommar, sommar, sommar.

Sommaren är här!
Köp en påse folkisar så drar vi ner till Halland och de ändlösa stränderna! Någon har gitarren, någon har brädan och alla mår förbannat bra. När solen sakta lägger sig i blöt vid horisonten börjar den tropiska natten som senare kommer refereras till som "the bäst night ever"! Varenda kotte är plötsligt världsbäst på stämsång och de som lirar på gitarrerna gör det leende.
Tack Cain & Beesh Band för den här utflykten i mitt permafrosthuvud!

Ibland fattar man att folk har en grym talang och egentligen bara vill lira musik, vilken stil det än må vara. Painfield är som bekant ett stenhårt band. Man tänker på stenar, grottor och mörker. Det är inte kolsvart utan mer mörkgrått.
Att sångare Cain den här söndagen sitter på Jord och drar i väg leende efter leende till tonerna av hawaiiansk sommarmusik kan vara den största överraskningen sen Stanly hittade Doctor Livingstone.

C&BB är bandet jag verkligen vill skall spela på sommarens alla fester, de sjunger glatt om gamla tvserier, i smittsamma "Couch potato" radas serierna upp: MacGyver, Knight Rider och A-team. Publiken är med och skapar en fin fin kör. Stämningen är på topp och om jag inte känner fel så stiger temperaturen flera grader.

Det här är den andra sidan av surfkulturen. Den som inte handlar så mycket om sport utan mer om att hänga. Att bara njuta av livet, lägga hittepå stämmor på kompisens nya låt.

Allt inramas av att bandet verkligen gillar att göra det här, de ler och ler och ler...

Bäst är Waikiki, så bra att vi alla skriker att de skall spela den en gång till. Tyvärr är tiden slut men i våra huvuden rullar orden igen: (om man snabböversätter) "Samla alla du känner Glöm dina bekymmer När du kommer till Waikiki."
Det kan lika gärna vara Östra Stranden i Halmstad, Skrea Strand i Falkenberg eller Apelviken i Varberg.
Tyvärr funkar det inte lika bra med klippor...



Att stega upp som band två efter dylikt publikfrieri är ingen lätt uppgift. Kazakstan försöker med sin emopop. Men de är för kontrollerade, för amerikanska. Alltså den där amerikanska indiesidan som ingen egentligen vet var den kommer från.

Fast det är här bara orättvist, om inte de där leende surftomtarna varit först hade jag förmodligen gillat Kazakstan lite ändå. Det är ett gott hantverk.
Jag ber att få återkomma.

Vårens första "samla in pengar till Faktum" är över. Inte snormycket folk men trevlig och det hela är ju för en god sak.

Tillsist:
Ni som har tid kan gå till Jazzhuset idag. Koloni ordnar fest och bland annat bjuds det på The Manor. Läs vad jag tyckte om dem här.
Sen ska Join our club-Johan spela skivor... med tanke på hur god smak den snubben har så kan det bli kalas!

Jerry Boman

Skivan sa Nej men konserten sa Ja.

Kanske hör jag fel men sjunger inte snubben:

They talk about religion
They talk about work
They tell you to give up your life eight hours a day
But I don´t want it
I´m burning your trash
Well, I don´t need it
I´m a rock´n roll star!

Det står något annat i texthäftet men jag hör det där när Anderas Fredriksson i The Louis Cyphre Band vänder sig in och ut. Det kan verka naivt och kaxigt att sjunga så men Andreas är den stora behållningen, kanske den enda. För det kan inte vara annat än en stor talang och stjärna som i ett rum med runt 45-50 små nickande/vickande personer gör stor rock. De flesta andra skulle kört på halvfart men Andreas verkar inte kunna det.

Jag kanske skall förklara var jag var.
Bellmansgatan är helig mark i musik Göteborg, även innan jag kom till stan. Men för egendel så minner den lilla gatstumpen om otaliga konserter på Bommens Salonger. En i alla avseenden perfekt lokal, och att jag sedan blev hej och tjäna med den lille bartendern gjorde inte saken sämre. Han såg som sin plikt att se till att mitt ölglas alltid var fullt, även om mina pengar var slut.

Nåväl, Bommens salonger är sedan länge borta så den här kvällen är det något annat som drar mig till den där gatan. Mina vänner har anordnat en fest, stor fest. Tema är "Röd" och det har hela församlingen gått in för! Alla är kläda i den smakfulla kombinationen rött och svart. Stiligt!
Vännerna har också fixat dit The Louis Cyphre Band.



När jag för en tid sedan fick TLCBs skiva och lyssnade på den så var det inget som riktigt fastnade. Lite mesigt faktiskt.
Att jag sedan skulle få se bandet på en privat fest gjorde mig ännu mer skeptisk, det är lätt att det blir lite avslaget.
Men vad bättre är att TLCB verkligen är ett liveband! Inte så att de gör stor show utan musiken är helt annorlunda live, och då menar jag till det bättre!

De målar mörker med siluetter av noicebrus. Något avstamp i psykadelikan som borde landa i efterfest man aldrig vill ska ta slut. Ett urspårat fyllekalas med danska skallar som gör hål i väggarna.



TLCB live är hårdare och mer modern oljudsrock än det där mesiga på skivan. Andreas är precis som lagom avståndstagande som de flesta rocksnubbar vill vara, läs Mando Diao. Resten av bandet gör inte större intryck men Herr Fredriksson kommer vara värt varenda peng ni lägger ner på att se dem.
Men rådet är att inte lyssna för mycket på skivan. Detta är skall se live och Andreas skall vara full. Punkt.

Tillsist:
Idag Jord.
Cain & Beesh Band och Kazakstan.
Alla pengar går till Faktum. 20.00 öppnar det och 21 börjar musiken.
I höstas (läs lite här och här) blev det hela 20.000 kronor insamlade, pengar som alltså går till tidningen Faktum och deras jobb för att göra livet för Göteborgs alla hemlösa lite drägligare.
Arrangerar gör Wonderlandrecords. Trevligt med saker som inte bara går ut på att dra in stålars till redan rika. Wonderlands direktör Sebastian gör en fin sak! All heder!

Tillsist2:
Ronderlin är numera det svenska Pet Shop Boys. Nya skivan är riktigt fin! Snygga ljudhav som ger mig drömmar om våren. Och klubbkvällar.
"Aside" på nya skivan "The Great Investigation" är ljudet av en cykeltur mitt i natten, genom staden nyvaken efter regnet.

Jerry Boman