SKIVA: The Glorias - Reaching For Eternity 8/10

Connor Kirby-Long. Han satt i sin barndoms källare, 17 år gammal och viskade fram underbara melodier, tyngda av mörkret och bruset inne i huvudet. En skiva, Handwriting 2004, han det bli innan alteregot Khonnor drog sig tillbaka, försvann. Kanske ner i källaren. Kanske rakt ut i rymden. Innan dess han Kirby-Long ta knäcken på de flesta. 10-tusentals häpnade på Roskilde, vi var blott 20 betalade i Göteborg men musiken trängde in i oss och vi kunde inte sluta prata om bruset. Uppfyllda av Khonnor, av Man From The Anthill, av Phone Calls From You, bäddade vi rent och sov oss genom alla andra försök till omgöring i musiken de närmaste åren.

 The Glorias. Har växt upp i en källare. I Svartbjörnsbyn utanför Boden. Det är också där allt börjar. Precis som Kriby-Long sträcker sig The Glorias efter evigheten. Vad annat finns där att göra? Ingen kommer lägga röda mattan åt dig, ingen kommer skylta vägen.

The Glorias hoppar över alla nybörjarsteg, de bryr sig inte om hur liten källaren är, väggarna är bara väggar och bara där om du vill. The Glorias slutar inte där, de sträcker sig längre. För är det något som är sant är det att gå sin egen väg, även när inte alla kommer förstå. Lindahl, Vikström, Bäcklund, Larsson och Holmgren säger aldrig förlåt för sin eskapism. Lika overkligt som en fototapet är The Glorias verklighet och det är just därför den blir så intressant. Det är torn och tinnar, enorma penseldrag i snygga färger. Tunga trummor, slingrande synthar och viskade visor. Vi som hört kan inte sluta prata om dem, är där inne och måste bara komma ut.

De senaste veckorna nätets vindar blåst på Jan Gradvall efter att han hyllat Avicii:s senaste. Grandvall, som jag gillar för hans enorma kunnande, går på och tycker Lill-Tim satt sin generations Thiller. Jag säger egentligen inget om det, gillar inte Thiller så mycket och det finns andra saker som vi behöver diskutera. För där Gradvall hävdar att Avicii känt vart det blåser och förfinat sin talang, där faller också hela korthuset. Jag vill hävda att det är just det som gör housen så innehållslös, det finns ingen riktig drivkraft annat än att nå ut till så många som möjligt. Det finns inget djup. Och ska vi vara ärliga, hur svårt är det för en någorlunda musiker att få folk att dansa?

Nu finns det som tur är musik som bygger på helt andra förutsättningar, musik som innehåller komprimerade drömmar, som innehåller storslagna vyer, som berättar historier om livet. Som tar människor i försvar. Musik som inte håller fingret i vinden, utan ständigt stänger in sig i de dunklaste hål till dagen är kommen. Dagen då allt släpps fritt och världen får en ny nyans. Musik som ett nytt Instagramfilter. Det är The Glorias.

 The Glorias har jag berättat om tidigare, när de i mars släppte Norah skrev jag så här:

 Det görs inte låtar så här numera! Som så självklart sträcker sig ut över världen, som struntar i geografi, snålblåst och gallerivin. Norah är en synth-som-inte-är-synth-hit av episka mått. Här finns liksom inget att be om ursäkt för, Norah skjuter mig i huvudet lika kraftigt som när jag hörde Glasvegas för första gången. Inga övriga liknelser

Bäst på skivan är, förutom just Norah, avslutande What Did You Drink. Ett panikslaget epos i slowmotion, ett bakfyllecrescendo med bara månen som vittne. Vintern i norr har aldrig varit närmare än så här och kanske är det här den bästa musikaliska känslan av snörök på denna sidan Vintersaga. Khonnos brus är ersatt av naturens dova skrik, källaren utbytt mot de minst lika skrämmande vidderna.

Debutskivan Reaching For Eternity (producerad av Magnus Ekelund) släpps imorgon, den 25 september, och det firar man på Obaren i Stockholm. Mitt i Avicii-kvarteren.

The Glorias på Facebook.

Tom Jerry Boman