MDY, TS, TV och MDF.



Först: My Darling You! My dear dear dear Darling You!
Sitter och lyssnar på deras nya platta ”A.K ART”, ett stycke samtidspoesi som bara väntar på allt. Om du inte blir berörd av detta är du iskall och lik. Bara Klas Hermansson kan förklara relationsångest på 28 sekunder. Ingen kan bättre beskriva det gnagande obehaget i nyförälskelsen på under 30 sekunder. Silent all the time är storslagen lyrik.
I´m supposed to feel är inte lämplig att lyssna på bland folk om man inte gillar att gråta offentligt och Prepare är själva nerven i MDY!-poppen. De finns de som säger att det här är världens bästa band, de finns de som inte fattar det. Båda har egentligen rätt.



Den här killen kommer ni antingen älska eller hata…kanske inte hata men inte fatta. Tim Schmidt vann nyligen pris för bästa osajnade akt på Manifestgalan. Bra så, för det här kommer nog ingen vilja ge ut. Inte för att det inte är bra, tvärt om! Här sitter en kille och låter som han gått den långa vägen, han har uppfunnit hjulet på nått. Stängt sin dörr, eldat upp sina skivor och börjat om från början. Ibland låter det som språket är nytt också, och gitarren behandlar han som ett vapen, redo att skjuta ner influenserna.

Så just därför kommer inte någon våga ge ut det. Hur skall man liksom förhålla sig till ett nytt språk? Hur skall man förklara hur en gitarr låter när den låter som inget annat man hört? Fingrarna ömsom smeker ömsom slår strängarna rätt. Han vrider ur sina stämband på Kontiki, omformar hur vi vet att det skall låta. Det gäller att vara uppmärksam vänner.

Lyssna på Crows Cracks Them Skies, i vissa stycken är han nära parodi, men det är så eget och fint att ja jag gillar den här snubben! Jag menar hur enkelt är det att göra om en genre som är lika urvattnad och vanlig som snor på vintern. Jag tycker Tim lyckas väldigt bra, han låter som sagt precis så där instängt som s/s eftersöker, de vill vara ensamvargar, alena i rum utan vänner. Tim träffar rätt.

En liten törn dock, han spelar lite för längre. Det är svårt att hålla koncentrationen uppe i över 45 minuter. För det gäller att vara uppmärksam vänner.

Tillsist:
Här är årets obehagligaste intervju:



Om du inte pallar med hela, kolla från runt 1:50…
Jag skäms verkligen just nu. För att jobba på samma tvkanal som de där två! Alltså kom igen, skryta med hur många nya artister du intervjuat, när det bara handlar om att du inte kan finna dig i ärliga svar. Svar som inte rinner av skivbolagssvett och smutsiga framgångar. Jag tycker fler artister skulle göra som Pelle, ställ upp på att spela i studion, men skit i intervjun. Speciellt när programledarna är så obehagliga översittare som dessa två. Nä, jag skäms verkligen. Jag är på din sida Pelle!
Njut av låten istället, från samma program:







Tillsist2:

Missa inte Schlattas fotoutställning på Café Hängmattan (Musikenshus i Majorna). Bilderna kommer hänga där under våren, han kommer byta ut dem med jämna mellanrum, och de kommer från hans kommande fotobok. I boken blir det 500 (!!!) bilder från 15 år och urvalet var på över 100.000… Inte bara det att det är en rolig bok att ha, överskottet går till cancerforskningen.
Riktigt fina bilder är det hursomhelst!
Mer om bilderna och boken här.

Tillsist3:
Rolig filmfestival på ingång den 2-5 april:

(klicka på bilden för mer info)
Redan på söndag är det dags, då blir det smygfestivalpremiär på Hagabion. 17.00 är det picnicbio med Wild combination – A portrait of Arthur Russell. Man tar med sig egen mat och kollar på musikfilm tillsammans. En utmärkt söndagsyssla!



Bland annat figuerar Jens Lekman i söndagsfilmen.

Jerry Boman

6 kommentarer:

Anonym sa...

Pelle verkar vara väldigt inställd på att visa upp sin integritet i den här intervjun. Problemet är att han inte har självförtroendet som krävs för att backa upp den inställningen, så han fegar ur totalt. Därför blir det pinsamt. Precis som på livespelningarna gör han inget av de minuter i rampljuset han ändå ber om. Det enda sättet jag kan tolka det på är att han vill ha något att säga, men inte har det. Varför ska jag då lyssna?

Jenny Östergrens frågor är skitdåliga och hennes skolfrökenfasoner är över gränsen, men jag kan förstå att hon blir trött. Att Pelle bara sitter där och tar skiten har jag svårare att förstå.

"En annan sak du inte tycker om, det är mat".

Fantastiskt kul.

Anonym sa...

Jag tycker Jenny Östergren gör helt rätt i att sätta lill-pojken på plats. Det finns inget värre än folk som tar sig själva på så stort allvar som den här killen!

Anonym sa...

Jag tycker programledaren (Kvinnan) framställs som hemskt dryg.. Det märks att hon blir rätt irriterad mot slutet. Håller även med Joel att jag tycker det är konstigt att han inte försvarar sig mer.. Men det verkar iofs som att han inte riktigt förstår den där piken om maten... Samtidigt tycker jag slutet av intervjun är låg.. jag menar varför drar hon den där parallellen till Ian Curtis helt plötsligt.. lågt och obehagligt!!

Anonym sa...

Pelle gör helt rätt i det han gör, att gör motsatsen mot vad som förväntas när man är relativt ny i branchen, att berätta för mycket om sin musik och bli tillfälligt mediakåt.

Bra av dej att ta upp det här ämnet Jerry!

Anonym sa...

Vilka jävla puckon, ja programledarna alltså. Det är bland det obehagligaste jag sett, så jävla lågt.

Anonym sa...

Ursäkta men om Tim Smidth uppfunnit hjulet har han gjort det genom att lyssna alldeles för mycket på Nick Drake.