Själv var jag inte lika övertygad. Varför skulle något så banalt som geografi spela roll för hur musiken lät? För hur texterna skrevs? Jag fortsatte uppleva Stockholm, sög in allt och började jämföra. Jag ville inte sätta dem emot varandra, allt är gemensamt och allt är ett. Tänkte jag.
Nu har jag tänkt färdig. Det finns en skillnad. Mitt exempel blir Love Antell. En artist som aldrig skulle funnits i Göteborg, som bara kan komma från Stockholm.
Det är egentligen rätt lätt att se skillnader. Eller rättare sagt höra. Språket finns där och då bedömer vi artisten utifrån det. Lite fattigt tycker jag, det handlar om att gå på djupet. Det finns en skillnad mellan musik/artister som kommer från Stockholm eller Göteborg. Nu menar jag inte att det här gäller alla, det berör fler artister som bara "gör" sin musik, som bara "skapar" sitt uttryck från sin utgångsplats.
Både Göteborg och Stockholm har förorter. Stora miljonprogram, där höghusen sträcker sig mot stjärnorna om natten som för att upp och bort. Enorma platta betongtorg dit ingen stadsarkitekt gör nyfikna utflykter. I dessa förorter bor folk. Alla möjliga människor, blandat och bra. Jag växte upp i ett medelklass-villa-getto och kan så här i efterhand önskat mig en större blandning folk.
En Göteborgsförort ser ut som följer: Folk växer upp och sedan flyttar de. Framför allt de som har föräldrar som också växt upp i den där förorten. Man flyttar så fort det bara går och lämnar allt bakom sig. In till stan, in till "rätt" förorter. Kvar blir de som inte kan flytta. Detta är såklart en generalisering, jag vet, men läs vidare så ska jag förklara. För jämfört med Stockholm finns här en skillnad.
En Stockholmsförort ser ut som följer: Folk växer upp… och stannar kvar. Det finns inte plats för alla i "rätt" förorter, och jag upplever att Stockholmare överlag är mer stolta över "sin" förort. De har upplevt ett blandat boende, med folk från olika delar av världen och med olika livsöden. Det är något man är stolt över. Samtidigt ser man problemen, och man ser inte problemen som man gör i Göteborg, där handlar mycket om att det är problem för andra, de som bor någon annanstans, de som bor kvar i "sin" förort.
Stockholmsartister ser sin verklighet, sin i många delar hårda verklighet, på ett tydligare sätt. Jag säger inte att människor i Göteborg har haft det lättare, men det finns trots allt mindre skit där. (krossade hjärtan finns överallt, till och med i Luleå) Och, här kommer det otroligt viktiga, det finns ett mindre politiskt engagemang bland artister i Göteborg. I Stockholm är det mer utbrett, mer ok att försöka ta musiken på allvar och försöka förändra, att tro på förändring genom musik. I 08-land går artister man ur huse när valet går åt helvete, i Göteborg blir artister lite Facebook-sura om krogen stänger två timmar tidigare.
Love Antell, då i bandet Florence Valentin, blev i början av karriären jämförd med Håkan Hellström. Jag förstod verkligen ingenting. Visst, båda sjunger på svenska och båda är explosiva på scen. Men där slutade likheterna. Håkan gör ingen politik av sin musik, han berättar om otrevliga saker absolut, men i ärlighetens namn gör han ingen skillnad för samhället. Håkan berör hjärtan, men han berör inte politiker. Det gör Love.
Nu ska vi ta en sak med en gång så ni inte retar upp er, ja jag vet att Love är uppväxt på Östermalm. Det här handlar om hans öga och öra för Stockholm.
Love däremot gjorde politisk musik, med sprängkraft. Som var på riktigt. Först tänkte jag att det berodde på min syn på Stockholm och deras förorter, innan jag flyttade till den här stan. Nu vet jag mer. Han sjunger som han gör, han skriver om det han gör, för att den här staden har visat att musik kan vara vägen ut, musik kan skapa debatt, musik kan sätta stenar i rullning och förändra samhället. Musik kan få människor att bara snacka om orättvisor, och det är i det snacket förändringar föds.
I Göteborg förändrar musiken människor. Deras hjärtan och hjärnor brinner men den förändrar inte samhället. Här ligger en enorm skillnad.
Love Antell släppte för ett tag sedan soloskiva, Gatorna tillhör oss. En titel som i en annan stad hade romantiserats och med tindrade ögon omslutits av blödande hjärtan. "Har jag inte dig så har jag i alla fall min gata hem".
I Loves värld får titeln en annan mening, vi tar tillbaka gatorna från dem som vill stjäla dem. Det blir ett inlägg i debatten om gatumusikanternas rätt att spela, om den fria kulturen, om den fria människan. (Love har själva spelat mycket på gator och torg).
Den här kvällen inledde Antell med band sin sommarturné på lilla Kaffe 44, en plats som dunkar av politik och medvetenhet. Spelningen är svettig, fylld av spelglädje och jag tror budskapet går fram. Love pendlar mellan stämningarna, det är svulstigt och det är intimt. Sången är totalt dränkt i reverb, men ändå såpass tydlig att vi tar till oss allt. Han sjunger om barnen i en loftgångskvart, om de som växte upp (med den politiska udden att det spelar ingen roll hur bra du är, det kan gå åt helvete ändå, samhället slår ut folk).
Jag säger inget om vilken väg som är den bästa, 031-vägen eller 08-vägen. Vi behöver både hjärtat och politiken i våra liv. Vi behöver blöda, vi behöver bli förbannade och skriva insändare, starta uppror och vi behöver göra slut för att bli människor.
Själv är jag väldigt tacksam att jag får uppleva båda sidor, båda städer, under mitt liv. Fler borde flytta både från och till något oftare.
Love Antell finns både på Spotify och på egen sida.
Tom Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar