Röda ögon, ljusgitarrer och skamgrepp.

Det glöder om hästens öga.
Röd glöd.
Jag tror det glöder om mina ögon...och öron.
Dapony Bros ! Aaaaaa!

Hästen med ögat sitter på ponny brödernas nya backdrop. Den är stor som en halv fotbollsplan och väldigt fin. Ja, sånt kan man kosta på sig när ett av Sveriges största skivbolag just plockat ner bandet från demohimlen och satt dem i sitt stall. (förlåt...ponnyn i stallet....jag kunde inte undvika det!)
Men den här kvällen bevisar tiomana truppen Dapony att de är värda bara det bästa och största. Pop-ska på svenska/götebååska blir inte bättre än så här. Inget blod men flera liter svett.

Det går helt "revolution" i hemmaeposet "Högsbohöjd"! Efter det ökar temperaturen och vi steks till tonerna av numera gamla "Erik Barr".Sångaren Max krumbuktar och vi hänger på. Hepp hepp hepp! Denna Erik borde vara stolt som en tupp!
Men bäst är ändå kommande sommarhiten "Dreijer" (japp den handlar om Olof Dreijer i The Knife). Jag har hård fakta som tyder på att den låten kommer Sverige att nynna på sommaren 2006! Du kommer aldrig kunna värja dig!
Förmodligen blir det ringsignal och hela klabbet oxå.
"Så jag säger ,har du glömt Dreijer gamle vän?"


Ljusgitarr.

Lite senare blir det väldigt vackert, det är ju trots allt jul.
"Jul jul strålande jul" och kläddesigner Brånes gitarr är vackert smyckad med en ljusslinga. Allt är svart utom gitarren.
Jag ryser.
Det är humor och allvar. Fint och överdådigt på en gång.
Och det är bara Dapony Bros som kan ro hem en sån grej.

Olle Bråne ryser av helt andra orsaker. Det ser ut som han obehagsryser. Närgångna fans sträcker nämligen upp sina händer och tar ett rejält tag om...ja vi kan kalla det skrevet. Det ser faktiskt ut att göra ont.

Hela kvällen är över på en ögonblink.
När jag går hem snöar det och är helt tyst.
Fast i öronen ringer "Så jag säger har du glömt...."
Sommaren 06 kommer vi alla hoppa jämnfota.

När jag sluter ögonen ser jag den där ljusgitarren...frågan är vad de närgångna fansen ser?


Tillsist:
Är det humor att det nedre dansgolvet på Sticky spelar samma låtar som för fyra år sedan? Finns det en indiepop/rock mainstrem?
Vidare under jag vad f-n killen ville som stod tjugo centimeter från mig och stirrade noga när jag pratade med Emil i DPB. Killen hade någon form av problem, helt klart. För SÅ fantastisk snygg är inte ens jag.

Jerry Boman

De bästa klapparna ger man sig själv.

Tomten började tidigt i år. Han har redan varit här. Med en klapp från mig själv.
Thehelpmeplease:s julskiva "Hear the bells ring". En helt bedårade poppärla med bjällerklang och 12 sekunder in i låten kommer vinterns vackraste melodi.
Smälter.
Inte nog med det: har han stämsång med sig själv.
Ojojoj.

Fast det allra finaste med skivan är omslaget. Handgjort i röd juteväv.
Allt är så vackert och så väldigt precis som Jonas är som person.

Jerry Boman

Min nya familj.

Jag hatar julfester. Både privata och jobbets.
Det är så ”gulligt” och fejkad ”myspys” stämning. Alla måste vara glada och mjuka.
Värst är nog släktens julfester. Då är det allt det ovanstående plus skrikiga, julhajpade barn med för mycket spring i benen. Som tur är har jag lyckats hålla mig borta från släkthappenings i flera år nu.

Det bästa med att vara helt fristående är att man faktiskt kan byta släkt. Japp det är var man och kvinnas rättighet.
Jag byter till Woody West familjen. Pronto!
På Pustervik igår höll min nya familj julfest. Det var innerligt trevligt. Det till och med luktade gott. Alla var äkta glada och jag blev helt varm. Som att komma hem och svepas in i en fin, mjuk filt.



Vid runt några minuter i tolv kom så mannen med hatten.
Lars Bygdén.
Känslan av ”hemma” blev ännu starkare.
Lars har en återhållsam intensitet, han berättar sina historier som en farfar borde göra det på en julfest. Man kan inte undgå att dras med.
Nu är kanske Lars historier lite svartare än farfars, men poängen är den samma. Att få folk att lyssna.
En man, en hatt och en gitarr.
Efter ett tag smyger ”kusinerna” Piano och Bas fram ur mörkret.
Då blir scenen en värmande brasa. Det är rogivande, även om man vet att det när som helst kan ta eld.
Och Herr Bygdén tar eld ibland. Om man lyssnar noga. Då brinner det riktigt ordentligt. Värmer upp hela huset, det hade nog räckt för att få fin temperatur i Folkets hus också.

Nästa år får jag inte glömma att skicka ett julkort till Woody West familjen. Nu är det för sent.
Men jag kommer att köpa ett medlemskort i alla fall.
Då har jag äntligen fått min alldeles egna, fina familj.
Vars julfester jag längtar till redan nu.

För er som vill snylta in lite på julfest stämningen så spelar Lars Bygdén på Storan idag, söndag.

Tillsist:
Det var ju inte utan att man blev avundsjuk på tjejen som vann ett livstids ”gratis inträde på Woody”-kort i lördags. Det enda i sitt slag.
Hon vann det på lotteri.
För som alla perfekta julfester har man lotterier.
Med vinster som värmer. Med vinster från hjärtat.
De ni, Liseberg!

Jerry Boman

Peter, Irene och jag.

Göteborgs klubbar är ohälsosamt segregerade. Popsnörena på sitt ställe, rockers på sitt och så syntfolket på övervåningen. Klubben Killing Music har hela tiden försökt sudda ut de här gränserna. Ibland har man blivigt serverad tillbakalutad pop, ibland hård men glad maskinmusik. Anders och Co har verkligen kämpat för att få oss att må bra.
Det har lyckats. Jag har varit glad.
Men tyvärr har publiken skiftat beroende på band. Det är synd och väldigt tråkigt. Jag tror många skulle upptäckt nya världar om de bara vågade.

Igår var det tydligen sista Killing Music. Man kanske inte skall ta till ord som ”en epok går i graven”, men något i den divisionen är det.
Just denna sista självande klubbkväll blev det mycket maskinmusik. Och såklart inte ett popsnöre i publiken. Eller i alla fall inte fler än fem.
Jag kan då berätta vad ni missade:


Peter Sjöholm.

Las Palmas känner de flesta till numera. De skojjiga killarna som gör hiphop med båda fötterna i komedin.
När Las Palmas först började göra sig hörda visste man inte riktigt hur man skulle ställa sig.
-E dom på riktigt?
-Driver dom med oss?
-Äh dom bara larmar och gör sig till…
Sen gick det ett tag och man förstod att Simon och Calle ville säga något, att de förmodligen var smartare än oss med gapande munnar i publiken.
Peter Sjöholm gör samma sak med syntmusiken. Det är tillspetsat och med en skön självdistans. Han dricker mjölk på scen och gör taffliga robotdanser.
Han gör synten folklig. En, och detta säger jag på det bra sättet, mogen synt.
Det hade kunnat bli buskis, men Peter är för stilsäker. Han vet vad han driver med. Allvarliga män med stora luggar och svarta hängslen. Som kanske kunde slappna av lite ibland.
Och han charmar brallorna av oss allihopa! Det är Peter Sjöholm som får kvällen största aplåder, kvällens högsta allsång.
När han går in för extranummer blir det Sabrinas ”Boys (Summertime Love)”. Den såg man aldrig komma! Men vi tar, på Peters uppmaning, i så det hörs ända till pastor Åke Green.
Bäst är nog ändå ”Kärlek”. Om att försöka få till det. Om drömmar i blyga pojkars hjärnor.
Jag lyckas komma över en skiva med Peter. För tjugolappen får man tio sånger serverade ur en plastkasse som sångaren själv går runt med efteråt.


Sapporo.

Disco Digitale försöker göra om Peters bravader. Man försöker med självdistans. Glad syntpop. Det går sådär. Som Thermostatic utan kryddor. Det hoppas runt med glada tillrop och leende munnar. Men landar bara i sina egna klichéer. Även publiken börjar tröttna efter en stund och går och dricker öl.
Men kvällen blir värre. Mycket värre vänner.
Sapporo 72 är på skiva slickat, thight och vackert. Minns ”Space Age Baby Jane”.
På scen är det uppenbarelsen av aluminium.
Förädlat och bortskalat. Ett superämne utan skavanker.
Det blir så in i h-vete tråkigt. Golvet töms fort på folk som dricker ännu mera öl borta i baren. Bandet får panik. Blir ännu coolare och stämningen är lite ”lyssna på oss, annars…”. Man kan likna det vid Kent 95. Men skillnaden är att Kent kämpade och gjorde bra musik. De slet på scen, trots den svala attityden.
Det slutar med att Sapporo 72 verkar strunta i extranumret. De ge helt enkelt upp.
Så kan det gå om man fått hybris.
Att få med sig en publik kräver hårt arbete. Att aldrig, aldrig, ta något förgivet.
Även om du har vissa delar om musikkritikerkåren på knä.


Kvällens bästa händelse är ändå att Tobias (Klubb Mono, Laurel Music) lyckas prångla på mig Irenes nya singel. Det kan vara den bästa popen på mycket, mycket länge! I början av januari släpper Labrodor bomben och då finns den för dig, dig och du där borta. Och ni skall skaffa den allihopa! Det är en order! Vintern blir så mycket lättare med soldränkt 60tals pop på stereon!
Hoppas nu bara ingen i bandet blev sur för att jag fick ”deras” förhandsex…eller det där var kanske bara smart marknadsföring av Tobias…

Jerry Boman

Hit me hard!

Nu har det gått snart sju dygn utan en enda bra konsert. Hela stan är nerisad av julshower, blått idiotljus och dålig smak.
Alltså... USCB Allstars... hur roligt är det? Hey det är snart 2006!
Alltså... Quit your dayjob... är ju rätt roliga men förra gången kom 15 personer. Och jag hoppas att inte Electric Eel Shock drar fler. Roligt, men bara en gång.

Nej, vad jag behöver är en fet jävla elektronisk musiksmäll! Rakt i nyllet och spotta på mig efteråt. Se för allt i världen till så att jag inte har en chans att försvara mig. Dela gärna ut smockan när det är 150 personer på 90 kvadrat.
KAWPOFF!

Medan jag väntar på under sliter jag ut Laaksos "Someone Somewhere".

It´s the feeling you get while looking at backs
turned on you never coming back
The feeling that says "fuck them, go walk alone"


Jerry Boman

Flipprigt kär.

Tack Olof, Honken, Micke, Matte, Martin, Daniel, Cornelia, Tobbe, Johan, Anna, Frida, Fille, Maria, Aine, Jacob, Rikard, Simon, Anders, Carlo Holtz, Fredrik, Viking, Mathias, Emma, Tjäder, Erik, David och Julie!
Musik enligt Jerrys ett års kalas fick en helt formidabel avslutning! Kör-hippie-pop är musiken för 2006!

27 personer. Svårare än så är det inte att göra bästa poppen just nu. 27 personer.
När Embassy snackar om att duon är det nya så är de helt ute i kylan. Storbandet är ju så mycket roligare. Kolla på Hemstad. Kolla på Dapony Bros.
Ju fler desto bättre! Pop extra allt!

Igår var det dax för I´m from Barcelonas (minns Manuell i "Pang i bygget") tredje spelning. Wish hade på något konstigt sätt upphävt alla tredimensionella rymdlagar och lyckas trycka in alla 27 på scen. Alltså jag tror de var 27 på scen. Det kan ha varit fler. När det är såpass trångt som igår så är det inte lätt att räkna.
Publiken och bandet blev ett. Vi var IFBs extra delux kör. IFB var vår publik och vi deras.
Det är någon form av sekt det här, hur kan jag annars fortfarande le? De har hjärntvättat mig totalt med sin ny-gospel!
Konstigaste låten heter "Bältros". Jag tror inte jag behöver säga mer.
"Tree House" är bäst. Enkel och helt oemotståndlig! Det är allsång redan på första reffrängen.
Liseberg och Skansen ni får ursäkta men jag vet att i källaren på Kungsgatan igår sjöngs det med mer glädje än det någonsin har gjort hos er. Var enda pojke eller flicka med lugg och karaoke drömmar tog i från tårna.



Då är det väldigt skönt att ha någon att krama på. IFB gör mig flipprigt kär. I flickan, i kvällen och på livet.
Att sedan min låsas bror är kär upp över öronen gör 2 december till en en dagarna jag kommer att rödmarkera i framtida kalendrar.

Tack än en gång! Tack Olof, Honken, Micke, Matte, Martin, Daniel, Cornelia, Tobbe, Johan, Anna, Frida, Fille, Maria, Aine, Jacob, Rikard, Simon, Anders, Carlo Holtz, Fredrik, Viking, Mathias, Emma, Tjäder, Erik, David och Julie!

Jerry Boman