Stå upp för bra musik

Väldigt långt inlägg, otidsenligt, men du hittar lite fina konserttips längre ner, och faktiskt en bunt länkar till musik som jag tycker du ska lyssna på.


Way out west är musikfestivalernas Christofer Columbus. Eller kanske Amerika, publiken är Columbus och festivalen är landet han upptäckte... Äh, det där blev en haltande liknelse. Det jag vill få sagt är att Wow är en bra festival, de har kvar känslan för musiken, det är trots allt den som är den viktigaste. Samtidigt får man en märklig känsla med sig hem. Den grunnar sig i en händelse som ägde rum runt klockan sju på fredagskvällen.

Platsen är backstageområdet. Ni vet den där artificiella bubblan bakom scenerna där jag och en hel hög andra gör vårt bästa för att glida runt och se så oberörda ut som möjligt. Jag kan avslöja, det är vi inte. Vi är så in i helvete berörda av det faktum att vi ser 30 kändisar per kvadratmeter och vi kan liksom inte riktigt smälta detta. Detta gäller alla som rör sig bakom scen, även de som kanske kan klassas som kändisar. Eller bara är svinduktiga på musik, vi alla spanar på andra kända människor. I tron om att det inte syns. Man vill ju inte att de ska tro att man glor. Men som sagt, vi glor utav bara helvete.

På det här, för att vara en festival väldigt vackra hemliga område, så händer då det som gör att Wow plötsligt känns lite mindre skoj.
Jag köper mat och försöker sedan hitta någonstans att sitta. Ser en herrans massa tomma stolar och styr mina steg ditåt.

-Stopp!

Han är på inget sätt otrevlig, mannen i förkläde, som stoppar mig. Han är bara väldigt bestämd.

- Här kommer du bara in om du jobbar på Metro.

Okej, tänker jag, men det finns ju massa lediga stolar på andra sidan, så jag går ditåt.

-Stopp!
-Där får du bara sitta om du jobbar på Telia.

Det är alltså den totala sponsormarknaden som råder. Inte en ledig stol.
Nu hade detta kunnat passera om det inte var för en lite rolig detalj. Man säger att tex Metro är i kris, vad jag vet så har de inte ett överflöd av journalister på festivalen. Eller jag kanske ska uttrycka det så här, de har inte ett överflöd på personer på festivalen som faktiskt bryr sig om vad som spelas. Men när jag tittar mig omkring så ser jag bara en massa folk med Metrologgor överallt. Vilka är de? Jag gissar att de förmodligen jobbar med försäljning på tidningen, det är viktigt att ha bra säljare på en tidning, det har jag också förstått. Men vad gör de här? Om alla de jobbade med att berätta om ny spännande musik så skulle de på en kvart få ihop ett uppslagsverk, så många reklamjackor trillade runt i halvmörkret.

Samma dag som detta händer rasar debatten om Spotify, Uggla lämnar musiktjänsten och är sur som ett gammalt ägg. Petter gormar om att artisterna får "förmodligen 0,0000 kronor per låt" och är sur han också. Båda hävdar lite subtilt att "vi artister har blivit en handelsvara".
Båda skulle förmodligen kamma noll i tävlingen Verklighetsuppfattning. Musik är en handelsvara och kommer altid att vara. Folk kommer försöka tjäna pengar på er talang. Inget nytt alls Uggla och Petter. Precis som Telia och Metro drar in pengar på er.

Det som gör mig lite ledsen att även de finaste festivalerna, de som med sin lineup visar att de bryr sig om musik, tvingas sälja ut hela skiten och alla stolarna till i sammanhanget märkliga företag.
Jag hoppas att de sålde de där stolarna dyrt, att alla pengarna gick till artisterna. Och då även i slutet till oss besökare.
Om det är så är jag beredd att stå upp och äta.

Tillsist:

Helgen i Göteborg var väldigt kul, The Tram Sessions startade på torsdagen genom att spela skivor på Storan. Swedish for beginners och Animasola spelade. De förstnämnda fattar jag inte varför de inte fick spela på stora festivalen, de är bättre än många av de banden som spelade där. Verkligen.
Själv drog jag iväg fem Håkan låtar på rad till publikens stora nöje. Förbjudet enligt DJ-manualen men va fan, alla hade skoj och det är det som räknas!




The Tram Sessions jobbade annars hårt under tre dagar, resultatet kommer portionernas ut med ojämna mellanrum på thetramsessions.se. Mycket roligt att det på några av spelningarna faktisk kom publik!

Bäst under hela helgen var Portrait Painter(s) på Vuxendagis. Han satt rakt upp och ner på en stol och gav oss så mycket känsla. Mycket vackert. Alex bjöd också på några nya låtar och det är då säkert, framgångssagan har bara börjat för denna, numera, Röda Sten-bo. Det är sagor om livet i det lilla, om händelser som på pappret ser så ut men för den som upplever dem är de omvälvande.



På "riktiga festivalen" blev det också en del guldkorn: Antony och Göteborgs Symfonikerna var helt makalöst bra! Hela tiden på gränsen mellan total katastrof och himlastormande. Sällan har en symfoniorkester varit så skör och på slaka linan. Det känndes som de spelade på känsla istället för att som vanligt förlita sig på storheten när det skall byggas upplevelse. Mycket mycket vackert.



Såg Timo bli rockperson på stora scenen. Högt som fan. Men bra ändå. Bon Iver bjöd på finhet i tältet, inte precis så jag hoppade av glädje men ja, det var fint. Kolalde in Band of Horses och funderade på varför de lät precis som Animasola ibland? Som att svära i kyrkan...







Glasvegas gjorde i vintras mig väldigt besviken, deras spelning på Storan kändes som ett företagsgig. Nu var det något helt annat, bandet utstrålar självsäkerhet och kärlek. Daddy's Gone blev den allsången som den är och jag grät en smula. Det är så vackert och så nära mig. James Allan tackar flera gånger publiken för stödet som fixat det bästa året i hans liv. Det är fint, för det verkar som han faktiskt menar det.



Ser Lily Allen och känner mig glad över att få vara där. Det för så briljant gjort att jag nästan rodnar. Stenhårda texter, feminism förpackat i bommulsmelodier. Strålade.
Men det är på lördagens eftermiddag som det riktigt stora händer. Mitt i regnet ser jag Vampire Weekend och får en sådan aha upplevelse att allt regn försvinner. Det är tropiskarytmer, det är synthslingor och det är amerikansk-skolnördspop. Väldigt dansant. Påhittigt. Som om de bara lekte fram varenda låt, jag känner mig utvald att få vara med just där. För regnet gör att de stegar sig lite extra, försöker tvinga fram solen, och det blir en stund att minnas när höstregnet tränger upp genom skon.



Jag missade säkert en herrans massa bra...

Tack till Border-Elin för den bästa Bed&Brekfast ever! Och tack till alla band som fortsätter ge sig på det här galna infallet att spela musik på spårvagnen!

Tillsist2:

Tisdag.
Cosy Den-Mattias har vilat upp sig efter 5 års jubileet och ger oss...en ukelelestjärna! Uni spelar för första gången i Stockholm och jag tycker du ska vara där! Hoppa av vid Zinken och gå tio meter, in på Southside, ner i källarn, pynta ringa summan 40 spänn och njut av enkel pop, vacker sådan.
En rolig detalj, Uni and her ukulele vill ha hjälp med designen av nästa skiva. Ta med penna och hjälp till!

Torsdag.
The Forest & The Trees på Enskilda galleriet (Kronobergsgatan 37). Kakelplattorna kommer krulla sig när den här mystiska John Bauer-duon skapar stämning.

Fredag-Lördag.
Kräftskivefestivalen i Rådanefors. Förra årets trevligaste festival. Kanske också den minsta, men vad fan gör det när alla är härliga. The Tram Sessions spelar skivor på fredagen. Och på lördagen äter vi tofuhummer.

Tillsist3:

Lyssna på Orkestern.

Och lyssna på I see horses.

Sen lyssnar du på Lay Low.

Jerry Boman