Jag säger nej.

Nu blir det väl någon form av halshuggning men jag förstår verkligen inte varför Morrissey fortfarande sitter på guldpedistal. Alltså killen har gjort några helt brillianta låtar men nu…Nej. Låtarna från senaste skivan är bara svulstiga, stadium monster. Allt är stort och större.
Han häcklar artister som Robbie Williams, fast skall sanningen fram så är han nästan där själv. Jag börjar tro att framträdandet i Bingolotto inte är ett slag av ironi utan bara smart marknadsföring.
Allt känns så krystat medvetet. Om man tänker på det, vad är det fantastiska med texten ”Life is a pigsty”?
Jag börjar verkligen tvivla. Det kan ju likaväl vara en text skriven av samma snubbar som gör låtar till Spears, Westlife eller Roger Pontare. Fast de kanske har haft en dålig dag just då.
Men det känns bara så uträknat. ”-Nu skriver jag så här så kan alla missförstådda, arga och skitförbannade ta det till sig”.

Kanske är jag bara skadad av all genomkommersiell musik som alla skiter ur sig.
Kanske har jag bara fattat nuvarande Morrissey helt fel.
Kanske har han svin ont här och där. Men det kommer då inte fram på Scandinavium under lördagskvällen. Killen släntrar mer runt på scen och det liknar Elvis när han 1973 glider runt på en scen i Hawaii. Det finns en punkt när artister verkar förstå att de är kungar och inte riktigt kan hantera det. De vet att folk skriker bara de lyfter armen. Varför då göra mer än att bara lyfta armen?

Men nu fanns det ju höjdpunkter i ishallen. Första ” First of the gang to die” slår hårt redan på huvudet, och The Smiths ”Girlfriend in a coma” visar om inte annat snubben är ett geni. Och när han presenterar sig som ”Tommey Koerberg” är det roligare än alla Schyffert som finns.

Det hela slutar i alla fall med en lite fadd känsla. Efter dryga tio skivor är det dags att kamma ner luggen och åka hem Steven.

Tillsist:
Varför börjar folk sjunga hejaramsor så fort de är i en idrottshall?
”Morrissey, Morrissey¸ Morrrrrrisseeeeeey”!
Roligt då med svaret från scen ”Yes Yes Yes Yeeeeeees!.

Också undar jag har fasiken han gjorde för att svettfläcken på skjortan skulle forma ett hjärta på ryggen? Morrissey kanske är lite övernaturlig ändå...

Nu skall vi se om jag tar mig till Gamlestan idag och kollar in Jens Lekman, Erik De Vahl, Maher Shalal Hash Baz, Shiu-Yeung Hui och Ma-on. Kan bli bra.

Jerry Boman

Morrissey, vad ligger det nu igen?

Det kunde slutat i totalhaveri. Innan det ens startat.
Jag försökte ta vagn 11 mot Kortedala. Tyvärr pekade Guds elaka finger på just den vagnen och fixade så allt som kunde sinka den gjorde det. Det var växlar som stod fel, det var kö och det var sirap i motorn. Resan tog nog dubbelt så lång tid som den skulle...att jag sedan alltid är sen och hela tiden lyckas ta sista möjliga vagn hör ju inte hit. Jag hade ju räknat på det, precis hur jag skulle hinna.
Som tur var så fick vagnen fart i slutet och jag hann komma in på Cosy den innan dörrarna stängdes. För på Cosy är det inte öppet hela tiden utan bara mellan några klockslag. Jag hann innanför dörren med några minuter tillgodo...

Väl inne var det kända ansikten och okända. Men stämningen var väldigt vänlig som vanlig, här är vi alla på samma nivå. Oavsett ålder, kön, jobb eller hårfärg. Det är så här släktkalas bör vara. Mattias är överhuvud och ständigt glad. Man riktigt ser hur han myser, kanske för han numera kan slappna av under Cosy den kvällarna eftersom han inte längre bjuder in oss till sin lägenhet utan tar in på Hemliga klubbens lokaler. Men det förändrar inte det faktum att det här är världens bästa ställe/fest att vara på!


Jens filmar Jens.

Som vanlig hade Mattias fixat fram "den bästa live musiken". Först smög Kattmusik fram. Jens Östlund kommer från Stockholm och kan prata japanska. Jag vet inte om just det japanska påverkar honom, men musiken är väldigt väldigt vacker. Visst det låter lite som världens trevligaste Kortedalabo Jens Lekman. Fast det verkar vara lite mer på allvar, där Lekman är finurlig och man inte vet om han skojjar med oss så ger Östlund en mer riktig bild av vad som händer. Det är en lite svartare känsla.
Och som av en händelse så hittar jag även Kortedala-Jens framför scen. Han är väldigt trevlig och spelar in hela Kattmusiks konsert på sin kamera.


Så älvorna kommer fram.

Akt två i Cosy dens indieteater är Erik De Vahl. Senast jag såg den begåvade göteborgaren var han förband åt Kortedala-Jens på Storan. Den gången krånglade tekniken men det blev väldigt fint ändå under det vackra taket.
För även om Kattmusik var väldigt vackert så spelar Erik i en egen liga. Jag blir helt varm och kroppen lindas in i bomull. Det enda jag får ur mig är "Hummmmmm". Det slänger hit och dit mellan väggarna, ljudet av en soluppgång. Jag färdas tillbaka till apstadiet och blir ett lallande barn.
Det skulle kunnat vara John Lennons kusin det här. Ni vet när Lennon slutade göra pop och mera gick på känslorna. Musiken skulle vi fått tag i genom att rota igenom en gammal byrå med rullband.
Också mitt i musiken så dansar älvorna.

Kvällen fortsätter ett tag till efter att Erik lämnat scenen. Jag försöker få Kortedala-Jens att ringa efter honom så han kan spela några låtar till, men det lyckas inte.

Tillsist:
Jag hatar att gå till frisören. Det blir alltid fel. Och så är det väldigt jobbigt att prata med frisörer, de liksom utgår från vissa förutfattade meningar om vad man vill prata om. Ta mig till exempel. En kille, runt tjugoelva som stegar i genom dörren. Genast tar frisören upp sin lilla bok och kollar av. "Hummm nu skall vi se...japp han skall man prata sport med"
"Nå, hur tror det går för Frölunda?"
Tyvärr är jag en total sport analfabet så samtalet blir det inte mycket med. Och då vet inte frisören vad hon/han skall göra utan det blir tyst. Det finns liksom ingen plan två om sport snacket inte funkar med en kille på tjugoelva.
Frisören försöker:
"Jaha vad skall du hitta på i helgen då?"
"Ja jag tänkte gå på Morrissey"
"Jaha....vad ligger det?"
Slut på samtal.

Jerry Boman

Indiefester 2.0

Nu är han tillbaka! Min idol som gett mig så mycket bra musik och bra skivor.

Jaha du tror förstås att det handlar om anagramet för "Semi-Sorry": Morrissey. Nej här talar jag om Mattias som bor i Bergsjön. Han med festerna i lägenheten. Han med den galet bra samlingsplattan.
Fredag kväll är det dax att åka vagn rakt ut i Kortedala och smyga in i Hemliga klubbens lokaler. Där har Mattias fixat ihop dricka, musik och band. Erik De Wahl (han som samplar sig själv så fint på scen) och Kattmusik skall spela och någon snubbe från Blekinge läns tidning (!!!) skall ge oss den bästa inspelade musiken därimellan.
Bara att fixa luggen och ladda väskan full med tjugolappar.

På lördag skall ändå den gamle få en chans. Steven Partick kör genrep för sitt Bingolotto framträdande den 9 april.... Nä jag kommer inte att någonsin förstå hur fan han kom med i det programmet! Det är som om Darin skulle sjunga/mima på Hemliga klubben...

Tillsist:
Musikmixen på Diamond Dogs är ren ondska. Det är satan via ljudvågor. Tre Ulf L låtar på en kvart ! De borde använda stället som tortyrkammare....

Jerry Boman

Vanliga kvällar och soluppgångar.

Det var en vanlig kväll.
En av alla lördagar i raden.
Allt var som vanligt.
C var vänlig och pratsam.
A var trevlig i DJ-båset.
L smugglade in vin i väskan.
Och jag fick redan på vem som gömde sig bakom namnet Island on the living.
En helt vanlig kväll.

Tänk att man har ett så fint liv ändå. Att dessa helt vanliga lördagar är helt makalöst fantastiska. Vilket privilegium att få vara med om allt det som händer.
Första band ut på Storan (ja jag var där igen…) var The Electric Pop Group. Två snubbar, bröder, och en tjej. Ingen bas och inga trummor inom synhåll, men två gitarrer och en fin grå orgel.
Bandets första spelning och det märktes. Det gjorde nästan ont att se nervositeten.
Okej jag får ta det så här.
När man lyssnar på det inspelade TEPG så är det väldigt bra. Fina små popsånger enligt mig.
På scen däremot är det ett annat band. Kanske berodde det på premiärnerver, kanske på något annat. Men tyvärr lät bandet igår mer som ett gäng Chalmerister som fått tag i en bok med namnet ”Så här skriver du en poplåt”. Och det är faktiskt inte något bra alls. Det var rätt stelt och höll på för länge.
Nu kanske man inte skall vara för snabb med att döma ut Erik, Martin och Linnéa. För jag tror att om si sådär tio spelningar kommer du, jag och alla andra gillar det här. Live också. För innerst inne är TEPGs barréackords pop helt fantastisk. Jag kommer komma tillbaka.



Efter diverse pophits i högtalaren, bland annat spelade A sitt eget band ”Baby don´t hurt yourself” (det lät bra det jag lyckades höra) , så kom så turen till Sambassadeur. Jag har sett dem innan på Bommens Salonger. Det var någon gång 2004.
Då blev jag helt salig, efteråt. För det är något med Sambassadeurs musik, något som gör att kicken kommer efteråt. Precis som när man slår sig på tån och hinner tänka ”-Kommer det att göra ont?” och så kommer smärtan efter tanken.
Hursomhelst är det väldigt fina låtar de trycker ur sig, melodier som är lätta sommarmoln. Snurrar runt oss och kramar om oss lite lagom hårt. Tillräkligt för att man skall förstå att det är på riktigt. Det är handklapp och sing-a-long. Man lämnar det hela med en fin känsla i hjärtat.
Fast just när man står där är man så upptagen med att känna att man känner…ingenting. I samma stund som det är över kommer allt på en gång. Jag blir helt varm och vill bara ha samma konsert en gång till.



Den här kvällen hade Sambassadeur en trummis. Och om ni kollar på bilden, ser ni vem det är? Japp, Mr Hallongren från allas vårt favvopojkband Hemstad. Tjusigt.

Efter banden blev det KLF drinkar och dans till lamporna tändes. In i en taxi och efterfest i Johanneberg. Lägenheten var full av instrument och väldigt mysig. Jag fick problem med hålla ögonen öppna och en halvan av ett bra tvåmansband från Göteborg somnade mitt i en mening. Med andra ord en bra efterfest.

När jag virrade mig hem hade solen redan gått upp, gatorna var helt tomma. Jag kände ett enormt rus. Den där känslan av att allt, ta mig fan allt, går min väg just nu.
Och då var detta bara en valig dag, en vanlig lördag.
Tänk att man ändå får vara med om såna fantastiska saker.
Tack alla!

Tillsist:
På fredag är det dags igen i Kortedala. Biljetterna tog slut i ett nafs och jag kan knappt bärga mig. Det skall bli härligt att umgås med trevliga vänner, röka inomhus och dricka billig "märkesöl". Och lyssna på Erik De Wahl.

Jerry Boman

Sent skall syntharen vakna.

Det var för en massa år sedan väldigt svårt att vara Jerry i en liten stad på västkusten.
Man hade två val, hårdrock eller synth.
Hårdrock gjorde mig rädd.
Synth gjorde mig rädd, fast på ett annat sätt.
Jag gick hem och lyssnade på The Beach Boys.
Dem behövde man inte vara rädd för.
Samtidigt försökte jag i smyg förstå mig på tracker programen i datorn. Program som man kunde göra musik med...synthmusik. Men det föll på att jag inte hajjade ett skit och det tog för lång tid att lära sig.

Numera lyssnar jag som tur är på lite mer saker än TBB. Jag hör och ler mycket till sköna ljud. Ljud som knastar, brummar och knorrar skönt. Ungefär som en gammal analogsynth.
Ja, hade jag fått välja idag, vore jag tvungen att välja mellan hårdrock och synth som blev det ju direkt det sistnämda... lätt.


Samma kille, annan musik.

I lördags var det Synthklubben på Storan (mitt nya vardagsrum). Samma gäng som håller i Klubb Populär, i samma byggnad.
Det trevliga är att den sköna stämning som präglar Klubb Populär även återfinns på Synthklubben. Det börjar i dörren med trevliga vakter, via trevliga folk som tar betalt och trevligt folk på alla platser.
Att jag sedan träffar Peter Sjöholm och han visar sig inte bara göra bra musik, han är en genom trevlig person också, blir som bonus på det hela. Louise, Göteborgs trevligaste vuxna (ja, vi tror att vi är det) person tror jag, är också där. Anders spelar bra musik och är trevlig han med.
Ja, man kan hålla på i evighet.

Men men nu var det ju musiken jag var där för. Först ut är Appareil, Anders kommer springande och hoppar av iver samtidigt som han skriker "-Du kommer gilla det här!"
Appareil är från Stockholm och har lärt sig tracker programmen, eller dess efterföljare. Det bubblar och knorrar. Det är dansant och lagom snabbt.
Men tråkigt då att de skämtar bort det genom att göra "firmafestslipsen", ni vet när knyter slirren runt huvudet och gör lite roliga miner. Crazy...eller inte. Det där buskis aktiga förtar mer än det lägger till tyvärr. Det kan vara verkligen bra och roligt på alla sätt men inte här. Synd, ni hade chansen att imponera på mig.


Svår att fånga på bild.

Nästa band är SAMA nominerade Thermostatic. Genast blir det väldigt mycket bättre. Göteborgs bandet är helt enkelt i en annan division! Ända sedan jag fick debutalbumet Joy-Toy i handen har jag älskat er!
Det är till viss del samma ljud och samma grej som Appareil men ändå inte. Det är så mycket svängigare. Jag brukar tjata om att Robot var före sin tid, och den här lördagen förstår man precis. Thermostatic är Robot 2006. Eller kanske bandet som Compute varit om Ulrika varit ett band.
Och här är det inga skojjiga kläder utan bara väldigt fina, enhetliga tröjor.
Sångerskan, hon kallar sig Vox, står inte still en sekund och har den här vinterns mest spännande röst. Den är glad men hård. Upplyftande och sågtandad.


Sjöholm tar bild på Vox.

Extranummret blir den här kvällen väldigt speciellt. Peter Sjöholm satte kanske trenden där på Killing Musics sista kväll när han gjorde Sabrinas Boys, Boys Boys. Thermostatic ger sig på Miss Foxs våta pojkdrömshit Touch me. Till hjälp rammlar "Baby don´t hurt yourself" (med bland annat DJ-Anders) in på scen. Allsång!

Det kanske är just därför det är så bra på de där nya klubbarna på Storan. Arrangörerna bjuder på sig själv, de behöver ingen hype. Bjuder in alla att vara med. Skit samma och du är hardcore synthare eller mesigt popsnöre, här trivs vi. Jag vet inte men jag tycker inte stans andra synthklubbar lyckats med det. Eller de flesta popklubbar.
På baksidan av den gamla teatern är vi fria att vara den vi är...även om man inte fattat det själv än.

Tillsist:
Timos nya skiva är väldigt, väldigt bra. Och honom kan ni se, och höra, i lokala Nyhetsmorgon på onsdag. 09.15 knäpper ni på tven. Kanalen är TV4.

Så har They live by night gått och blivit popband.

Jerry Boman

En röst att ligga med.

Jag skall börja med att göra er en smula avundsjuka. För även om jag inte är gamle Moz största fan här på jorden så måste jag säga att det med spänning jag närmar mig Irene-Tobias lägenhet (eller rättare sagt hans flickväns lägenhet). Han har nämligen lovat mig att spela upp Morrisseys kommande album.
Och det kan jag säga, skivan smyger sig på en. Jag faller inte först. Kanske inte senare heller men låtarna sitter kvar. Även nu. Det är en känsla som han frammanar som inte riktigt går att ta bort.
Ringleader of the tormentor är en svart jävla historia. Det gör ont att höra den nu stengamle vända ut och in på sig själv igen. Den här gången med barnkörer. Japp, du läser rätt. Barnkörer. Humm var har jag hört det förr, "blanda smärta, svärta med ljusa barnröster". Aha, Jocke Berg och snubbarna i Kent har redan gjort det för ett tag sedan. Men skit samma, han gör det snyggt. Igen.
Men det har hänt något med Steven Patrick. Han har blivit rädd för sina känslor. Han är rädd för att känslorna skall ta honom. Han vill vara kvar ett tag till när allt kommer kring.

And when the palmist said
“One Thursday you will be dead”
I said no, not me, this cannot be!
Dear God
Take him, take them, take anyone
The stillborn, the newborn, the infirm
Take anyone
Take people from Pittsburgh, Pennsylvania
Just spare me!

Vem vill han att de skall ta? Christina Aguilera? Hon är iallafall från berörda stad. Och ja, ta gärna henne istället på Moz. Snälla.
Om några veckor kan du själv avgöra hur det låter när skivan kommer ut.

I lägenheten fick jag också höra lite nytt från Irene. Jag tror det räddade mig från vintern en stund. Tobias har en röst man vill ligga med. Och hans melodier vill man myshångla med. Kommande skivan "Apple bay" kan bli dunder.

Efter den dosen nyheter tog vi taxi till Storan och Klubb Populär. Jag tänker inte tjata om hur bra klubben är, Anders kan ju få tokhybris av alla hyllningar här, men bra och trevligt är det.
Sen kommer kvällens första band Don Agbai och förstör hela känslan, de är tråkiga. Helt platta faktiskt. Nog duktiga men de verkar inte vara på riktigt. Jag går och sätter mig på balkongen och försöker hitta känslan igen.
Som tur är innehåller kvällen ett band till My enemy.
Då kommer känslan igen, att vara på den bästa platsen på planeten. Det är organisk mattematik musik. Det smakar skog och betong. Väldigt vackert. Lite Club 8 vackert, fast väldigt mer angeläget. Vassare.
Den här kvällen har de bland annat en gammal The Shift trummis, Hanna, med sig. Med ens blir det ännu mer levande. Och om möjligt mer nära. Även Åsa på violin boostar upp ljudet till det bättre.

Efter My enemy går hela Storan i luften när "Kom igen Lena" spränger benen av oss! Tanx God for Håkan!


Tillsist:
Nu skall det avslöjas var Göteborgs meste popminglare tillika Emmabodafestivalens finaste dansare Mika har hållithus. Ni har säkert sett honom sittandes i ett hörn på någon poptillställing, alltid med oklanderliga svarta kläder. Och fin Elvis frisyr. Alltid skrivandes i sin lilla svarta bok.
Jag såg honom här om dagen på väg till bussen. Han jobbar! Och hade INTE sina svarta oklanderliga kläder! Han verkade vara vaktmästare rakt över gatan på mitt berg.
Vad är vi på väg om självaste Mika måste byta kläder för att jobba? Bara han svidar om igen så våra liv kan bli lugna. Annars har Göteborg förlorat en del av sin själ.

Och så måste jag tacka Pauline, som man ofta hittar på Rockfoto, för de fin fina bilderna på mig! Snart kommer ni se bilderna i en stad nära dig.


Jerry Boman