Svaret på gåtan.

Tänk er att du sitter på en fest. Du känner inte alla som är där, men alla är på samma våglängd. Alla vill ha kul utan att prestera något. Utan att känna någon press, nästan all musik kan man lägga på.
Klubb Populär är verkligen allt det där. Efter flertalet besök börjar jag nu komma närmare svaret om varför det är så bra och skönt där på baksidan.
För det första så försöker Anders, Mattias och gänget inte skapa någon uppdiktad stämning. De vet att det är folket i en lokal som gör festen. De ger oss bara verktygen för att ha det bra. Det är inga tomma luftslott till inredningsdesign. Inga upphypade metahits i högtalarna. Här går man på känsla. Och som de gör det!
Att gång på gång dra på en Håkan låt efter bandet är ju bara så himla skönt! Alla är direkt med! Säg vad ni vill men vi gillar ju Håkan. Och Timos senaste är en riktig explosion på golvet.



Ja just det det var ett band igår med, Le Mans.
Jag vet inte ens om jag skall slösa några rader på dem, de var riktigt dåliga. En påse attityd men inget bakom. Det lät gammal kass gothrock med vassröst. Jag såg badet 2004 och minns faktiskt inte att de var så här dåliga. Fast Kris Le Mans har en bra röst.
Anders förklarade att det inte var hans bokning, tydligen hade Storan någon gång lovat bandet en spelning och Anders är en för snäll kille. Var inte så snäll något mer! Le Mans var ett lågvattensmärke.
Tillbaka till musiken igen. Kvällen slutar alltid med det klassiska fenomenet "tryckare". Denna kväll med magnifika "Shoreline" i Anna Ternheims tappning. Makalöst härligt och jag blev helt varm. Hoppas men dansparter blev det samma.

Annars var det en rätt konstig kväll igår. Jag blev påhoppad från både höger och vänster, folk verkar ha retat sig på vad jag skrivit och sagt. Men jag tror nog att vi alla redde ut allt och ni skall veta att jag verkligen inte vill såra eller skada någon.
Jag kan sammanfatta det så här: Jag tycker Hemliga klubben är en toppen tillställning och wresling kanske ändå inte handlar om våld.

Finast var surfpoparen och flickvän som firade 6 månader tillsammans under kvällen. De mötes där på baksidan. Kanske hjälpte musiken till den gången.

Det största var ändå att jag lärde känna en av nattens prinsessor. Kanske hjälpte musiken till denna gången med.


Tillsist:
Hur kommer det sig att taxi från Järntorget upp på berget ena kvällen kostar runt 60 spänn och nästa över 80? Med samma bolag!
Jag tror inte bolaget med den klämmige gubben på sidan är så ärliga som de vill få oss att tro. Nästa gång tar jag svarttaxi, då vet jag iallafall att man blir lurad.

Killen med gitarren hos killen med frisyren.

Smått absurt men:
Mitt i natten i kväll kan man, hör och häpna, lyssna och se på José González i "Conan O´Brien". Det hela händer i TV4 Plus klockan 00.00.
Så det är bara att gå hem tidigt ikväll. Eller så håller du dig och ser allt sist av alla på måndag klockan 16.20 i samma kanal.

Tänk vad en reklamfilm kan göra.

Jerry Boman

Vad tar ni för låten där i fönstret?

Förändrar ditt sätt att se på musik.

Just nu håller auktionshuset Bukowskis vårvisning av prylar som skall krängas. Det är högt och lågt men mest är det svindyrt. Bland det dyraste är en blå tavla av Lucio Fontana. Där är utgångsbudet mellan åtta och tio miljoner. Vi snackar om en blå tavla som han har skurit sönder. Men den har sin charm den där tavlan, den väcker tankar. Om den inte var så herrans dyr skulle jag gärna ha den hemma.
Men frågan är om den är värld bort emot tio stora lakan?

Om man nu skulle kunna ropa in musik på Bukowskis, vad skulle det kosta då? Jag pratar inte om nerladdning utan att verkligen köpa en låt. Att hela tiden ha den hemma och visa upp den. Det är ju inte fysiskt möjligt men om det var det, vad skulle man betala? Och hur skulle man prissätta?
Om man skall gå efter hur det kluras inom auktionsvärlden när det gäller konst så borde musik som är banbrytande, nyskapande, väldigt egen och särpräglad kosta mest. Låten bör vara först med något nytt och artisten skall tänka i helt nya banor. Att det låter bra/ser bra ut spelar faktiskt inte någon jätteroll. För smaken är olika och den är svår att sätta pris på eller hur?

Om jag nu verkligen tänker efter på hur japanska Maher Shalal Hash Baz konsert, på gamla Göteborgs Arbetarteater (numera Kulturhuset Underjorden), var igår så skulle den helt klart kvala in i ”kostar många stora lakan” kategorin. För det som Maher Shalal Hash Baz gör har du garanterat inte sett/hört/känt förut.
De första minuterna drar publiken mest efter andan. Det går inte att förhålla sig på något annat sätt än tystnad och…förundran. Ett organiserat kaos med toner för miljoner som suger in all luft i lokalen. Jag blir helt överrumplad. Det hade jag inte väntat mig alls, det gick inte att vara förberedd.
Efter en stund har man sakta börjat filtrera intrycken. Och så börjar man skratta. Inte som man skrattar åt en gammal Nils Poppe rulle utan mer det där ”-Va fan” skrattet. Fast i skrattet finns också ”Det gör ju allt rätt ändå, så skönt”.

För Maher Shalal Hash Baz låter som ditt första band i replokalen. Just precis när ni lärt er lite grann men fortfarande blir helt lyckliga om riffet sitter där det ska. Det går inte att klappa takten till er musik för den rinner er ur händerna just som den uppstår. Det är otight och väldigt obehagligt att lyssna på.
Fast japanerna är inte ditt första band. De har ändå något mer där inne. För ibland glimmar det till och då som ljuset av tusentals diamanter. När plötsligt den där lilla melodin sitter. När alla , melodikan/trummorna/gitarren/trumpeten/saxofonen/fagotten/sången spelar i samma lag. Om så än bara för tjugo sekunder. Då är Maher Shalal Hash Baz det bästa du hört i livet. Det är sångerna från dina innersta drömmer.

Tyvärr så uppenbarar sig de här diamanterna alldeles för sällan. Mellan det bländade ljuset är det inte ens svart, det är helt grått. Eller genomskinligt.
Men om jag skulle köpa det japanska gänget skulle jag nog få pynta väldigt väldigt mycket. Fast det skall jag inte. För jag kan inte ta det till mig. På samma sätt som en massa människor aldrig kommer att förstå sig på fantastiska Khonnor. Men en sak vet jag, Maher Shalal Hash Baz förändrar ditt sätt att se på musik.
Efter konserten sitter jag bara och tänker på hur de fick ur sig allt det där. De lirade säkert 40 låtar, några bara 20 sekunder långa. Men alla var helt egna och du har aldrig hört dem förut.

Jo, förresten en låt hade vi alla hört förut. Black Cab. Visst, japanerna gav sig på Jens Lekmans fantastiska pärla. Fast mest blev det bara humor på riktigt just då, men Jens så ut att spricka av stolthet där han stod vid sidan av scenen. För även om det blev lite humoristiskt så var det rätt bra tolkning. Och den fysiska liknelsen av Lekman på scen var klockren!
Bäst var en låt som verkade heta ”Kidney”. Galet rolig text! Och så extranumret med ljud effekter till människa, lejon, tjur och örn från gitarren. Hur det lät? Det går inte att förklara…


En röst man vill ha.

Just Jens Lekman fick denna kväll agera förband. Som vanligt gör han det väldigt bra. Med några nya låtar och sin röst som är Göteborgs bästa. Jag har innan sagt att jag vill ligga med Irene-Bobbys röst men jag vill jag nog gifta mig med Lekmans röst. Jag tröttnar aldrig. Den är så stor, så stor. Mycket större än hela Kortedala.


Fyller allt det svarta.

Innan Lekman stod på scen fick jag mig en bra dos Erik De Vahl igen. Väldigt, väldigt fint. Fast om jag skall vara ärlig så var det bättre i fredags. Vi i publiken kanske inte var den bästa på att en måndagskväll ta tillvara på De Vahls stämningar. Och vad du än säger Erik, jag tänker på Lennon när jag hör dig. Ta det som en komplimang.


Tillsist:
Jag läser att det fixas med en film om Kurt Cobain. Denna gång skall det bygga på en mängd intervjuer som gjordes fram till bara ett år innan han tog sitt liv. Man utlovar att filmen skall skildra Cobains liv som han själv såg det.
Jag vet inte om jag vill se det livet.

Och så ett meddelande till de personer som pratade dumt bakom min rygg. Jag hörde er och jag försökte inte alls se dryg ut. Om det var meningen att jag skulle känna igen er, så gjorde jag det tyvärr inte. (jag är väldigt, väldigt dålig på ansikten) Jag var bara lite trött och tyckte det tog väl lång tid innan konserterna började. Istället för att prata om mig, så prata med mig. Det blir så mycket roligare då.


PS Det är vår vid Masthuggstorget! DS

Jerry Boman

Jag säger nej.

Nu blir det väl någon form av halshuggning men jag förstår verkligen inte varför Morrissey fortfarande sitter på guldpedistal. Alltså killen har gjort några helt brillianta låtar men nu…Nej. Låtarna från senaste skivan är bara svulstiga, stadium monster. Allt är stort och större.
Han häcklar artister som Robbie Williams, fast skall sanningen fram så är han nästan där själv. Jag börjar tro att framträdandet i Bingolotto inte är ett slag av ironi utan bara smart marknadsföring.
Allt känns så krystat medvetet. Om man tänker på det, vad är det fantastiska med texten ”Life is a pigsty”?
Jag börjar verkligen tvivla. Det kan ju likaväl vara en text skriven av samma snubbar som gör låtar till Spears, Westlife eller Roger Pontare. Fast de kanske har haft en dålig dag just då.
Men det känns bara så uträknat. ”-Nu skriver jag så här så kan alla missförstådda, arga och skitförbannade ta det till sig”.

Kanske är jag bara skadad av all genomkommersiell musik som alla skiter ur sig.
Kanske har jag bara fattat nuvarande Morrissey helt fel.
Kanske har han svin ont här och där. Men det kommer då inte fram på Scandinavium under lördagskvällen. Killen släntrar mer runt på scen och det liknar Elvis när han 1973 glider runt på en scen i Hawaii. Det finns en punkt när artister verkar förstå att de är kungar och inte riktigt kan hantera det. De vet att folk skriker bara de lyfter armen. Varför då göra mer än att bara lyfta armen?

Men nu fanns det ju höjdpunkter i ishallen. Första ” First of the gang to die” slår hårt redan på huvudet, och The Smiths ”Girlfriend in a coma” visar om inte annat snubben är ett geni. Och när han presenterar sig som ”Tommey Koerberg” är det roligare än alla Schyffert som finns.

Det hela slutar i alla fall med en lite fadd känsla. Efter dryga tio skivor är det dags att kamma ner luggen och åka hem Steven.

Tillsist:
Varför börjar folk sjunga hejaramsor så fort de är i en idrottshall?
”Morrissey, Morrissey¸ Morrrrrrisseeeeeey”!
Roligt då med svaret från scen ”Yes Yes Yes Yeeeeeees!.

Också undar jag har fasiken han gjorde för att svettfläcken på skjortan skulle forma ett hjärta på ryggen? Morrissey kanske är lite övernaturlig ändå...

Nu skall vi se om jag tar mig till Gamlestan idag och kollar in Jens Lekman, Erik De Vahl, Maher Shalal Hash Baz, Shiu-Yeung Hui och Ma-on. Kan bli bra.

Jerry Boman

Morrissey, vad ligger det nu igen?

Det kunde slutat i totalhaveri. Innan det ens startat.
Jag försökte ta vagn 11 mot Kortedala. Tyvärr pekade Guds elaka finger på just den vagnen och fixade så allt som kunde sinka den gjorde det. Det var växlar som stod fel, det var kö och det var sirap i motorn. Resan tog nog dubbelt så lång tid som den skulle...att jag sedan alltid är sen och hela tiden lyckas ta sista möjliga vagn hör ju inte hit. Jag hade ju räknat på det, precis hur jag skulle hinna.
Som tur var så fick vagnen fart i slutet och jag hann komma in på Cosy den innan dörrarna stängdes. För på Cosy är det inte öppet hela tiden utan bara mellan några klockslag. Jag hann innanför dörren med några minuter tillgodo...

Väl inne var det kända ansikten och okända. Men stämningen var väldigt vänlig som vanlig, här är vi alla på samma nivå. Oavsett ålder, kön, jobb eller hårfärg. Det är så här släktkalas bör vara. Mattias är överhuvud och ständigt glad. Man riktigt ser hur han myser, kanske för han numera kan slappna av under Cosy den kvällarna eftersom han inte längre bjuder in oss till sin lägenhet utan tar in på Hemliga klubbens lokaler. Men det förändrar inte det faktum att det här är världens bästa ställe/fest att vara på!


Jens filmar Jens.

Som vanlig hade Mattias fixat fram "den bästa live musiken". Först smög Kattmusik fram. Jens Östlund kommer från Stockholm och kan prata japanska. Jag vet inte om just det japanska påverkar honom, men musiken är väldigt väldigt vacker. Visst det låter lite som världens trevligaste Kortedalabo Jens Lekman. Fast det verkar vara lite mer på allvar, där Lekman är finurlig och man inte vet om han skojjar med oss så ger Östlund en mer riktig bild av vad som händer. Det är en lite svartare känsla.
Och som av en händelse så hittar jag även Kortedala-Jens framför scen. Han är väldigt trevlig och spelar in hela Kattmusiks konsert på sin kamera.


Så älvorna kommer fram.

Akt två i Cosy dens indieteater är Erik De Vahl. Senast jag såg den begåvade göteborgaren var han förband åt Kortedala-Jens på Storan. Den gången krånglade tekniken men det blev väldigt fint ändå under det vackra taket.
För även om Kattmusik var väldigt vackert så spelar Erik i en egen liga. Jag blir helt varm och kroppen lindas in i bomull. Det enda jag får ur mig är "Hummmmmm". Det slänger hit och dit mellan väggarna, ljudet av en soluppgång. Jag färdas tillbaka till apstadiet och blir ett lallande barn.
Det skulle kunnat vara John Lennons kusin det här. Ni vet när Lennon slutade göra pop och mera gick på känslorna. Musiken skulle vi fått tag i genom att rota igenom en gammal byrå med rullband.
Också mitt i musiken så dansar älvorna.

Kvällen fortsätter ett tag till efter att Erik lämnat scenen. Jag försöker få Kortedala-Jens att ringa efter honom så han kan spela några låtar till, men det lyckas inte.

Tillsist:
Jag hatar att gå till frisören. Det blir alltid fel. Och så är det väldigt jobbigt att prata med frisörer, de liksom utgår från vissa förutfattade meningar om vad man vill prata om. Ta mig till exempel. En kille, runt tjugoelva som stegar i genom dörren. Genast tar frisören upp sin lilla bok och kollar av. "Hummm nu skall vi se...japp han skall man prata sport med"
"Nå, hur tror det går för Frölunda?"
Tyvärr är jag en total sport analfabet så samtalet blir det inte mycket med. Och då vet inte frisören vad hon/han skall göra utan det blir tyst. Det finns liksom ingen plan två om sport snacket inte funkar med en kille på tjugoelva.
Frisören försöker:
"Jaha vad skall du hitta på i helgen då?"
"Ja jag tänkte gå på Morrissey"
"Jaha....vad ligger det?"
Slut på samtal.

Jerry Boman

Indiefester 2.0

Nu är han tillbaka! Min idol som gett mig så mycket bra musik och bra skivor.

Jaha du tror förstås att det handlar om anagramet för "Semi-Sorry": Morrissey. Nej här talar jag om Mattias som bor i Bergsjön. Han med festerna i lägenheten. Han med den galet bra samlingsplattan.
Fredag kväll är det dax att åka vagn rakt ut i Kortedala och smyga in i Hemliga klubbens lokaler. Där har Mattias fixat ihop dricka, musik och band. Erik De Wahl (han som samplar sig själv så fint på scen) och Kattmusik skall spela och någon snubbe från Blekinge läns tidning (!!!) skall ge oss den bästa inspelade musiken därimellan.
Bara att fixa luggen och ladda väskan full med tjugolappar.

På lördag skall ändå den gamle få en chans. Steven Partick kör genrep för sitt Bingolotto framträdande den 9 april.... Nä jag kommer inte att någonsin förstå hur fan han kom med i det programmet! Det är som om Darin skulle sjunga/mima på Hemliga klubben...

Tillsist:
Musikmixen på Diamond Dogs är ren ondska. Det är satan via ljudvågor. Tre Ulf L låtar på en kvart ! De borde använda stället som tortyrkammare....

Jerry Boman