En tanke har börjat gnaga i hjärnan och inte bara i min. Att skriva om musik håller på att förändras. Äntligen. Konsertrecensioner är på väg ut, bort och för evigt glömda. För vad är egentligen meningen med dem? Allt är över, slut och går aldrig att återuppleva, varför då förklara hur det var.
Men fortfarande kan det dyka upp spelningar som faktiskt behöver omskrivas, inte för att de kommer återuppstå, men om man berättar att de faktiskt ägde rum så förstår massan vad den missade. Och kanske vaknar klubbar och bokare i sin slummer, inser sitt misstag och bokar hit artisten igen. Då med större scen i sikte.
I fredags inträffade nämligen den bästa utländska akten i
Stockholm på mycket länge, en enkel man från Island stod på en ännu enklare scen i en hotellfoajé… eller han stod inte ens i foajén, han stod i gången ner mot hotellets toaletter. Ovärdigt vem det än skulle gälla och då var ändå detta en världskändis.
