Bakmaskinen och Jens en kväll i februari.

Man kan aldrig vara säker. Inget är för evigt eller ens i någon minut. Det dras ifrån och det läggs till. Närheten mellan tragik och geni är mindre än ett hårstrå. Så det krävs stort mod för att springa på det där hårstråt.

Jens Lekman lyckas. Såklart han gör det. "RÖSTEN" från Kortedala återuppfinner sig själv och sin musik varje gång han står på scen. Den här kvällen uppbackas han av fyra flickor på blås (80-tals saxofonen är tillbaka på riktigt!) och så Compute-Ulrika på elpiano.
Resultatet blir som vanligt väldigt vackert och vi får höra nya låtar i ännu nyare arrangemang. Någon klagar på att det ibland låter like likt och jag håller med. Jens väljer den här kvällen att köra många låtar i Charlston tappning, och då blir det likheter.

Bäst är den lilla historien om en resa till Berlin där han får spela pojkvän för att flickan inte vågar säga till sina föräldrar att hon är kär i en flicka. Jag hörde den första gången under den magiska kväll som Jens hade på Pustervik för några veckor sedan. Då med endast ukulele. Jag tyckte nog att den var bättre då, men det är en väldigt finurlig Jens Lekman saga. Den blir bra i alla väder och med alla instrument, även saxofon.

Sista sången hade kunnat bli en klassiker. Men kanske var det vi i publiken det var fel på. Jens sjunger "Black cab" helt allena. Han sjunger den för de frusna som inte kommit in i tältet och som nu trycker sina ansikten mot fönsterrutorna.
Det är svaga handklapp och så "RÖSTEN" från Kortedala. Väldigt väldigt vackert. Men det framkallar ingen gåshud. Den här gången.
Kanske är det bara så att han aldrig kommer bli bättre än den där kvällen på Pustervik. Jag har nog helt enkelt för höga krav på Lekman numera. Men med en sådan lägstanivå borde Jens få Nobelpris i musik.


I baren i tältet hörde jag följande konversation mellan "Nöjesskribenten" och den sköna gröna krogens "Bartender":

Bartendern: - Ja, jag har ju försökt att få "Taxi, Taxi" att spela hos oss.
Nöjesskribenten: -Det vore ju jättekul!
Bartendern: -Men de kan ju aldrig... för att de måste gå i skolan och så.
Nöjesskribenten: -Ja, de är ju inte gamla.

Rockbranchen står tydligen inför ett mångt mycket större problem än piratkopiering...folks behov av utbildning.



Tillsist:

På vägen hem hittar jag följande bakmaskin (!!!) på en parkeringsruta i Vasastan.



Texten på maskinen lyder:

GBGs kommun
Tack för alla p-böter.
Fortsättning följer...


Kanske är det bara några Valandelever som är ovanligt kreativa. Eller en over the top förbannad bilägare, numera utan bakmaskin.
Tål att funderas på.

----------------------------
Extra insatt 4 jan:

Kvällen efter att jag skrev det här så spärrade polisen av Vasastan. De hade fått tips på något som kunde vara en bomb låg på Storgatan.
Inte kunde väl jag tro att det var samma bakmaskin som jag hittade med skum text på som skulle ställa till sånt rabalder. Men, men tur för alla att det inte var någon "bomb"...
----------------------------

Jerry Boman

Mer filmsvenne i mig tack!

Det är ju själva f-n också. Varför kan inte jag vara lite mer: "Hej, tjäna jag är lite svennekulturell en vecka om året och går på massa små filmer som jag hävdar att jag gillar". Bara få hänga runt där i tältet på torget och snacka om "den djuplodande innebörden av förhållande mellan hans far och honom själv i valet av färger". Mer sånt i mig tack.
Då skulle jag nämligen tyckt att Joel Alme igår var bra. Förmodligen. Jag skulle stått där med min flaska öl och nickat lite på huvudet och sagt "Det här var ju trevligt...och så rolig bild de har på Paggan oxå!"

Nu står jag där och gillar faktiskt inte Joel alls. Han försöker verkligen beröra mig. Han försöker beröra alla oss där inne. Men det blir bara yviga gester och skådespeleri i division 5. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.
Det slirar betänkligt.
Är du nervös Joel? Det är helt okej. Det skulle betyda att du faktiskt tog musiken på allvar och det du skulle säga var viktigt. Jag gillar när artister är lite nervösa.
Är du full Joel? Nej, det tror jag inte att du var men musiken lät som en lite berusad filmkritiker på Filmfestivalens efterfest.
Det var iallafall inte bra. Någonstans tror jag att du kan så mycket mer Joel. Du och dit band kan nog spela mer inlevelsefullt än så. Ni kan nog göra det här utan att slinta på fingrarna.

För det rör sig i utkanten av Hellström land. Och då måste man ge av hela sitt hjärta. Gör man det så kan det bli helt fantastiskt.

"Jaha... den där Joel eller vad han hette var ju bra. Lite indiependent och så, lite som han den där Håkan eller vad han heter...bra, bra...och på tal om det, jag så en så djup film nu i eftermiddags. Den handlade om en kille och en tjej som liksom kom från olika världar och blev förälskade. Hennes föräldrar gillade det inte........."

Tillsist:
Vågar jag gå och kolla på Jens idag? Jag kanske blir djupt besviken. Han var ju så bra förragången...

Jerry Boman

Musik man kan skära sig på.

Den fyrkantiga tegellådan har noll/zipp/nada utsmyckning. Röda sten är bara rakt och pang på verkligheten. Som en smocka utan teknik.
My darling YOU! är lika våldsamt raka. Klas och Chistoffer slår till en mitt i nyllet. Ramlar rak ner i realiteten. Inga konstigheter helt enkelt. En gitarr, en bas och så lite sköna förinspelade trummor och stålsågs synthar. Det är musik man kan skära sig på.

Det är släppfest för My darling YOU!:s nya skiva "The winter will take us all". Utanför har vintern tagit över bron, älven och alla på väg till eller från. Innanför är det välkända ansikten och jackan på.
De korta korta setet, med korta korta låtar, är riktig trevligt. Killarna har tagit sitt sätt en nivå högre. Det är säkrare, bättre och extra allt. Eller kanske extra avskalat delux.



Klas sjunger mycket om fester. Saker vi kan känna samröre med. Om den där kvällen som skall bli så bra men slutar med en skadad skalle och trasiga drömmar. Det är väldigt känslosamt. Man trycks ner samtidigt som någon håller en hårt, hårt i armen.
Alltihop slirar runt som en nybliven femtonåring på en moped i färd med att förstöra traktens bästa golfbana. Det gäller för de rika att inte känna sig säkra. Med MdY! kan ingen känna sig säker, närsomhelt kommer den perfekta melodin. För att i samma sekund försvinna in i ett "Blablablaaa". Att försvinna är popens innersta väsen. Inte stå still och aldrig stelna.



Tillsist:
De nya nattvagnarna som skulle vara precis som på dagen blir jag inte riktigt klok på. Någon tänkte tanken men kom inte riktigt hela vägen. De går ju precis som man villa att de skall gå...en stund. Sedan är allt som vanligt igen och vagnen stannar för att man skall tvingas byta.
Jaja, det motverkar alla som tänkte sova på vägen hem.

Jerry Boman

Om att göra saker för de redan frälsta

Så här lyder sagan:
Några namnkunniga recensenter fick i uppdrag att skriva en recension till en låt som inte fanns.
Artisten fick sedan läsa recensionen.
Efter det skulle det göras en låt av artisten utifrån recensionen av den påhittade låten.
Alltså precis tvärt emot vad som är brukligt i låtskrivare branschen.

Jag kan säga det med en gång: Jag gillar idén hur mycket som helst! Det är roligt att få nya infallsvinklar på musik. Det är jätteroligt det här!
Jag tror att recensenterna tyckte det var skitskoj att få skriva den där recensionen. De klurade och klurade länge under hjärnans glada tillrop.
Sen skall vi ju inte bara tänka på hur jävla roligt artisterna/banden måste ha haft det. Jag menar, facit fanns ju redan där! Vad i himmelen kunde gå fel!

Fast fel blev det.
Inte så att den här skivan, "Jävla kritiker", är dålig musik. Nej då, här finns både roliga, bra och tunga låtar.
Det är ju bara det att jag inte fattar VEM som skall köpa skivan? Vem riktar den sig till?
Det är ju inget man springer och köper till pojkvän/flickvän. Inget man köper till sig själv.
Jag tror att den här skivan kommer spridas som en eld på snustorrt vårfält. Den kommer bli en klassiker, en milstolpe.
Bland musikrecensenterna.
Både de som skrev och de som skrev om recensenterna som skrev recensionerna som det sedan blev en skiva av. Alla kommer vilja ha den.
Men resten då? Nja, jag tror inte det faktiskt.
För vad har låtarna för mening egentligen?



Nu lämnar vi det filosofiska och så kan jag ändå berätta att det finns lite guldkorn här och där.
Bollen,Bollen,Bollen är en fantastiskt rolig politisk forbollslåt av Uje Brandelius (Doktor Kosmos) efter Malena Rydells ord. Uje har samlat barn och sjunger om att fotbollen är rättvis. Alla är lika mycket värda på det gröna golvet. Fint, medryckande och faktiskt lite tänkvärt.
Parker tar sig an Lennart Perssons uppradande av gamla spöken. Gamla snubbar som recenserar skivor brukar ju ofta rabbla upp en herrans massa klassiker. Så även här. Men Parkers låt är nästan bra på riktigt!
Kalle Dixelius skrev och Håkan Lidbo fick också ihop en riktigt vacker, totalt upphackad liten visa.
Som om kniven slant mitt i hjärtat. Kärleken bit för bit.

Men jag frågar mig igen: Vem skall ha den här skivan? Förmodligen många fler än jag kan räkna till, men de kommer alla att sitta i samma mentala hus.

Sista sidan i det lilla texthäftet är det ytterligare en recension. Av omslaget. Kul!


Tillsist:
Dansa i väg med en näve i luften till Pascals hemsida: http://www.kyssmig.com/
Där tar du och lyssnar på deras "Hungrigt Hjärta".
Inte trodde jag att jag någonsin skulle erkänna den där raspige, tråkmånsen från USA. Han kommer aldrig att bli bra men kanske bara lite mindre urkass efter den här tonårsfrustrations versionen.
Fast när man tänker efter är det ju inte någon credd till honom egentligen.

Även resten av Pascals låtar tål att lyssnas på.
Kan bli bra det där, på en scen framför mig.
Jag kommer nog ha poparmen i luften.


Jerry Boman

Diamanter på marken och därunder.

Lördagkväll och en massa att välja på i Göteborg.
Det var premiärspelning på Pustervik, en nöjestidning hade prisutdelning och så hade den där statliga radiokanalen också prisutdelning. Det var mycket glam i stan med andra ord.
Pustervik lockade en del.
Nöjestidingens prisutdelning brukar vara ryggdunkar fester a.k.a "Jerry känner sig utanför".
Radiokanalens prisutdelnings förfall stavas D-A-R-I-N. (Han fick nu inget pris vilket tyder på någon form av intelligens ändå...men bara det faktum att han var där räcker)

Alla dessa val gjorde att jag valde...Kortedala.
11:an rakt ut i den moderna förorten och Göteborgs vackraste torg.
Nu var det inte torget jag var där för, snarare det som hände under torget. Där, i en ovanligt stor replokal, hölls det smygklubb igår. Bakom rodret några vänliga själar ur "Salty Pirates".
Läste du inget om det i GP?
Stod det inte på planscher på Järntorget?
Sa aldrig tjejen det på MTVs nyheter?
Nä det gjorde nog inte det, tyvärr. Eller kanske inte tyvärr.



Hursomhelst var den första jag sprang på Lägenhetsfests-gud Mattias.
Han visade vägen. Rakt ner i källaren. Under torget.
Där var det redan en bunt med folk, bra musik i de spruckna högtalarna och väldigt billig öl. Det var också retrotema, då det var tillåtet att röka inomhus. (något som var vanligt förekommande på de fina ställena inne i stan för ett tag sedan, om ni minns) Summan av allt det blev väldigt bra a.k.a "Jerry känner sig hemma".
Som vanligt var jag förmodligen tvåsiffrigt äldre än de flesta, men hellre hänger jag under ett torg än med jämnåriga, förstenade människor på en dyr bar på 23 våningen.
Band var det också. Utah Rangers.
Thehelpmeplease-Jonas spårade Conershop och Brimful Of Asha i någon låt. Jag hittade en Franz Ferdinand trummis.
På det hela taget var det lilla bandet förbannat charmiga och lofi-popestetiken satt där den skulle. Små vackra förprogramerade blipblop slingor klämde de också in.
Jag gillade låten "Lofi-Hifi". (jag tror den kan heta något sådant). Bäst var helt klart bandets monotona låtar.
Tyvärr höll de på lite för länge. Korta ner och alla blir mer än glada.

Och bara så alla vet, jag kommer mer än gärna återvända till Kortedalas underjord.

Kvällen slutade med The Verve i Jonas lägenhet. Fick med mig en skiva hem, "Leaf blower and missing glove", som Jonas lillebror gjort.
Jag tror både du och jag kommer få höra mer av "Leaf blower and missing glove" i framtiden. Det finns på skivan alla möjligheter till att din nya älsklingsmusik kan komma norrifrån.
Väldigt spröda, sliriga låtar om tågstationer.
Något microformaterat munspel som tillfälligt mynnar ut i 68 psykadelica. "Sista färden" spökar i huvudet. Ekot från skogen.
Lillebror har likt storebror en makalös talang för de små, små melodierna.



Tillsist:
Korteldala en smällkall vinternatt är väldigt vackert. Och väldigt tyst.
Det låg diamater på snön igår och himlen var svartare än på mycket länge.

Jerry Boman

Han drog ut proppen och gick.

När jag går upp på morgonen brukar jag spela lite musik i mitt hem. Jag väljer då musik som är bra men som inte kräver för mycket av mig, det är ju trots allt morgon. Ofta blir det något som jag har hört många gånger förr.
Musiken fyller min lilla lägenhet och jag får kraft att starta dagen.

Ofta kommer jag inte ihåg tre timmar senare vad det var jag lyssnade på.


Om jag skulle få möjligheten att välja en "morgonkonsert" som skulle spela i min hall på morgonen så skulle det just nu vara Montt Mardié. Alltså David Pagmars enmansband.
Det skulle vara väldigt bra, men ändå inget som krävde något av mig när jag yrade runt och letade efter strumpor. Jag skulle kunna nynna med i de helt tidlösa små melodierna och inte behöva lägga ner så mycket tanke verksamhet på vad han sjöng om.
Jag skulle bli glad av Davids mini konsert i hallen men inte stanna kvar för att höra sista låten om jag riskerade att missa bussen. Eller jo det skulle jag nog göra, om jag visste att det gick en ny buss om fem minuter.

David Pagmar/Montt Mardié ställer sig själv på Pusterviks scen. En kille och lite lila ljus är allt man behöver. Ja, och så en jättegitarr.
Det är riktigt med reverb/ekoeffekter och så dessa sköna sköna melodier.
Han börjar dock med de senaste månadernas smartaste cover (i samma klass som Hellsongs "Run to the hills") "Come On Eileen". Låten är en lite fritt översatt version av Håkan Hellströms "Kom igen Lena". Jag har skrivit om låten innan och jag älskar den! Att David döper den till "Come On Eileen" sluter så att säga cirklen, då Håkan fick ta emot skäll från vissa som tyckte att han snott idén från Dexys gamla hit.
Hursomhelst gör David låten till sin egen och det blir mycket vackert.
Resten av låtarna blir mest snömos tyvärr. På skivan är det Phil Spector väggar och Brian Wilson spöken mest hela tiden. När nu David står själv på scen, trots allt eko, så blir det lite för likt.
Sist ut är "Highscool Drama". Den är riktigt, riktigt bra den här kvällen!

De bestående intrycket är nog ändå den förfriskade pojke som efter Montt Mardié akt är slut säger: "Han drog ut proppen och gick bara".

Ungefär som att gå till bussen.

Tillsist:
Jens Lekman, du har ett personligt meddelande från Agent Simple-Stefan: Du får inte sluta göra musik!
Jag håller med.


Och så ett tillägg till "Årets" listan:

Årets blogg: http://mickeorgel.blogspot.com/

Bra tips som aldrig, aldrig slutar. Fast jag tyckter han borde gå på mer konserter...


Jerry Boman