Här har ni er nya intressevimpel



Jag undrar vad guiden säger. Förmodligen något snabbt på både svenska, tyska och engelska. För egentligen är bussen lite för hög, de som sitter där uppe kan inte mer än få en glimt, en sneakpeak av Stockholm. Eller av en fest i en hotellbar.

Jag undrar så vad människorna där inne tänker. Turistbussen med stora glasrutor stannar alltså precis framför Lilla Hotellbaren. Någon plockar upp sin kamera, det bränner av en blixt i de illa putsade rutorna. Sen åker bussen vidare. Nya mål, nya saker att se. Snabbt avklarat. En hel stad på en timme. Tretusen känslor på 60 minuter. För att kryssa av det hela i den lilla boken.

Jag undrar så vad Lowood tänker. Therese Johansson och Kicki Halmos har ställt sig på den golvhöga scenen precis bredvid dörren. De ska hylla sina hjältar, sina idoler. De har förmodligen lagt ner själ och hjärta i de tre låtarna de framför. För de gillar Fleetwood Mac, och med tanke på hur mycket folk det är på plats så gillar en rätt ansenlig summa personer samma band.
De spelar "Little Lies" och det är lika vackert som en svampplockartruné tidigt om morgonen. Kallt och avskalat, men med hjärtlig värme och välbefinnande. De gör sången till sin egen för några minuter, lägger till sina personligheter.

Jag undrar så vad publiken tänker. Inte är det på Lowood i allafall, de flesta verkar inte bry sig. Några längst fram som jobbar med bandet ler och tar bilder. Men resten lyssnar med ett halvt öra, för att sedan vända ryggen till.
Ryktet nådde mig redan innan jag byggde bo i Stockholm. De viskade nedsättande om livekonserter. Att ingen i stora stan gav en artist en tanke, om det inte var så att man kände personen. Eller jobbade med den.



Ryktet verkar vara sant. Tyvärr. Som om alla är så mätta på framgång att de inte vill upptäcka något mer, att de inte vill uppslukas av minuten. Alla är så uppfyllda av sig själva i sammanhanget att de inte kan ge någon annan uppmärksamhet. Ännu tydligare blir det när Elias från Elias & The Wizzkids ställer sig på den där scenen. Aldrig har jag sett en så fantastisk artist bli marginaliserad, bli en parantes i natten, som Elias där till vänster om dörren. Bara det att scenen är där den är säger en del om hur lite alla bryr sig, artisten kan lika gärna spela i garderoben.
Några personer i lokalen kunde fan lika gärna gått fram till Elias och spottat killen rakt i nyllet.
Men det kanske vore för mycket, ni måste ju spara på er saliv, någon kanske kommer på ett sätt att känna pengar på den, ett sätt så att just er saliv kommer på mingelbilder och får gå längst fram i kön. Håll på saliven innehållslösa människor.

Jag undrar så hur den här stan kommer ta förändringen. Hur mottagandet av "Verklighet och hjärta" kommer bli. För en förändring måste till, ni, vi, alla som bor här går en säker död tillmötes. En iskall järnoxiderad otrevlig död som kallas superegoism. Ett svart hål, slukandes alla känslor och alla upplevelser. Jag vill inte vara med...


En fotoblixt brinner av. Någon tar bild på mig. (Hon frågade snällt först.)

Så var jag i Stockholm då.



Tillsist:

Det var egentligen smygläsning av nya Nöjesguiden där i Lilla Hotellbaren. Och nu har nog tidningen slagit knut på sig själv, jag har tyckt att den har varit en av de roligaste publikationerna i Sverige, en riktig komeditidning. Jag har skrattat mig igenom många nummer de gångna åren.


(klicka för större bild)

Den första avlyssnade saken är bara elak. Man undrar om redaktionen egentligen vet något alls. Så så ila att stampa på den som redan ligger. Jag vet, men ni vet inte. Om man inget vet, så ska man kanske inte skoja om det heller.

Och Knastbråket på FB. Låt det stanna där, gör det inte värre. Vad är liksom meningen vänner?

En rolig ska hittade jag i tidningen:


(klicka för större bild)

Men vänta nu... är det inte.... jo...det var visst en annons.
Kul, det roligaste i Nöjesguiden numera är annonserna. Grattis, ni är nu lika skojiga som Vimmebytidning eller Ölandsblandet.

Men inte något dåligt som för något gott med sig! Jag bjuder Nöjesguidens alla medarbetare på den bästa nyhetskällan:

Alla mina vänners statusuppdateringar på Facebook som RSS!


Bara att lägga in i valfritt RSSprogram/webbläsare och så har ni nästa nummer färdigt innan någon hunnit säga: I don´t care.

Tillsist2:
Ikväll fredag finns det ytterligare en sak som stöder min tes om att ingen egentligen vill ha livemusik i Stockholm, Debaser Medis kör konserterna FÖRST i kväll. Som för att liksom få det överstökat, för att kunna säga "Jag vi hade dom här redan i oktober". Allt för att lite killar ska få spela skivor och hoppa upp och ner på bästa fest tid.


Jerry Boman

2 kommentarer:

Louise sa...

haha, schysst av dig att lägga ut en bild på vad dom har skrivit om du nu tycker att det är så elakt.

x sa...

Elias är så fantastiskt underbar live.