Överdos.

Det är roligt när ställen byter skepnad. Baksidan på Storan brukar vara ett bra ställe, bra konserter och bra klubbar.
Nu var det andra bullar.
För att ta det från början, jag har väldigt ofta gått ut på ställen där det kommer in folk som är 18. Jag blir hånad för det men vad gör man när man vill lyssna ny musik.
Det brukar funka väldigt bra, jag och de är ju där av samma anledning, att lyssna på musik. Då spelar inte åldern så stor roll. Visst, det är lite jobbigt ibland men inget var som igår. Det var en slag. Alltså kom igen, tre spyor på golvet innan tolv! Och hur svårt kan det vara att träffa en pissoar på fem centimeters avstånd?
Jag börjar låta gammal...

Nu var det ju inte kräk vi skulle prata om utan musiken.
Get up hade tillsammans med skivbolaget Djurandmir plockat ihop en riktigt spännande påse band och artister...iallafall på pappret. Här skulle det bli kul att vara!
Men som med allt här i världen så gäller det att ta saker i små doser. Igår fick jag en överdos av humor.

Humor i musik är kul. Skönt med människor som nördar loss och gör musik av det. Ofta kan det bli bättre än de som verkligen försöker göra "den bästa musiken". Fredagskvällen innehöll humor, humor och humor.



Ta ett band som 50 hertz. Fantastiskt roliga och... ja roliga. Deras "gööötebåååsska" version av The Plans "Mon Amour" var genialisk och makalöst kul!
Det hade ju kunnat vara bra där. Men kvällen hade matat mig med så mycket nörderier och humor att jag inte riktigt stod ut. Det radades upp band, artister och infall tätt på varandra. Och hela tiden kom Frej (Slagsmålsklubben) in och vevade med armarna. Jag tror han var inne på scen under varenda framträdande.



Jag fick se CK, som brukar rappa med Slagsmålsklubben, helt solo. Och rent ut sagt: Han var kass. Typ "Hiphop-Idol-06: Det var vi som åkte ut första omgången" .
Jag fick höra två killar i kavaj dra någon liten rolig låt...jag tror det skulle ses som någon form av spex men ...nej. Jag fick se en kille i brillor lira musik som lär väldigt mycket SMK, fast han bara stod är vid sin lilla dator. Att vara nörd kan vara cool, det är helt OK med mig att vara nörd, men alltså!

Överlag så höll kvällen väldigt låg kvalitet. Både på banden och framförallt på ljudet. Hey, ljudkille! Hade du bomull i öronen?



Det sista jag såg var Las Palmas. Jag gillar ju Simon och Kalles skojrap. Men det här var den sämsta spelning jag sett med dem...någonsin. Kanske var de fulla eller så var de bara oinspirerade. Under de tre första låtarna var ljudet så kass att knappt något av sången gick fram...och så kom såklart Frej in och vevade med armarna.

Jag pallade inte mer. Jag cyklade hem efter Las Palmas. Hoppade helt enkelt SMK.
De kanske var bra.
Förmodligen kommer någon kotte höra av sig och säga "Hur fan kan du gå hem och missa SMK, de var grymma".
Jag kommer inte tro honom/henne.

Så tror jag att Frej var inne i mina (mar)drömmar och vevade med armarna.

Ikväll går jag till Storan...igen.
Hello Saferide och bra sällskap kommer göra stället fint.

Just det: Kollade lite snabbt in Räfven på Stadsmuseet.
Inget att hänga i granen, jag gillar inte band som gör kulturellacovers. Dvs snor någon kulturell eller geografiskt betingad spelstil rätt av och inte ens försöker göra den till sin. Det blir snävt.

Tillsist:


Enda tjejen...och hela tiden Frej.

Hur kommer det sig att det bara var en tjej på Storans scen under hela kvällen?
Tål att tänkas på, vänner.

Tillsist2:



Jag har ett hot hängade över mig så jag kämpar med Belle & Sebastians "If You're Feeling Sinister".

Jerry Boman

Andra bloggar om: Las Palmas, Slagsmålsklubben, 50 hertz, CK, Storan, Göteborg, Musik

Pop görs bäst i Finland!

Jag har ingen aning när det här hände, men den bästa popen kommer från Finland. Från landet som gav oss The Rasmus, Lodi och HIM. Men skit i dem som är dåliga, för landet i öster har så mycket verkligt bra att komma med!

Det hade kunnat vara den sämsta av födelsedagar, själv på en spårvagn ut mot förorten. De flesta andra kalassugna åkte åt andra hållet.
Men nu blev det istället startskottet för en kärlekssaga som kommer hålla ända in i framtiden.

Cosyden-Mattias är den störste risktagaren jag känner. Han bokar in band till höger och vänster, ofta med bara en tanke i huvudet: -Jag vill se det här bandet.
Ofta är vi ju fler som vill se bandet, för den unge mannen har begåvats med synnerligen god smak.

Nu till kvällens bokningar...Ja, jag tror att det kanske var 12 personer i publiken. Riktigt illa. Inte illa för att det var ont om folk, utan illa för alla de som missade ett av bandet ni kommer att "lala" med resten av hösten. Skärp till er!



Men innan den finska bomben briserade spelade The Faintest Ideas (typ samma som Javelins om du kommer ihåg) från Göteborg.
Först lät det bara shoegazer-början-på-90-tal-all-over-again. Lite ljusa gitarrer och kvävd skriksång.

Sen händer något, trummorna. Martin bakom pukorna får djävulen i blick. Vevar runt och sätter fart på maskineriet.
Då blir det plötsligt helt annat! Cats on fire på speed! Det sitter inte ihop, det blir splitter år alla håll och jag ler. Grrlriot med killar! Yohoo! Kort snabb låt.Tack!

And now, let´s go to Finland.



Det skulle bli bra om jag bara skrev om en låt här. Även om alla är framåtrspringande popmelodier så kommer det tillbaka till False Start City. En direkt "näven i luften" och "vi är odödliga" -låt för alla. Det är allvar och humor. Jag gillar marschtrummor! Nu jävlar! Cirkuspop!

Det är finnarnas känsla för humor som gör att det funkar så bra, inte bara i min hjärna och med Ultrasport. De ler ett finurligt leende mest hela tiden och man känner sig delaktig i musiken. Det är ett vi-mot-dom musik på ett snällt sätt.
Det kan vara en slump, men väldig många av de nya finska popbanden har medlemmar med smilgropar...

Samtidigt som jag inte vet om de driver med mig...

False Start City är bästa låten. En av årets bästa faktiskt. Som startar med snabba trummor och har Duracell-driv hela vägen. Att springa ner för Avenyn för att berätta ett och annat för alla vilsna brats.
Men det kommer mer, Bad Poetry är en ledsen/glad melodi som sprakar upp i ett microfyrverkeri. Denna lilla orgelslinga lyfter upp mig!
The Boy That Never Lied visar än en gång att Finland är det nya England. Kanske lite mycket Steven Patrick men inte så det stör.

En stor applåd till en av de två sångarna Juho Kosunen. Han är en sann underhållare!
Med smilgropar.

Ny skiva ute, köp! Och ni som bor i Lund ikväll och i Stockholm på lördag vet vad ni skall göra.
Jag delar ut en order: Ta på dig dina spetsigaste skor och kolla in Ultrasport!

Hoppas Mattias och gänget fortsätter följa sin känsla: "- Det här bandet vill jag se!"
Tack för en fin födelsedag!

Speciellt tack till alla på Myspace som seglade förbi och sa grattis. Från Stockholm, Masthugget, Borås, Trollhättan, Malmö och via Frankrike! Tack!

Och till er, 599 988 personer boende i Göteborg, som missade Ultrasport: Skärp till er!

Tillsist:
Ibland lever människor på fel sida. Tur då att det finns någon som förstår och plockar tillbaka en.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Faintest Ideas, Ultrasport, Finland, Cosyden, Göteborg, Musik

Länkar till höger och vänster.

Ingen risk att bli uttråkad så här i slutet av veckan:

Torsdag: Cosyden med Ultrasport/The Faintest Ideas (gbg) . Mattias förklarade att det helt enkelt var finska tonårsdrömmar.

Fredag: SMK, Las Palmas och en bunt andra på Storan. Allt det roliga på en gång!

Lördag: Hello Saferide på Storan och Almedal/Dorotea på Stars´n´bars. Bara och välja vännen.

Söndag: Redlight/Animasola på Jord. Alla pengarna går till de hemlösa så spara lite under helgen.

Japp, det var det! Kort... men på riktigt.

Tillsist:
I Love You But I've Chosen Darkness. Bästa bandnamnet och bra musik nästa fredag på Pustervik.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Ultrasport, Cosydem, Slagsmålsklubben, Las Palmas, Hello Saferide, Almedal, Dorotea, Storan, Redlight, Animasola, Jord, Faktum, I love you but I´ve chosen darkness, Göteborg, musik

Kontext.

Det känns lite ovant. Det är så stilla.
Människor sitter ner och ur högtalarna rinner mjuk jazz.
Några äter fortfarande när bandet börjar. Någon klagar på att lamporna dimmas ner.
Det känns lite ovant.

Britta Persson har hela nätets finaste dagbok.
På hennes hemsida kan man från våren 2004 följa kampen mot datorn, lära sig knep om hur man lurar posten på frimärke och få en inblick i en väldigt sympatisk människas liv.
Jag känner ju inte Britta så, men genom att läsa hennes så anteckningar och höra hennes låtar så drar jag slutsatsen att hon är någon jag skulle vilja bo granne med. Hon verkar genuint snäll.

Så var det det här med kontexten. Britta Persson spelade alltså på Nef. För er som inte vet så är det en liten källare, en jazzklubb som ibland förvandlas till en svettig housegrotta. Men mest är det jazz.
Att sätta in Britta där är att säga: Det här är lite större än det andra. Att hon är mer konst, lite mer nicka-på-huvudet-och-lägga-pannan-i-djupa-veck. Nu säger jag inte att det är fel men det är roligt hur omgivningen gör att man ser på konserten på ett annat sätt. Jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera på hur Britta hade fungerat på den där scenen i Gamlestan. Det hade förmodligen gått lika bra men upplevelsen hade varit en helt annan.



De låtar som Britta har är små underverk. De är ibland väldigt taggiga och knepiga. Man vet aldrig var de tar vägen. Sångerna rymmer gång på gång ut i den svarta natten. Springer för sitt liv för att plötsligt...hämtas hem och snurrar mig röd. Jag känner stark sympati.
Det är vackert om hat och kärlek. Popjazz. Vet inte riktigt vad jag grundar det på, det kan vara sättet killen på trummor handskas med sitt instrument.

Wintertour är en riktigt sorgsen saga. Defrag my heart är en sorgsen historia. You are not my boyfriend är en sorgsen historia.
Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är sagor för stora barn det här. Vackra sagor om hur livet vimsar till det ibland och plötsligt har allt försvunnit.
Britta skriver väldigt bra texter. De, precis som musiken, tar oväntade språng till höger och vänster.
Bäst är Defrag my heart. En liten pärla. Rätt enkel låt egentligen men så stor, så stor. Och med en text som är så smart att jag rodnar.

Jag tror att Brittas turné genom landet kommer smälta varenda hjärta som finns i närheten, hon kommer charma ner varenda kotte i splitt och ibland fylla lokaler med tårar. Vi har bara sett början.
I dagboken kan man läsa, retroaktivt, hur demo försäljningen eskalerade under 2004. Hur hon plötsligt sålt 300 ex...500 ex...1000 exemplar!
Förstå, de flesta små band håller på att svimma om deras demo säljer i 100 exemplar.
Vi har bara sett början.



Förband till Britta var Quarterhorse. Alltså, jag börjar gilla dem mer och mer.
Först såg jag dem för länge sedan här och nu senast här. Visserligen var det även denna gång utan band med låtarna börjar bli riktigt bra.
Micke och Sofias röster sitter som en smäck numera.
"Half life" är en av hösten bästa.
Nu väntar jag på mer spelningar med hela bandet så man kan få höra deras fantastiska tolkning av Toxic.

Tillsist:
Liten tävling att roa sig med:

1. Med sig på scen har Britta Persson en gigant inom svenskt musikliv. Vem?

2. I videon till Wintertour hittar man landets indiekungar i en stor roll. Vilka?

Jag hittar på något roligt pris.

Tillsist2:
Sedan i måndagskväll har den här lilla bloggen laddats ner inte mindre än 16.000 gånger! Antalet unika besökare under veckan är strax över 6000... Sammanlagt har mina små texter lästs över 65.000 gånger.
Jag är rörd och tacksam för att det finns fler som bryr sig om den lilla musiken. Jag älskar er allihopa! Och jag skall även i fortsättningen göra mitt verkligt bästa för ge er den bästa musiken.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Britta Persson, Nef, Quarterhorse, Göteborg, Musik

Äntligen!

Tillslut fick Irene sin svettiga, intima spelning. Precis som deras musik förtjänar.
Det här är musik för bakgatorna. Spontana gig utanför den lokala puben.
Allt medan solen sakta sänker sig ner och surfbrädorna prydligt uppställda mot väggen.

Det har talats mycket om referenser. Det eviga flirtande med historien i Bobbys texter och musik. Det är Beach Boys där och Bob Dylan här. Någon lånad melodi och en känsla från raspiga monoplattor.
Som ni vet är jag inte så mycket för att dribbla runt med massa namn och influenser. Jag tycker det förstör upplevelsen och syftet med det är möjligtvis att framhäva den "enorma" kunskap som skribenten besitter.
Och det är roligt att musiknördarna kan få sitt.

Att kunna sin historia är viktigt. När det tex kommer till nasizm, krig och annat. Det handlar då om att historien inte får upprepa sig, det får aldrig någonsin mera förkomma utrotningar av folkslag. Det är viktigt att alla får höra historierna och lära sig av mänsklighetens misstag. Det får aldrig hända igen.

Men hur ligger det då till med musiken? Är det viktigt att kunna sin historia här?
Med musik gör det ju faktiskt inget att historien upprepar sig, det är ingen som far illa av det. Nya generationer kommer alltid att gilla ny musik, även om den liknar någon gammal musik.
Så egentligen spelar det ju ingen roll att Irene lånar och på smarta sätt rippar gammal musik.

Det finns ingen som gör musik som Irene. Naiva låtar som spritter av sommaryra.
Samtidigt håller man tillbaka. Det blir aldrig eufori. Inget starkt lyckorus. Inga billiga poänger och allsångs refränger.
Den här ekvationen går ihop tack vare receptet: Att göra låtar som blir dagsländor är lätt. Men klassiker får du jobba lite för.



Irene jobbar hårt. De sitter inne på riktigt bra låtar, som kommer dröja sig kvar.
Lyssna på Waterfront från Storan igår:



Ingen låt som kommer toppa listorna, men lik förbannat går jag runt och nynnar på den allt som oftast.
Precis som resten av Storans publik.
Let the rain come!

Den nya skivan, som precis kommit ut, babblar jag lite om här.

Jag rekomenderar ett köp. Eller ger dig en order: Köp!



Irene hade förband. Hela vägen från Chicago. Eller band och band, Mike Downey.
Som The Streets i slowmotion. En mjuk slugger.
Väldigt snygga låtar!
Jag tror inte vi fattar hur bra den där killen är. Laptopmusik utan ettor och nollor.
Nya erans singer/songwriter.
Snygg var han också.

Tillsist:



Ledtråd: Bokstäver.
Jag var bara tvungen vänner.
Förlåt.

Tillsist2:
Ja, jag tar alla bilder själv. Både rörliga och stilla.
Någon undrade.

Ikväll: Britta Persson.
Jag drömde om henne i natt.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Irene, Storan, Mike Downey, Göteborg, Musik

Musik till mig.

Jag är rörd till tårar.
Någonstans har två flickor sjungit för mig. Om mig. Till mig.
Det är fint.
Tack.

Så, här kommer den:
"Jerry Boman" med Ranghild & Mario.


(ser du inte filmen så skaffa Flash 9.0)

Nej, jag avslöjar inte vilka de är.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Ranghild och Mario, Jerry Boman, Göteborg, Musik