Dockhusmonotoni i moll.

Väderleksrapporten varnar för regn på onsdag. Ett monotomt regn med 11 till 13 grader, svaga sidvindar över hela landet. Vägverket tänder ljusen en timme tidigare, busschauffören tänder helljusen och du tar fram en extra reflex. Tid för nattlig promenad. Butikerna stänger med galler, släcker neon, tänder cigg och tar den långa vägen hem. Tid för tjejlyssning, om och om igen. Helgminnen kommer upp, feg-sms raderas och livets ”gillaknapp” blir en skavande overklighet.
Annika Norlin har gjort sin bästa låt.






På onsdag släpps Annika Norlins andra skiva under namnet Säkert!, med utropstecken. Skivan har fått underfundiga namnet Facit, det kan uppfattas väldigt kaxigt att döpa något kulturellt till Facit. Blir svårt för andra att ta efter utan att tjuvkika på facit. Men det kan ligga en hel del annat bakom också, det var så här det blev. Varken mer eller mindre. Ett sorgligt konstaterade, det fanns ett öde som inte gick att rymma från, ett facit som hela tiden ruvade i horisonten. Inte mycket att göra åt.

Först fick vi en glimt i låten Fredrik, Säkert!s sorgliga kommentar till Kom Igen, Lena, det skulle bli en mörk skiva. Låten som skulle kunna vara det långa svaret på Håkans-sms till Lena, ett svar från någon som inte vill bli upplyft just nu. Ett svar som andas självförtroende men med det eviga problemet att hitta sig själv i det stora hela.

Nu sitter jag här och lyssnar på hela skivan, det är en bunt väldigt bra sånger det här. I några känner man igen Annikas signum, en trevande inledning, en prolog och sedan handklapp på speed och en låt som slänger iväg med ord likt ett stängsel sett från en bil i 120. Det flimrar för ögonen.

Skivan innehåller rätt mycket brus. Ett ständigt närvarnade varmt brus som breder ut sig över rosenbladen. Ett rörförstärkarbrus sänker sig över kupén i vilken den här skivan skulle kunna utspela sig. Ljudet sitter ihop, det är på gränsen till instängt. Vadderade väggar håller inne de stora ljuden, bruset kommer in i springorna. Mycket analogt. Mitt i allt det här uppenbarar sig Eggstone och nålar upp slitna vykort av sol i kupén.

Det är humor. Som vanligt höll jag på att skriva, Annika snubblar ofta runt i det absurda vilket gör att jag brukar le. Men som tur är finns det också låten som står upp för den malande känslan att inte räcka till, känslan som bäst kan beskrivas med ett: Kom.

Låt nummer fem på Facit heter Får Jag och det är Annika Norlins bästa. Någonsin. Ingen annan kan sätta ord på vardagen likt Annika, på samma sorgliga sätt. På 3 minuter och tio sekunder får hon mig att känna mig så ödmjuk att benen viker sig. Med ett självklart sätt uppdaterar hon den slitna klyschan: ”Den du gillar kan du vara tyst med”.

Sen när vi har gått en timme kan vi sitta på en bar.
Se hockyn på Dovas utan att se hockyn på Dovas.
Får jag luta mig närmre precis när det blir två noll till Finland.
Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlandsinland.
När vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar.
Precis så här.
Kan vi gå till en bar.


Allt det här till tonerna av dockhusmonotoni i moll.
Får Jag är sången jag har hört tio gånger i rad nu. Annika växte upp och allt hopp kanske inte försvann, men kraven minskade. Den sköna känslan av att bara få sitta där och inte göra ett skit.

Annika Norlin har gjort sin bästa låt. En låt om att man inte kan göra något, ta chanserna som finns. Går det inte så går det inte. Inte springa, gå mot målet du aldrig kommer nå. Men det kan vara trevligt på vägen.

Får Jag är Facit på en hur en nutida sång kan vara otroligt berörande.
Facit är inte ett facit, det är en helt sinnesjukt bra skiva.

Tillsist:
Så här skrev jag 2007 om Annikas fram tills nu bästa låt.

Tillsist2:
Den som möjligtvis kommer upp i samma texthöjd som Annika i Får Jag skulle vara Peter Sjöholm med Radhus. Inga övriga liknelser.