Gud steg från himmlen ner.

Nog har han en liten självlysande aura runt sig?

1973 upptäde Elvis på Hawaii. Showen sändes via sattelit till en hel värld.
Elvis popularitet peakade och han visste om det. Han visste att han och ingen annan var The King. Det räckte med att han lyfte armen så skrek folk.

2006 händer ungefär samma sak på Pampas i Hultsfred. Henrik Berggren (Broder Daniel) är hela världens indieikon och när han ställer sig på scen räcker det med att han lyfter på armen för att alla skall skrika. Han är Gud och han vet om det.
Nu skall jag inte på något sätt likna Henrik vid Elvis. För där The King fläskade på med stråkar och grejjer så kör Henrik den här kvällen avskalat.

Med bara en svart gitarr drar han igenom en hel drös odödliga poplåtar från Broder Daniel. Det är som vanligt väldigt vackert.
Fast den här gången är Berggren tyvärr lite för full och slinter ofta på strängarna. Det är väldigt tråkigt.
Han försöker sig också på lite omarrade versioner av låtarna, vilket gör att trycket i allsången avtar.

Men som vanligt älskar jag honom ändå! Det är så vackert och svart att man glömmer solen en stund. Han sjunger om sin mamma i When we were winning och mina ögon tåras. Det gör så ont.
I Shoreline, kanske det bästa han någonsin skrivit, kommer allsången igång och når himmelska höjder.

Broder Daniels saga kanske är slut, men deras låtar kommer för alltid tala om saker för mig.
De handlar om mig.
Men de handlar om dig också.

Ett bevis på Broder Daniel och Henriks storhet: Just nu sitter minst fem personer i presstältet runt mig och nynnar på låtarna. Det har inte hänt efter någon annan konsert…


Tillsist:
Tro det eller ej, men ert eget lilla indiepoppretto ser faktiskt fram emot Kent. Jo, för jag kommer ihåg hur galet bra det var förra gången på Hawaii.


Bara så ni vet försöker jag som en galning att få upp Pascal snacket här på bloggen… Den som väntar på något gott och så vidare…


Jerry Boman

Uppför.

Nu är det uppför här.
Först var det Datarock, norrmän från Bergen.
Dansant rock med datorer och gitarr. Lite likt det Quit Your Dayjob gör.
På mig fastnade det inte. Det var liksom inte roligt alls. Inget heller gripande. Det var inget alls faktiskt.
Men Ane Brun stod i publiken och verkade digga det.



Nästa flopp var Tupelo Honeys. Det utlovades handklapp och tamburiner, me like a lot!
Men kocken kunde inte leva upp till menyn, det blev mer ”för” perfekt pop. Som ett band på en TBV-festival.
In i replokalen och börja om!
Fast tjejen sjöng bra och var söt som Cardigans-Nina.

Grej tre som är tråkig är att jag inte få upp videon med Pascal intervjun. Jag fattar inte varför, men det verkar vara nätverket som kopplar ner…

Som för att toppa det här har jag fått sås på min byxa….


Men snart är det Gud på Pampas!


Jerry Boman

Snart blir det Pascal.

Jag tog en snabbkoll på The Strokes. Det var tråkigt kan man säga.
Märktes väldigt tydligt hur mycket bättre första skivan var jämfört med den nya. Inte bara för att man känner igen de gamla låtarna utan för att de nya är förutsägbara och kassa. Tråkig rock med andra ord.

Fast det är ju fantastiskt roligt att sångaren ser ut som min granne!
Fast lite äldre då.

Extra:
Snart kommer det upp ett samtal med Pascal. Vi pratar religion och sprit.
Håll muspekaren på uppdatera och lämna inte din stol!
UPPDATERAT: Ja det strular med internet uppkopplingen här så det tar nog ett tag...

Tillsist:
På tal om religion: Idag spelar Gud. Alltså den riktige Gud.
På Pampas klockan 17.30 stannar världen.

Jerry Boman

Motsatser.

Det var ju bara en fråga om tid.
Innan någon fattade att piano är det nya gitarr.
Frida Hyvönen plockade fram det tunga vapnet för ett tag sedan nu och ingen har riktigt hängt på. Kanske är det för att ett piano är tungt som satan att bära runt på.

Nu har i alla fall Blind Terry gett sig på att försöka. I skuggan av Lou Reed så sattsar det på…nä de sattsar inte alls faktiskt. Otroligt lamt!
Här har man bra melodier och världens chans. Vad gör bandet? Kör på halvfart.
Jag kan ju nu inte veta om Blind Terry kanske låter så här live, om det är fallet är det tråkigt. Jag tror, och hoppas, det hela berodde på att det var varmt.



Jag tog mig bort från Rookiscenen och gick för att ge den gamle en chans.
Lou Reed är ju ändå Lou Reed.
Men även där var det lamt. Det enda roliga är att jag nu kan skriva Blind Terry och Lou Reed i samma mening. Båda är lika lama.
Hallå Lou! Vi är en publik här! Tjohooo! Kolla hit!
Nähä, det var tydligen roligare att kolla på sin intill perfektionistiskt bra musikerpolare på scen.

Som tur var väntade större saker.



Jag förstår inte varför det inte kom fler till Pascal. Jag menar att vi här har allt man kan tänkas behöva.
Ett jävla ställ, ta ifrån tårna mentalitet, publikkontakt, bra låtar, stenhårda bra texter och ett band som har skoj. Vad är problemet?
Någon kanske blir rädd för att det här bandet verkar mena allvar. De vet att deras tid är nu och då gäller det att ta vara på den.
Vi få som är där får en omklädningsrum-varm spelning. Det ångar om de tre på scen, både fysiskt och psykiskt. Då kan man ju bli rädd för det är inte många som tar i så. Isaak är en av det nya Sveriges bästa sångare. Kanske inte tekniskt men inlevelsen är i topp.
Resten är också bara känsla, pang på bara.

Imorgon blir det en liten intervju med Pascal här på bloggen.



Så kan jag presentera snubben som har festivalens otacksammaste jobb.
Ljudnivå kontrollanten.

Gör han fel så får folk ont i örat och klagar. Gör han rätt så klagar folk för det är för lågt. Gör han något mittemellan så klagar någon galen myndighet.
Inte lätt läge.


Dagens mest malplacerade är dessa äldre svartklädda herrar:



Jajemän, det är Torgny Melins. På någon form av safari på området.
Tragist och inte magiskt.

Tillsist:
Vad skall jag kolla in nu? Inget verkar superpiggt…


Jerry Boman

Allsång, tråksång och smörsång.

En bra bild fick jag till. Klicka gärna på den.

Allsång är fint.
Alltså inte all allsång, utan den som sker till riktigt bra musik.
För en stund sedan var det galet tryck i Teaterladan. Vapnet har på väldigt kort tid skapat sig några odödliga indieklassiker till låtar.
Alla, jag menar verkligen ALLA, skriker sig hesa till mobboffer anthem:et ”Kalla mig”.

Kalla meeeej sheee-pppp-eeee – kalla mig bög!

Jag vet att det där hördes enda till Östersund!

Jag hade faktiskt inte så stora förväntningar på Vapnet den här gången, det har funnits spelningar de gjort som varit väldigt loja. Men den här stekheta eftermiddagen kommer gå till Vapnet historian. Det är handklapp och glada tillrop direkt från början i ladan. En tjej vill att Martin skall vinka till henne, och när han gör det skriker hon så gällt att den snälle sångaren rodnar.
Det är faktiskt galet skön stämning överlag. Vi och bandet är som ett, alla vill ha kul.
Det är såna stunder som ger mig liv, som ger mig kraft. Det här är världens bästa hobby, att springa sig trött på konserter. För ibland kommer det en som den med Vapnet just nu.
Då bara smälter och smäller man på en gång.

De bjuder på en ny låt. Den verkar väldigt lovade, kanske inte lika direkt som innan men som sagt väldigt lovande.
Efter en stund får bandet, ja jag kallar den vanliga uppsättningen ”bandet” även om Vapnet egentligen bara är Martin Abrahamsson, hjälp av Annika Norlin och Maia Hirasawa. Den första är Hello, Saferide och även Maia brukar sjunga i Hello, Saferide.
Hursom så sjunger de båda väldigt fint och det lyfter en smula ytterligare. Det bådar gott inför Maias egen konsert på festivalen

Sist kommer den låt som kanske startade det hela, Ge dem våld. Det är en riktigt fin avslutning. Med frustrations skrikande Martin Hanberg på knä.
Men publiken vill ha mer och får det i vackra ” Seymour”, en uppbrottslåt med twist.

Jag kan bara buga mig inför Vapnet. Tack för jag fick den är stunden. Den bästa på väldigt länge.



Tidigare idag så slank ja förbi norsk/svenska Ane Brun. Hon körde sina ”Duets” med gästartister. Jag hann se bla Lars Bygdén från 1000 $ Playboys och Färöarnas finest Teitur. Även Annika Norlin var med på ett hörn.



Och ja, det är väldigt vackert men kanske inte så gripande. Det känns faktiskt mer som det är ett projekt för Ane själv, något som hon ville göra. Absolut inget fel med att uppfylla sina drömmar, men här blev det lite tråkigt för oss andra.
Skall jag vara bakåtsträvande så var hon bättre på Emmaboda, när hon var själv.



Och så här såg det ut när Torgny Melins spelade nyss. Låten som spelades just i det här ögonblicket var: Corina, Corina (den du känner igen från filmen Black Jack bland annat, där Reine Brynolfsson skriker en fylleversion på just den låten).
Nä, jag hajjar inte ironin. Det är dansband människor! Det är avskum på musik himmelen!
Skall ni komma härifrån utan slagsmål, så lira era Teddybears-covers i alla fall…

Tillsist:



Så här jobbar Sveriges bästa rockfotografer. Det är trettiograder och du måste ha en fleccetröja över huvudet för att se skärmen bra.
Lagom med glam med andra ord.
Här är det Rockfoto-Pauline som svettar fram bilder.

Jerry Boman

Öl, dansband och tystnad.

Det är lite skum stämning i Hultsfred idag, vänner.
För det första var det knäpp tyst på husvagnscampingen i dag på morgonen. Jag har då aldrig upplevt det. Men folk som är kaxiga på natten är det inte på dan…

Sak nummer två som känns underlig, Torgny Melins buss är här. Det är det där dansbandet som lirat in Teddybears låtar i dansbandstakt.
Det är väl meningen att det skall vara roligt, men jag får bara genom kommersiella tankar. Det är säkert så att bröderna Åhlund ligger bakom Torgny Melins också. Jag kan höra snacket på en fest:
”-Asså, fan ni snubbar, ehy ni är sååååå coola! Kan ni inte ta och lira in våra låtar som ett dansband. Det skulle vara så cool!
-Såklart är det ju vi i Teddybears som drar in STIM pengarna men det behöver ni inte tänka på. Er belöning blir öl och möjligheten att få ligga. Och såklart den enorma känslan av att få hänga med oss!”

Snart är det Ane Brun och sen Vapnet.
Skönt att det inte är någon fotboll idag.

Tillsist:
Öl konsumtionen i presscentrat är hög. Bredvid mig sitter en äldre tidningsgubbe just nu och hinkar bira, samtidigt som han skriver. Säkert om ”hur cooooola Torgny Melins är” och hur mycket han längtar efter Lou Reed.


Dagens roligaste: En bild som snälla Emma Svensson på Rockfoto tagit. Alla tar bilder på Cardigans, ingen ser den stackars killen bakom dem.
Jo, det var yours truly (i svart skjorta) som fick ett tjugotal rumpor i ansiktet...
Emma, hoppas det var OK att låna bilden från bloggen?


Jerry Boman