Likheter och olikheter.

Ibland tar slumpen över och styr mig rätt.
Igår var en sådan magisk natt.
Nya varma skor och vinterns första kalla, klara natt.
Var på väg till The Legends men av olika anledningar (för tråkiga för att ta upp här) så blev det Pustervik istället.
Det som sedan hände kan beskrivas som känslan när du möter någon som du inte träffat förr men allt stämmer från början.
Nyförälskelsens första ljuva sekunder.
De få minuter då du känner dig odödlig och morgondagen inte finns.
Stunden när alla är ett.

Loney, Dear är Emil Svanängens enmansband. Han är från Jönköping (tack till Christofer för den nya uppgiften...jag fick för mig att Emil var från Bromma..) och med sig på scen har han en hel bunt med folk. När han spelar in skivor är han ensam.
Det blir såklart att man tänker på David & the Citizens. Inte bara när det gäller musiken, det är stundtals glatt och klappvänligt, utan även de fysika personerna på scen. Killen som spelar trumpet är väldigt lik D&TCs Conny Fridh. På vänster sida om Emil hittar vi vidare den enda kvinnan på scen, som då såklart är lik David Fridlunds Sara Culler. Hon till och med låter som Sara ibland.


"Motsatts-principen" häver sig fram och det är i de lite mer lugna låtarna som man verkligen hittar Loney, Dear.
I en av dem börjar jag sväva. Redan under låtens första sekunder. Jag känner inte golvet mer, väggarna försvinner. Hela den kalla, klara Göteborgs himmelen uppslukar mig och jag blir ett med stjärnorna.

Nammmanamma nammanamma.

Det är den vackraste sång jag hört.
En vaggvisa för vuxna betongsjälar.
En tröst för alla som missat vagnen hem.
För alla som får gå själva på bio.
Sången som en flicka på Hisingen skulle behöva höra just nu.

Nammmanamma nammanamma.

"Ignorant boy, beautiful girl" är slutet på Armageddon , scenen när Liv Tylers rollfigur "Grace Stamper" tar farväl av sin far "Harry S Stamper" (Bruce Willis). Jag brukar gråta då.
Jag grät igår med under "Ignorant boy, beautiful girl".
För jag vet att jag måste ta farväl av den stunden. Allt annat kommer annars att upphöra, jag kommer inte att få ro. Jag måste släppa den låten.
Men det går inte.
Nammmanamma nammanamma.
Inget kommer mer att bli sig likt.


På vägen hem mot berget kommer det obligatoriska nattstoppet Creperiet.
Alla tomma magars Messias.
Den här kvällen händer något helt makalöst, den lille mannen i den lilla creps lådan börjar prata med mig. Han frågar om jag känner till någon bra gymnasieskola i Göteborg.
Det hela är till en början helt surrealistiskt men sansar sig snart när han förklarar att en släktings dotter skall börja gymnasiet och att han bara kolla lite vilka som är bra. Resultatet skriver han ner på en servett. Fredag kväll runt två står det ungefär sex, sju olika förslag på den lilla servetten.
Eftersom jag inte gått på gymnasiet i Göteborg kan jag inte lägga någon trovärdig röst. Han får nöja sig med att jag blir glad för hanns goda crepps.
Som vanligt.
Det mesta är sig likt även magiska nätter.

Jerry Boman

Jens skrev ett brev.

De första raderna betyder inte så mycket.
Något man kan slå bort. Alla behöver en paus.
Sedan blir det värre.
Mycket värre.
Jens Lekman skrev en text igår på sin hemsida.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ta det här. Jag är verkligen berörd. Hur skall jag och en massa andra med mig göra nu?
Jag vill på inget sätt få Jens att känna sig dum eller så men det här var inte vad jag behövde just nu. Jag trodde att det skulle komma nya fantastiska låtar som skulle glädja mig. Och inspirera andra band. Att allt skulle vara så för en tid framöver.
Om nu allt som han skriver blir sant, så kommer detta att vara långt mycket värre än Jakob Hellmans uppgång och försvinnande.
Mycket värre.

Nu får man vara glad åt de musikstunder man verkligen fick, de konserter med dig som man verkligen var på.
Allt i från de stapplade stegen och påskliljorna på Pustervik, den totala hänförelsen på Jazzhuset, via Flusåsparkens Ukelefestival och minnet om magiska nätter i Emmaboda. Man får vårda sin skivor ömt och glädjas åt minnena när man hörde "Black cab" för första gången. Tänka på att den låten är lika fantastisk nu som då.

Vi kommer att färdas i svartmålade vagnar till Kortedala ikväll och alla andra regniga nätter. Vi kommer tända facklor utanför din dörr, där i det höga huset som du bodde.
Vi kommer prata minnen.
Frågan är om vi kommer att le.
Om allt blir sant så känns det som en vän gått bort.

Jag vet att du inte gillar alla journalister, men jag är verkligen på din sida Jens. Jag vill, och kommer alltid vilja, dig väl.
Och jag hoppas att du någon gång kommer tillbaka, till Sverige, till Göteborg och till en scen nära mig.

Jerry Boman

Multivitamin för dig och mig.

Navid Navid Navid Navid
hade jag ingen flicka skulle jag fråga om vi skulle sticka
men sanningen är den att även hon blev kär
i dig
i orden
i hela kvällen
allt som hände där
på jord en kväll som var vanlig i november
fast jag ljuger för inget var vanligt den kvällen
so can i remember
en av de bästa jag varit med om

Nej, jag lägger ner. Jag tror inte jag skall försöka skriva poesi mer. Men Navid Modiri får en på så gott humör, man blir så peppad. Jag vill försöka mer mer mer.
Fast jag vet att jag aldrig kommer komma nära. Det är inte många som gör.
Pop-regge-poesi-kulsprutan Modiri står över oss.

Frågan är om det inte är Navid och Gudarna som alla arbetströtta och höstdeprimerade i motvind behöver? Det sprider sig många många leenden på Jord den här alldeles speciella kvällen. Vi får lektioner i det mesta och blir på ett vänligt sätt uppläxade.

Navid och hans Gudar ("bara" Kristian och Kristofer den här kvällen) bjuder på rosa regge och turbofontäner till texter. Alla dessa poeter som brukar få för sig att ställa sig på en scen och köra slam, dunk och handklapp framför publiken brukar inte alltid kamma hem mina applåder.
Modiris texter går knappt att läsa, och det är en komplimang. De måste spruta rakt ur författarens mun. Hamna som en spottloska rakt i nyllet. Slå hål på våra vintermasker.
Då får man starka applåder från mina taniga pop händer.

Bäst är den fantastiskt smarta "Min ofödde bror", om hur allt egentligen kunde varit om....om....om. Då kan det te sig futtigt att gnälla på en vagn som är sex minuter sen.

Om man skulle ta sig till Gamlestan på lördag och få en multivitamindos ála grandiosa igen?

Jerry Boman

Tack för allvaret.

Hello Saferide a.k.a Annika Norlin har växt sedan senaste gången i Göteborg. Nu är hon ett helt band, med bla Andreas Söderlund (Niccokick) på gitarr.
Mer folk byter ju för det mesta mer ljud och mer av...ja allt.
Men det är när Annika i sista sången "Highschool stalker" ställer sig själv på scen som det blir helt magiskt. Ja, hon har lite sånghjälp vid sidan av men det enda man ser är Annika och hennes stora stora gitarr.
Det är ju trots allt en helt fantastik poplåt den där om tjejen som vet för mycket!
Knivskarp humor och omvända könsroller. Om små små händelser som leder helt fel. Om besatthet som egentligen bara är söt.

Men tillbaka till början.
Det här med att ta med sig ett band är ju såklart bra. Man får mer för pengarna och det är ju alltid kul.
Fast jag vet inte om det just hos Hello Saferide tillför så mycket. Söderlunds gitarr stör faktiskt mer än den blir "extra delux". Något tillförs iallafall när han sätter sig vi pianot, men annars kunde man varit utan honom.
Ungefär samma sak med batteristen och basisten.
Med såpass starka låtar som Annika hela tiden skämmer bort oss med så räcker det att man är en, högst två.
Krångla inte till det.



Kristian Anttila hoppade ner på oss runt 2003. En svartögd göteborgare som tog livet på allvar. En popandrogyn som satte texterna främst. Berättade hårda storstads historier med neonbelysta melodier.
En ny Thåström minus punkattityden.
Nu kommer platta två ut, Innan bomerna, och berättelserna är lika hårda som förut. Ingen pardon. Korta, hårdkokta låtar som känns som en simtur i cement.
Allt till slagkraftiga poptoner.

Jag gillar att det finns folk som tar det hela på allvar. Inget påklistrat postironiskt allvar utan "den riktiga sanningen". Kristian ger mig saker som jag är för feg att själv tänka. Det kan till en början låta som det inte finns någon finess alls, men mitt i det här avskalade berättande hittar man "den riktiga sanningen".
På samma sätt som Henrik Berggrens sanningar, kastar Anttila sakernas tillstånd rakt i ansiktet på oss. Då behövs det inte många ord.
----------------
EXTRA: Mellan ovan nämda artister smög sig Fontainebleau in. Några grabbar som knappt är torra bakom öronen men jag uppfattade det som större än brittsommar! På svenska med attityd! Multivitamin och Redbull för höstkvällar.
Nu tänker jag göra att i min makt för att få tag på deras debut EP. Den skall tydligen finnas där ute någonstans. Vet du var? Sänd iväg ett brev till mig: jerry.boman@tv4.se
Jag villa ha mer mer mer Fontainebleau!
-----------------
Jerry Boman

Stanna hemma.

Jag har kompisar som fortfarande håller på och springer ut slash in i studios, dyra som billiga, för att få till sitt livsverk till skiva. Man bokar tider och styr sin kreativitet till några timmar hos ett "proffs".
Det där känns väldigt, väldigt 1900-tal.
Ta bara en av årets bästa plattor, Sibirias "Norrlands inland".(Som med låten "Christan Olsson" ställer de frågor som sportjournalisterna aldrig vågat ställa) Inspelad på stans vackraste berg i en lägenhet på Mattsonliden. Ta They live by nights "True or dare" som är inspelad i ett lager utanför Borås. Eller för att ta ett lite äldre exempel, Lasse Lindhs fenomenala skiva "Bra" från 98 som mestadels spelades in av Lasse själv i en lägenhet i Gamla stan.

Visst, det är säkert jättebra med riktig studio. Det blir nog helt tekniskt rätt. Men jag har den bestämda känslan av att vi får så mycket mer, bättre musik nu när det är möjligt att sitta på kammaren och göra mästerverk. Producenter till höger och vänster är av ondo.
Många skulle nog aldrig våga lägga pengar på en dyr inspelning och världen skulle, om man gick efter det gamla sättet, aldrig få ta del av sångerna.


Jag tror att vi snart får höra en makalös, fantastisk skiva som endast är inspelad i Apples gratisprogram Garageband. För som vanligt handlar det om talang och inte om att ha de rätta prylarna.
Så ni som gått in i en studio för tredje gången, krossat spargrisen framför teknikern, och fortfarande inte fått till det: Lägg ner. Börja om från början. Sätt er i en skön hemmasoffa och börja spela in. Då kommer ni, och vi, få höra bättre musik. På hedersord.
Kalla det indiehjärta eller vad du vill.


Om ni undrar varför det varit lite svalt med uppdateringar här på Musik enligt Jerry så beror det på att vi, Tv4 Göteborg, har flyttat. Numera hittar ni oss, och även mig, på Kungstorget. Det vill säga rätt nära alla sköna musikupplevelser...

På fredag går du och jag till Pustervik. För den här gången tänker jag inte missa Hello Saferide. Som en total bonus så kommer även Göteborgs svartsynte popandrogyn Kristian Anttila att hålla relesekalas för sin nya/andra skiva "Innan bomberna".
En kväll att se fram emot vänner!

Jerry Boman

Bandet är dött!

När jag var mindre snackades det alltid om att "starta ett band". Vissa gjorde det och andra inte.
Jag gjorde det inte, tror det berodde på att jag inte riktigt förstod hur man fick ihop det.
Om en skriver texterna och musiken från sitt hjärta, hur skall då tre andra kunna komma med förslag om hur det skall låta? Hjärtat har ju alltid rätt.
Jag fick inte ihop det där alls.

Om nu hade varit då så hade det inte varit några problem, jag hade startat band själv. Alla gör det nuförtiden. Enmansorkestern, som förut var ett kufiskt inslag på någon kringresande cirkus, är nu helt legitim. I tider av datorer och Ipods är det lätt (nåja) att låta som fyra personer men bara vara en.

Firefox AK är Andrea Kellerman. Någon kanske känner igen efternamnet, från Tiger Lou som är Rasmus Kellerman. Rasmus är Anderas man, och hans syskon Jenny och Mårten kan man höra i bland annat Statemachine och Dexters Moon. De två makarna Kellerman spelar också ihop i punkbandet Las Puertas.
Men nu handlar det om Andrea, bara Andrea.

Om "avskalat" var en plats så låg den platsen på Pustervik igår, den var precis på scen. Firefox AK är en jättegitarrförstärkare, tre-fyra sladdar, en Ipod, en micstativ och så Andrea själv med en vacker vit Fender. Thats it!
Ur det här skapar Firefox AK genialiska sing-a-long låtar, en singer/songwriter som för en gång skull inte spelar akustiskt. Blundar man ser man gamla Popsicle-fans hand i hand med "Synthesizer-hits 32".
Det är väldigt vackert men samtidigt väldigt...förvånade. Man står liksom med lite halvöppen mun mest hela tiden och förstår inte riktigt hur det går till.

Det är som ett slag på käften med en påse bomull. Hello Saferide möter Thermostatic. Jag gillar det.

Trots att det mesta som sagt ligger på en liten Ipod så blir det aldrig stelt. Om det beror på Andrea själv, hennes återhållsamma utstrålning eller det faktum att det är väldigt organiska låtar vet jag inte.
Nästa gång (i december på Sticky Fingers) skall jag nog dansa till Firefox AK...

Nu till något som inte var så kul. Efter konserten skulle jag gå hem och hemgång börjar med "hämta-jackan-i-garderoben". Normalt brukar det gå rätt smidigt...
MEN igår undrar jag vad vad f-n snubbarna i garderoben hade för sig. Vi var några som skulle ha ut våra jackor och det fanns några som skulle ha in sina jackor. Ofta sköter man det enligt principen först i kön får först service.... igår gick men efter devisen "vi ignorerar de som vill hämta ut sin jacka totalt"!
Det kom folk som skulle hänga in sin jacka och de gick undantagslös före oss som väntade på vår jacka! Rättvist? Inte alls bara totalt idioti! Försökte vi påtala detta så skrattade de oss bara i ansiktet!
Mitt i allt det här så väljer den ena av de två garderobs snubbarna att lämna sitt jobb för att....gå och snacka lite med killen i baren!
Alltså antingen finner man sig i det jobb man har, som kanske inte är väldens roligaste, eller så kan man dra! Skärpning!
Tråkigt slut på en annars bra kväll.

För övrigt tror jag att BikerBoy har räddat min månad. "Morrissey lirar med Depech"-typ!

Nu är Musik enligt Jerry lite mer lättnavigerad, tror jag. Jag kör inte längre med alla artiklar på första sidan, utan om du vill läsa om något jag skrev för länge sedan så kan du hitta det under "Arkivet" i spalten till höger.
Detta kommer förmodligen att innebära att du slipper scrolla så mycket upp och ner när du vill läsa allt...för du vill ju såklart läsa allt!

Jerry Boman