Ett år !

Det är med stor glädje som jag ser att Dapony Bros har fått skivkontrakt!
Inte en dag för tidigt.
Det är med värme, och en del suddiga tankar om svett, jag minns spelningar på Nef och Pustervik. Jag skrev bland annat ” Dapony Bros får Håkan Hellström att låta som en stockholmare” och ”När jag kämpar mig hem genom motvinden i den sena natten vet jag att jag kommer att överleva den här hösten med. Om Dapony Bros får ge ut en skiva”
När jag träffade en stor del av medlemmarna i deras replokal på Hisingen för drygt ett och ett halvt år sedan så tyckte jag att ”det här bör alla lyssna på, det går inte att stå emot”.
Nu slår min önska in. Nu kan alla lyssna på ryttarna från Göteborg!
Stort grattis från mig till Ponybröderna!

Ikväll är det jubileum för ”Musik enligt Jerry”. Ett år på nätet. Tiden går fort när man har skoj. Aldrig kunde jag tro att folk skulle läsa det här, än mindre reagera.

Vad gäller själva jubileumet så är en samlingsskiva är fixad, lägenheten "pimpad", vänner inbjudna och kvällen räddad i och med Måns Jälevik och I´m from Barcelona på Wish.
Låtlistan på "Musik enligt Jerry blandbandet" skojar man inte bort:



Nu fortsätter jag rakt in i solen med spröda vaxindievingar!


Jerry Boman

Stulna, missade och dåliga saker.

Jag börjar med det tråkiga.
Natten till söndag hade svängduon S.U.M.O inbrott och blev av med saker värda upp emot 100.000. Nog så tråkigt men det värsta är att allt deras nya material också är borta. Ett halvårs arbete rak ner i ån typ.
Jag sörjer med dem och hoppas innerligt att tjuvarna åker fast och får hårda straff.
Och att killarnas saker kommer tillrätta.

Helgen vecka 47 (om de bara varit ”Helgen vecka 48” så hade man ju kunnat skratta åt det) blev inte någonstans som jag tänkt mig.
Fredag och SKWBN stod på schemat. Tyvärr var det inte så planerat och när jag rör mig mot den röda punkten på Järntorget så ser jag en utomjordisk stor kö. Det var helt fullt.
I efterhand får man höra att det varit en helt fantastisk spelning. Johan och Peter till och med log på sina ställen!
Gick till Klara och fick lyssna på worldmusic kungen DJ Baba… då längtar till och med jag efter rock.


Lördag och Honeydrips. Men icke då, Wish var fullt av små brats som jag inte orkar umgås med. Jag och J gick till Radio London istället.
Där nere under valven stod Alex Face på scen.
Det är konstigt att killarna kan vara så unga och ändå spela så…ja gubbigt. Som Rolling Stones under sina tråkigare stunder. Ingen sexappeal där inte. Lite sjunga i hopprepet framför spegeln till farsans plattor.

Radio London är annars rätt spännande, som nyårsafton. Alla är så uppklädda och piffade. Det är verkligen roligt. Mer sånt!
Fast ragg faktorn är likamed Finlandsbåt. ”-Super du mig snygg, så super jag dig snygg”.

Just nu lyssnar jag på Montt Mardiés vackra Håkan Hellström-cover "Come On Eileen" och funderar på om "okynnes dricka öl" är ett problem för mig, eller om jag håller mig på rätt sida?


Jerry Boman

The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio.

Det blev en kväll av högt, lågt och lite mittemellan på Pustervik igår.
Tre akter på lika många timmar kan bli för mycket.
Först ut är Gisela, en multikonstnär från Malmö.
Vid första anblicken en stenhård tjej som skär sig och skall vara mot hela världen.
Det är fel.
Gisela verkar vara en väldigt timid person med en återhållsam frustration. Hon levererar sorgsna berättelser som känns. Speciellt ”The worst is yet to come”. En vacker låt som kunnat avsluta vilken magisk Broder Daniel kväll som helst. Stenhård med en fantastisk stämma, för hon sjunger väldigt vackert.
Tyvärr håller hon på alldeles för länge. Mot slutat klarar hon knappt av att överösta alla tisdagsfulla människor. Synd, för det finns där inne någonstans. Om hon bara skippar hälften av låtarna, och inte bara spelar igenom vissa låtar utan fokuserar sig på några få till att börja med, så kommer jag tillbaka nästa gång.




Billie the vision & The dancers

Band nummer två är en samling helt osannolika människor. Typ orkan på Myrorna. Vi hittar en indier i högtidskläder, en tjej med röd bas och röda byxor med rakbladsvassa pressveck, en vagabond wannabee, en spanjor i rödslips och ”Bo Kasper hatt” och så har vi Lars Lindqvist. Lars är sån där kille som tjejerna älskar för han är totalt ofarlig. En kille som killarna önskar att de var, innerst inne. En kille man vill ha som kompis, som man vill ha med på tråkiga möten med folk i pullover.

Han klär sig som en tjej (och får det att se ut som det mest naturliga i världen) men sjunger som det mesta mannliga du kan komma på. En sån röst! Yehaaa!
Tillsammans kallar de sig Billie the vision & The dancers.
Ett så jäkla skönt namn! Som på något sätt passar precis.
Musikaliskt så är det popeurofori med känsla av gatufest i Mexiko. Fast med fiol.
Första ”Ask for more” är dock lite lugnare.
Hela baren stannar upp när Lars och manskap drar igång. Han blir en bankrånare som skriker ”Freeezz!” och vi lyder. Rösten skapar ett hål i tiden och man vet att man kommer komma ihåg den här stunden.
Stunden när jag hörde Lars röst för första gången..
Sen rumlar hela hallen runt i ett glädjerus som ökar och ökar…
Det är The Ark made in Sydamerika och Jens Lekman goes Rio! Go go GO!

Det sjungs om män från Argentina och om Paulo.
Det är fullt av referenser till musikhistoria och musiknutid. Det sjungs om Budukan och Miss Universum och så någon vacker rad om Nobeltorget i Malmö.
Hela grejen är en orgasm i glädje och musik!
Tjohooo!!!
Billie the vision & The dancers jag har en order till er: Kom tillbaka till Göteborg! Snabbt!




The Pipettes.

Tillslut så var det dags för The Pipettes. Jag hade längtat ungefär sedan den sista låten ekat bort i den småländska natten på årets Emmabodafestival. (ett ord som mitt Word faktiskt kan stava till…de ni!)
Då var jag helt betagen.
Tyvärr så var mina förväntningar för höga, de tre sockersöta riot grrrl flickorna är faktiskt inte roliga längre. Tråkigt tråkigt. De har en packe låtar som verkligen skulle kunna bli bra, men just nu känns det bara sökt och yta.
Att de sedan, trots flera rop från publiken vid olika tillfällen, inte kör sin bästa låt ” I Like A Boy In Uniform (School Uniform)” fick mig på dåligt humör.

Vid tillfällen som det känns det skönt att man har en låt i sin mp3 spelare som får en på bra humör igen.
Den här veckan är det Kristian Anttilas ”Ingenting, ingenting... INGENTING!!!”.
Tack för bra popmusik om svåra saker från smarta människor!
Så en hälsing till Kristian: Tack, tack…TACK!!!

Jerry Boman

Likheter och olikheter.

Ibland tar slumpen över och styr mig rätt.
Igår var en sådan magisk natt.
Nya varma skor och vinterns första kalla, klara natt.
Var på väg till The Legends men av olika anledningar (för tråkiga för att ta upp här) så blev det Pustervik istället.
Det som sedan hände kan beskrivas som känslan när du möter någon som du inte träffat förr men allt stämmer från början.
Nyförälskelsens första ljuva sekunder.
De få minuter då du känner dig odödlig och morgondagen inte finns.
Stunden när alla är ett.

Loney, Dear är Emil Svanängens enmansband. Han är från Jönköping (tack till Christofer för den nya uppgiften...jag fick för mig att Emil var från Bromma..) och med sig på scen har han en hel bunt med folk. När han spelar in skivor är han ensam.
Det blir såklart att man tänker på David & the Citizens. Inte bara när det gäller musiken, det är stundtals glatt och klappvänligt, utan även de fysika personerna på scen. Killen som spelar trumpet är väldigt lik D&TCs Conny Fridh. På vänster sida om Emil hittar vi vidare den enda kvinnan på scen, som då såklart är lik David Fridlunds Sara Culler. Hon till och med låter som Sara ibland.


"Motsatts-principen" häver sig fram och det är i de lite mer lugna låtarna som man verkligen hittar Loney, Dear.
I en av dem börjar jag sväva. Redan under låtens första sekunder. Jag känner inte golvet mer, väggarna försvinner. Hela den kalla, klara Göteborgs himmelen uppslukar mig och jag blir ett med stjärnorna.

Nammmanamma nammanamma.

Det är den vackraste sång jag hört.
En vaggvisa för vuxna betongsjälar.
En tröst för alla som missat vagnen hem.
För alla som får gå själva på bio.
Sången som en flicka på Hisingen skulle behöva höra just nu.

Nammmanamma nammanamma.

"Ignorant boy, beautiful girl" är slutet på Armageddon , scenen när Liv Tylers rollfigur "Grace Stamper" tar farväl av sin far "Harry S Stamper" (Bruce Willis). Jag brukar gråta då.
Jag grät igår med under "Ignorant boy, beautiful girl".
För jag vet att jag måste ta farväl av den stunden. Allt annat kommer annars att upphöra, jag kommer inte att få ro. Jag måste släppa den låten.
Men det går inte.
Nammmanamma nammanamma.
Inget kommer mer att bli sig likt.


På vägen hem mot berget kommer det obligatoriska nattstoppet Creperiet.
Alla tomma magars Messias.
Den här kvällen händer något helt makalöst, den lille mannen i den lilla creps lådan börjar prata med mig. Han frågar om jag känner till någon bra gymnasieskola i Göteborg.
Det hela är till en början helt surrealistiskt men sansar sig snart när han förklarar att en släktings dotter skall börja gymnasiet och att han bara kolla lite vilka som är bra. Resultatet skriver han ner på en servett. Fredag kväll runt två står det ungefär sex, sju olika förslag på den lilla servetten.
Eftersom jag inte gått på gymnasiet i Göteborg kan jag inte lägga någon trovärdig röst. Han får nöja sig med att jag blir glad för hanns goda crepps.
Som vanligt.
Det mesta är sig likt även magiska nätter.

Jerry Boman

Jens skrev ett brev.

De första raderna betyder inte så mycket.
Något man kan slå bort. Alla behöver en paus.
Sedan blir det värre.
Mycket värre.
Jens Lekman skrev en text igår på sin hemsida.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ta det här. Jag är verkligen berörd. Hur skall jag och en massa andra med mig göra nu?
Jag vill på inget sätt få Jens att känna sig dum eller så men det här var inte vad jag behövde just nu. Jag trodde att det skulle komma nya fantastiska låtar som skulle glädja mig. Och inspirera andra band. Att allt skulle vara så för en tid framöver.
Om nu allt som han skriver blir sant, så kommer detta att vara långt mycket värre än Jakob Hellmans uppgång och försvinnande.
Mycket värre.

Nu får man vara glad åt de musikstunder man verkligen fick, de konserter med dig som man verkligen var på.
Allt i från de stapplade stegen och påskliljorna på Pustervik, den totala hänförelsen på Jazzhuset, via Flusåsparkens Ukelefestival och minnet om magiska nätter i Emmaboda. Man får vårda sin skivor ömt och glädjas åt minnena när man hörde "Black cab" för första gången. Tänka på att den låten är lika fantastisk nu som då.

Vi kommer att färdas i svartmålade vagnar till Kortedala ikväll och alla andra regniga nätter. Vi kommer tända facklor utanför din dörr, där i det höga huset som du bodde.
Vi kommer prata minnen.
Frågan är om vi kommer att le.
Om allt blir sant så känns det som en vän gått bort.

Jag vet att du inte gillar alla journalister, men jag är verkligen på din sida Jens. Jag vill, och kommer alltid vilja, dig väl.
Och jag hoppas att du någon gång kommer tillbaka, till Sverige, till Göteborg och till en scen nära mig.

Jerry Boman

Multivitamin för dig och mig.

Navid Navid Navid Navid
hade jag ingen flicka skulle jag fråga om vi skulle sticka
men sanningen är den att även hon blev kär
i dig
i orden
i hela kvällen
allt som hände där
på jord en kväll som var vanlig i november
fast jag ljuger för inget var vanligt den kvällen
so can i remember
en av de bästa jag varit med om

Nej, jag lägger ner. Jag tror inte jag skall försöka skriva poesi mer. Men Navid Modiri får en på så gott humör, man blir så peppad. Jag vill försöka mer mer mer.
Fast jag vet att jag aldrig kommer komma nära. Det är inte många som gör.
Pop-regge-poesi-kulsprutan Modiri står över oss.

Frågan är om det inte är Navid och Gudarna som alla arbetströtta och höstdeprimerade i motvind behöver? Det sprider sig många många leenden på Jord den här alldeles speciella kvällen. Vi får lektioner i det mesta och blir på ett vänligt sätt uppläxade.

Navid och hans Gudar ("bara" Kristian och Kristofer den här kvällen) bjuder på rosa regge och turbofontäner till texter. Alla dessa poeter som brukar få för sig att ställa sig på en scen och köra slam, dunk och handklapp framför publiken brukar inte alltid kamma hem mina applåder.
Modiris texter går knappt att läsa, och det är en komplimang. De måste spruta rakt ur författarens mun. Hamna som en spottloska rakt i nyllet. Slå hål på våra vintermasker.
Då får man starka applåder från mina taniga pop händer.

Bäst är den fantastiskt smarta "Min ofödde bror", om hur allt egentligen kunde varit om....om....om. Då kan det te sig futtigt att gnälla på en vagn som är sex minuter sen.

Om man skulle ta sig till Gamlestan på lördag och få en multivitamindos ála grandiosa igen?

Jerry Boman