Krönika: Livet i Grammisjuryn

Då är det klart, jag har avlagt mina röster och de nominerade är ute i det fria. Såklart blir det inte precis som jag ville, det blir det aldrig när man är en jury men jag har ändå några tankar om det här med Grammis. För det är just där jag varit en av jurymedlemmarna.

Jag har ingen aning om hur många eller vilka de andra jurymedlemmarna är, de ska tydligen hållas hemligt fram till nomineringarna publiceras… eller vänta nu, det är ju nu? Nåväl, det kanske kommer. Men det som förbryllar är att i några kategorier finns det en "specialjury".

Årets album, årets nykomling, årets artist, årets producent och årets specialutgåva blir alltså specialbehandlade av denna extraordinära superjury. Det hela är mycket enkelt att förstå. Dessa klasser är de som betyder mest för den artisten som får priset, det kan vända en karriär, det kan starta en karriär och det ger många ingångar. Jag tycker det är väldigt fegt att då tillsätta en specialjury, det gör bara att priset än en gång sker bakom stängda dörrar, noga vaktade av kommersialismens storvuxna vakter. För Grammis handlar inte om musik, det gör nästan ingen av dagens musiktävlingar. 

Jag tackade ja till uppdraget för att jag vill förändra något, gör min ståndpunkt klar. Så klart lyckades jag inte, jag är bara en, och juryn består av flera personer.

MEN, och här kommer det märkliga: I en första röstningsomgång fick jag faktiskt rösta på alla de där specialklasserna utom årets specialutgåva. Tänkte att jag då kanske ingick i den här specialjuryn. Kul! Speciellt eftersom jag tänkte att det kanske var mina kunskaper om just nykomlingar som gjorde att jag faktiskt satt med i juryn. I ett första brev som jag fick i somras stod det klart och tydligt att personer som röstade i just de klasserna ingick i en speciell jury.

När sedan andra röstningensomgången trillade in i min mejllåda, ja då var plötsligt de här klasserna borttagna för mig.Ställde en fråga via mejl som jag ännu inte fått svar på: Är det något tekniskt fel?

Här kan man ju med fog bli en smula misstänksam. Fick jag inte vara med och rösta andra omgången för att jag röstade "fel" i första omgången?

Tävlingar av alla de slag ska spelreglerna klara, köra med öppna kort från början. Jag förstår att man kanske inte vill berätta vilka som sitter med i juryn, alla ska få rösta oberoende eftersom priset betyder en hel del för vinnarna. Men så här i efterhand tycker jag att man ska gå ut med jurymedlemmarna. Vad var och en röstat på kanske man kan hålla på, några sitter förmodligen mer än lämpligt på dubbla stolar. Och faktiskt, i ett brev som jag fått står det just precis det, att juryn ska presenteras i samband med pressmeddelande när de nominerade avslöjas. Men inte då.

Hur som helst, så här skulle jag vilja att resultattavlan blinkade den 17 januari:

Årets album: Jag har försökt förklara - Ludwig Bell
Jag har försökt förklara” är en generationsskiva. Borta är 90-talets kvadruppelironi, borta är 00-talets ”Nu ska jag vara allvarlig och ni ska tycka synd om mig”. Ett avstamp framåt, mot en tid där vi är lite gladare, där vi bryr oss om vandra och slutar gnälla. Där vi ger varandra kramar och berättar precis som det är. Hur vi slutar ängslas och lär oss älska bomben.

Hela texten jag skrev om skivan kan du läsa här.

Årets artist: Anna von Hauswolff
Ingen annan artist har så hänsynslöst kastat sig rakt ut och utmanat våra sinnen som Anna. Att populärmusik vågar vara så här "svår" och ändå bryta igenom våra creddkavajer tyder på övernaturliga musikaliska talanger. Von Hauswolff är långt mer än fantastisk.

Årets grupp: Hästpojken
Att vara en grupp är att vara en enhet, att hänga samman konstant. Hästpojken har just gjort det, även i stunder när de bara varit två på scen så har gruppens dynamik funnits där.

Årets kompositör: Annika Norlin och Henrik Oja
Norlin och Oja skapade dockhusmonotoni i moll. Satte ljud på ensligheten.
Läs vad jag skrev om skivan här.

Årets kvinnliga artist: Anna von Hauswolff
(Samma motivering igen, för va fan ska vi hålla på och skilja kvinnor och män åt) Ingen annan artist har så hänsynslöst kastat sig rakt ut och utmanat våra sinnen som Anna. Att populärmusik vågar vara så här "svår" och ändå bryta igenom våra creddkavajer tyder på övernaturliga musikaliska talanger. Von Hauswolff är långt mer än fantastisk.

Årets manliga: Oscar Linnros
Den nästan sex minuter långa svettiga och überheta liveversionen av Från Och Med Du på Porterbryggan under Way Out West är årets bästa minuter.
Se och lyssna på allsången:



Årets nykomling: Ludwig Bell
Han har byggt upp sig med bandet Dreamboy och rusade rakt in i våra hjärtan när han satte ord på tiden. Det som händer exakt här och nu. Det finns en idé om att tidlösa låtar är just tidlösa, men sanningen och säga är det precis tvärt om. Den som skapar i stunden ligger faktiskt steget före, Ludwig såg sakerna innan vi själva såg dem.

Årets textförfattare: Annika Norrlin
Sen när vi har gått en timme kan vi sitta på en bar.
Se hockyn på Dovas utan att se hockyn på Dovas.
Får jag luta mig närmre precis när det blir två noll till Finland.
Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlandsinland.

Mer behöver man inte förklara.

Vilka de nominerade är kan du läsa här... du får alltså ladda ner en PDF, för lägga ut på någon hemsida har ingen pallat göra på IFPI.

Tillsist:
Nu kommer det väl inte hända, men om jag får frågan nästa år kommer jag tacka nej. Framförallt för att de fortfarande envisas med att skilja på manlig musik och kvinnlig. Hoppas alla andra gör det också.

Tillsist2:
Att Kent kan vara med som årets grupp i år igen går helt utanför mitt förstånd. Hur har resterade personer tänkt där? Tröttare band får man leta efter.

Jerry Boman