I think I'm gonna start a band.

Henric de la Cour får varenda kotte i publiken att vilja starta ett band. Alla med minsta dröm att en gång stå på en scen med ljuset i ögonen får energi. Han personifierar drömmarna och klär dem i svart.
Just nu kan vi andra bara se på och ryckas med i Strip Musics mörka gothsyntpop.

Ärligt talat så hade jag faktiskt inte jätte förhoppningar om Strip Music. Jag menar, inte ens årtusendets band Broder Daniel lyckades ju ombilda sig och klara av 2000-talet. Eller ja det var väl inte helt kass, men du fattar vad jag menar. Det är svårt för band, även de svinbra, att hålla lågan brinnande genom åren.

Att Yvonne la ner och omorganiserade sig (läs föryngrade sig) kan ha varit det bästa som hänt sedan någon sprejade wasabi på jordnötter!
Varenda låt på Storan är ett upprop, ett crescendo och ett ungdomligt drev mot tråkiga spelningar. Henric är äldre men känns som vilken novembernatt som helst 1996. Storan blir en industrikyrka, aldrig har kristallkronan känts mer rätt! Vi vill ta och känna på allt det där stora, alla tankarna som föder rysningar längs med benen. Vi knyter våra händer, höjer armarna i kramp och håller med! Satan vad vi håller med!

Sen måste det ju sägas, Desperation är ju bättre än de flesta Yvonne låtar. Den är större, den är större än störst. En popmelodi gömd i ett bårhus stort som Scandinavium. Den är faktiskt en av de bästa låtarna man kan höra.



Plötsligt ter sig den där andra Henrik som en trött kille, de la Cour har inte på långa vägar nått sin peak! Han är ständigt på väg uppåt. Berggren är nu i skuggan och påväg neråt. Men jag gillar honom mest ändå…

Men kanske ligger det något i min lilla hobbytes, att band bara borde få släppa tre fyra album för att sedan omformas eller hitta på något nytt. Här har vi exemplet på att det funkar!
Så nu väntar jag med spänning på att Henrik med K gör samma sak som Henric med C, drar in några nya slynglar och döper om sig.

Precis när jag tror det är över så kommer kanonkulan: Only Dancing! En gammal Yvonnelåt får taket att lyfta! Jag hade glömt att jag kunde texten, men vi är alla med.

Tack gode gud för att det finns människor som kan åldras med stil.
Nu vill jag ha ett band!
I can call you Betty, And Betty, when you call me, You can call me Al!

Tillsist:
Ta och lyssna på The Craschlanders. Nu!
Diamantglimrade pop från sena nätter i Malmö. På svenska och på engelska.

Jerry Boman

Riff, piss och postpop.

Jag gillar saker som är nya.
Jag gillar inte saker som är gamla.
Det är en enkel filosofi, klart värdig att sättas på enkronorna om jag vore kung. En profilbild på mig och filosofin i Helvetica 10 punkter runt mitt huvud.
Jag skulle bli en bra kung. All musik som är mossig och gubbig skulle förbjudas. Det måste finnas möjlighet till dans.
Det första jag skulle göra som nybliven kung är att stänga ner Klubb Cody. Samtidigt skulle jag ge arrangörerna ett purpurhjärta av fjärde graden för deras mod. Deras enormt stora mod.
Att starta klubb och nästan bara lira emotionella rifflåtar kräver stort jävla mod.

Senast jag var på Röda Rummet kan ha varit tre fyra år sedan. Då snurrade klubben Hot topic där ibland. Bra band och bra skivor. Störst intryck gjorde Compute, jag slirade ut på Järntoget den kvällen med ett leende från öra till öra.

Men det som gjorde mest intryck på mig var toaletterna. De var rent ut sagt för djävliga. Piss upp till knäna, nåja det var iallfall ett golv dränkt av urin att plaska runt i.
Så igår var jag lite rädd när jag var tvungen att gå...Tada! Vad får jag se på toa den här gången? Ett golv dränkt av piss upp till knäna!
Hallå! Skärpning! Det är inte värdigt ett enda popsnöre att gå in där. Fuck vad äckligt! Och då är jag ändå inte så känslig...

Flight kommer från Stockholm. Men de skulle likväl kunna komma från vilken ort som helst, vilken håla som helst som har en festival. Valfritt köping i landet Svenne med langosdränkt stadsfestival, där tidens populäraste band får uppträda på sina eriksgator genom åkerlandskapen.

På Flights stadsfestival uppträde Kent och David and The Citizens. Men båda banden äter för mycket tårta i logen varpå de tjocka rullar ut på scen och gör ett slentrian gig. Mycket svävande grädd gitarrer och känslor som bara rinner av likt smält choklad.

Nu har ju Flight ett annat problem att tampas mot, två högtalare som är totalt sönder spelade.
Det är så gubbigt och tråkigt att klaga på ljudet men igår var det rent av synd om bandet. Det förstörde så mycket, folk höll för öronen. Inte för att det var högt utan för att det lät illa.

Men nog med onda ord, sista Flightlåten ger hopp. En riktig känsla och skrik från avgrunden. Riktigt riktigt bra! Det kan omöjligt varit samma band som harvade sig igenom resten av spelningen! Plötsligt fanns glöden där! Det var åtrå och spänning! Mer av det!

Nä, jag stod faktiskt inte ut längre. De mossiga intetsägade rifffesterna fortsatte ljuda från djbåset. Någon kommer förmodligen e-posta mig och säga att Tar...Feathers gjorde fullmånen rättvisa eller nått.
Men det skiter jag i för i min värld är jag kung och då blickar jag framåt.

Ikväll: Storan och Stripmusic. Samt med all säkerhet dansvänliga låtar från djbåset.
Och de la Cour är ju alltid de la Cour.

Tillsist:
Just nu lyssnar jag sönder "En av de där dagarna" med Lola. Det bör du också göra! Jag befaller dig!

Tillsist2:
12 april stannar Göteborg. Elmo spelar på Sticky och du kommer var där!
Undertiden kan du kolla in nya videon:



Jarvis Cooker har en snygg lillebror!
12 april alltså. Göteborg blir sig aldrig likt efter det.
Hör en intervju med killen här.

Tillsist3:
The Animal Five har redan fixat ihop en cover på Säkerts "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Helt briljant!
Saker går fort nu förtiden. Det måste betyda att coverälskarna i afterskibanden har en halveringstid på runt 45 minuter.

Tillsist4:
Man hittar ALLT på Myspace också!

Jerry Boman

Några tips och ny singel.

Ibland är det lätt.
På Kellys den här tisdagen står Solacement och lirar country.
Rakt upp och ner.
Men jag tänkte ge lite korta tips till dem, det är förmodligen att ta sig vatten över huvudet men jag gör det ändå:

Skippa trummisen. Ersätt med en trummaskin. Lätt och billigt.
Låt killen på "slideelgitarr" spela enbart piano. Lyft fram honom, han har skön stil.
Låt allt annat vara.
Hepp, så skulle ni ha ett helt fantastiskt popcountry band.

Melodierna finns där och egensinigheten. Tvärflöjt och mimspel. En vilsen violin med piano. En basist som kan vara det coolaste som rört fyra strängar.

Men som sagt, skippa det där amerikanska. Det luktar öken och gammal öl.
Jag erkänner, jag var inte där hela tiden. Annat lockade, men jag hörde ändå det som behövdes.
Snälla Kellys, inga mer countryband. Snälla?



Det som lockade var TLBN:s lilla släppkalas på Skål. Förmodligen kommer inte de tre fjärdedelar av bandet som var på plats att anse att det var just ett släppkalas men faktum är att det såg lättade ut. Avslappnade killar efter att deras singel kom ut precis idag.
Och koncentrationen av musikjournalister var skyhög....Vad mer kan ett band begära?

Tillsist:
På fredag är det premiär på Röda Rummet. Stans äckligaste toaletter, fyllgubbar och tanter i leoparddräkt.
Men är det popklubb så det. I det här fallet stavar jag emo just p-o-p.
Hur ni skall klä er läser ni här.

Jerry Boman

Svett, spyor och synth.

Det tackar vi för!

Bli tysk och skrik följande på engelska:
"-Are yaa reeddaey! We gååna have a partay tonight, allriiiiigt!"
Med exakt det uttalet.
Upprepa i all evighet.
När du inte skriker "-Are yaa reeddaey!" spelar du lite trist Scooter synth och flaxar runt på scen, se helt ut som en speedad Peter Garrett.
Krydda med att ta av dig skjortan.
Grattis! Du kan få spela på Romo Night!

I år fyller Romo 11 år. Det kan ju sägas på en gång, toppdagarna är förbi. Även om de faktiskt spelar förbannat bra musik, det gick och dansa i säkert 3 timmar i sträck, så har inte förfallet börjat, förfallet har redan passerat och nu finns det bara spillror kvar av den en gång så fina klubben.

Jag hade en helt annan bild av Romo innan den här kvällen. Mitt senaste besök var nog för några år sedan, då var det fullt tryck och en herrans massa folk. Nu var det lika spännande som en avslagen folköl dagen efter. Fast det spelas ju som sagt väldigt bra musik.

Den här kvällen var det meningen att jag skulle kolla in Alison, synthpophopp med allas vår Karin Bohlin. Men ödet ville annat, eller rättare sagt, en flickas maginnehåll ville annat. För när jag och den söta tog bussen mot stan så kräktes en flicka på min rygg. Japp, ni läste rätt, hon spydde rakt över sätena och på bussrutan, något hamnade på min rygg.
Tjoff, så var den sköna förfestberusningen borta!
In på BK och tvätta tvätta tvätta bort det äckliga... Detta gjorde då att jag missade Karin... Hennes man sa iallafall att det hade varit helt super!
Till dig som spydde: Trots att du och din kompis var väldigt kaxiga efteråt så har jag luskat ut var du bor, kanske kanske kommer en räkning med posten. Ha! Hoppas din kväll blev mer förstörd än min. 24 år och inte mer koll på drickat är bara pinsamt hurududu.

Nåväl, tillslut kom man ju då fram. Dans dans dans och stämningen åkte upp igen...för att snabbt dala när bandet gick på.
Alltså ärligt! Tycker någon att Purwien är bra? Det bjöds på den sämsta av tysk synth, ibland var det bara pinsamt att höra. Inte många som lyssnade heller. De flesta av låtarna var snarlika och helt platta. Ingen känsla och ingenting faktiskt. Christian Purwien, du må ha varit hur stor som helst i Second Decay men det här gick bara inte.



Ja, ni hör vilken klass det var på mellansnacken. Musiken följde dem kan man säga.



Tillslut tröttnade till och med DJ:n. Satte på någon blandskiva och så fick vi klara oss själva.

Jag tvivlar på att jag kommer gå till Romo något mer, men att de spelar den bästa synthen att dansa till kommer ingen att ta ifrån dem. Och som den söta sa: -Man blir inspirerad av folket här!

Tillsist:
Debaser öppnar i Malmö och ryktet går att musikstället kommer hit också. Fast det har man ju hört i några år nu...men det vore kul om det blir av!
Och borde namnet bli Debaser Järnis? Debaser Stigis? Debaser Gamlis? Bara det inte blir Debaser Avvis...

Tillsist2:
Tanx Gooood lord, Cosy den är tillbaka! Eller väldigt nära iallafall... Jag har saknat er alla!

Jerry Boman

Ett steg bakåt och två steg framåt.

They Live By Night ställer in sin spelning på Pustervik på fredag. Sångare Joel Sjöö låter som en hes Barry White och är väldigt väldigt sjuk.

Jo, det var faktiskt så att jag sett fram emot They Live By Night på Pustervik. För helt objektivt är det nya materialet helt fantastiskt. Det kommer bli som Joel brukar säga: Hakor kommer tappas.
Jag var väldigt spänd på att se hur det skulle bli live. Om det hänt något sen den där första spelningen i konstgalleriet på Första Lång.

Men nu skall vi inte gräva ner oss i det här, bandet kommer tillbaka till Pustervik lite längre fram i vår lovar Joel. Då kan vi ju sluta upp igen…

Det finns ju en massa annat att välja på:

Sticky Fingers: Franska Nouvelle Vague gör störtsköna covers. För om man tar världens bästa låt, Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart”, och mjukar till den i bossanova takt så kan det ju inte bli annat än superbra. Även andra låtar från ”den nya vågen” i början av 80-talet får sig en välbehövlig omgång.
(Det är på Sticky fast bandet själv skriver att det är på Trädgårn…)

Trädgårn: Romo Night. Inte så mycket att säga… Jag är ju smyg synthare och Romo har alltid god smak. Man kan dansa sig död där inne…ända till fem.

Pustervik: Trots att TLBN ställer in så är det ju ett band kvar, Sounds Like Violence. Andreas Söderlund hade ett liv innan Niccokick och nu har de spelat in nya saker. Det låter….våld (dåligt skämt) Inte riktigt min påse, det är aldrig roligt när tiden stannat, men gillar du brötig rock från ett annat århundrade så gå dit. Andreas har ju ändå en av Sveriges bästa skrik-ångest-röster, den är värd entrén.

Storan: Det är ett självmordsuppdrag! Att lägga en synthklubb i Göteborg samma kväll som Romo Night. Det är modigt gjort! Synthklubben skall premieras! Anders, Louise, Fredrik, Christer och Lars ni är modiga och gör förmodligen allt rätt ändå. Den här kvällen blir det bland annat premiär för Digidroid:, som annars figurerar i underbara Thermostatic.

Tillsist:
Jerry läntar till Emmaboda, bra band redan nu... Humm, det kanske blir en lite större lineup på Indiedagis vid husvagnen den här gången.

Men det är klart det blir underbart, 12 året man är på det där popfältet är ju alltid det bästa säger dem...

Jerry Boman

Om film var musik.

Vi tar skolans plugghästar. De där tjejerna som gärna hjälper Vaktis, som frivilligt ställer upp i sin korridors städgrupp och som framförallt inte hänger i rökrutan.
Vi tar tjejerna som är genomskinliga. Alla vet att de är där, det säger läraren till deras föräldrar på kvartssamtalen och hänvisar till närvarolistorna, men ingen ser de här tjejerna. Ingen hör dem. Ingen frågar var de köpt sin klänning.

Vad ingen vet är att de här tjejerna har ett band ihop, att de egentligen är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.
Varje håltimme, varje lov, smyger de in i rummet bakom vaktmästeriet. Ett rum de fått nyckeln till eftersom de hängt med Vaktis.
De tre tjejerna trängs i rummet med en armé av synthar och drömmer om skogen. Om solen i ögonen och fåglarnas kvitter. Det blir vår. Bäckar rinner sakta, snödropparna exploderar i böljande hav. I den dåliga världen skulle alla fått pollenallergi.

De gör musik av sina drömmar. Skira toner smeker likt mjuka vindar. Väggarna i det rummet går från betong till mossa. De bäddas in i skogen. Likt älvor dansar de tre i slowmotion mot solen och det luktar nyfödd skog. De får elektroniken att bli organisk, att bli nedbrytbar.
De kallar sig Au Revoir Simone och är de svalaste, coolaste tjejerna du någonsin kommer träffa.



Heather D´Angelo, Erika Foster och Annie Hart är de där tjejerna. De ger mig en helt igenom mjuk konsert. De bäddar in mig in en trygg värld, en utopi utan vassa kanter. En ljudplanet utan friktion.

Jag vill inte lämna den där planeten! Jag vill vakna där, jag vill leva där och jag vill vagas till sömns på den där planeten. Jag vill ständigt bakas in i en smördeg innehållande elektroniska flöjter, varma synthljud och jag vill framför allt bara höra Heather, Erika och Annie sjunga.

-Om Sofia Coppolas filmer var musik så skulle det vara Au Revoir Simone.
Den söta sätter fingret mitt på, det här är filmiskt. Det är soundtracket som inte blev av.
Vi båda är helt uppslukade av spelningen. Kristallkronan på Storan hade kunnat ramla ner utan att vi brytt oss.
Heather, Erika och Annie är de osynligas revansch.
Och de är de svalaste, coolaste tjejer du någonsin kommer träffa. Förmodligen de coolaste människor du någonsin kommer se på en scen.
Just nu borde alla fråga var de köpt sina klänningar.

Klubb Populär är ju som vanligt likt den bästa vän man haft, en som alltid är där när man som mest behöver det. När man är med sin bästa vän så är ju såklart alla andra vänner på samma ställe. Agenten-crew, Hemstad-crew, TLBN-crew och såklart Wonderlands direktör.
Då blir det ju helt naturligt att hänga med sin bästa vän från öppningsdax till att Anders packar ner skivorna och går hem. Egentligen var de där fem timmarna alldeles för korta den här gången, jag ville dansa mer!

På tal om Anders: Tack för att du spelade den bästa låt som öronen kan höra just nu: The Anthem med Elmo! Den söta hälsar att hon blev helt till sig av att få dansa till Atomic Beat Boy med Helen Love.
På det hela var det en av de bästa kvällarna på länge!
Som grädde på moset hittade jag 200 spänn på vägen hem...i ett brunt kuvert i Allén. Jag menar, bättre kväll än så kan man inte ha!

Tillsist:
Nu väntar världen på Hemstads nya bandbilder. Undertiden kan ni kolla in hos Eliina och se om ni känner igen någon. Klicka förslagsvis på 17 februari...

Tillsist2:
På torsdag spelar Göteborgs mest underskattade band på Svanen.

Tillsist3:
Nu är jag övertygad: ALLT finns på nätet.
Att man skulle hitta Jens Lekmans framträdande på Ukulele festivalen 2005 på Youtube var en total överraskning! Jag och min vän Hanna var där tillsammans med en bunt äldre damer och herrar som kommit för att se Stefan Ljungqvist spela det lilla instrumentet. I skymundan hade även Jens kommit dit... Nu vet jag: ALLT finns på nätet.

Jerry Boman