Hårdare tag.



Som musiker och artist har man en oändlig arena att föra ut sina tankar på. Det går att säga precis det man vill och få människor in på andra spår. Omvänder man en människa är det något väldigt stort.
Vissa förvaltar det här bättre än andra, ärligt talat så borde man efter ett liv i poppen vara en jäkel på kärlek. Jag borde ju faktiskt, rent teoretiskt, veta precis hur det INTE skall vara…
Nu finns det ju andra ämnen än förlorad, kass kärlek. Det finns veganism.


Jag tänker inte tjata på om att Christer Lundberg har ett radioprogram, att Hans Olsson brukar spela med Timo eller att Paul Lachenardiére svänger med mina favvisar Dapony Bros.
Det är ju inte viktigt just nu. De tre är Universal Poplab och de har en ny, magiskt bra platta och har släppkalas.

Om man blandar de här genierna kan det ju faktiskt inte bli så mycket fel. Christer skriver texter som berör mig, texter som är väldigt smarta och personliga utan att bli obehagligt privata. Paul gör det hela dansant och Hans adderar pop har jag för mig. Summan blir ett stycke glittrande synthpop som jag bara vill ha mer av!



På scen är UP sköna att se. De har inte mycket till manér, inga inövade poser. Känns som de bara går och ställer sig där. Säger: ”Kom alla vänner, vi har något att säga och vi hoppas ni gillar oss. Nu kör vi!” Väldigt avslappnat och självklart.

Om man lyssnar fort så är det väldigt luftiga, lätta melodier som sätter sig PANG. Men den lättviktigheten blir fantastisk med Christers texter.
Ok, jag säger så här: Man kan se Vamprie In You som humor. Man kan vifta bort den och hoppas att det är Slagsmålsklubben som hittat på något hyss. Inte så att den är lika skojfrisk rent musikalisk utan mer känslan.
Men det är allvar vänner. Det är stenhård politik i glimrande guldpapper.

Slice it up and let dig in
Let the funeral begin
From the cage to the plate
Their blood on your hands


Tack Christer för de orden! Nu talar du i och för sig redan till en som inte äter kött men jag hoppas någon verkligen tar till sig de orden. Det borde du, du och du göra! Ja, även du där bakom pelaren på McD!
Universal Poplab har fattat det där som jag dillar om i början av den här texten, att musik är en oändlig scen, som bara ligger där och väntar. Att man kan föra ut saker man tror på och förändra världen på ett vackert sätt.




UP hösten 2006 är ett hårdare band än våren 2004 (när förra plattan kom ut). Det är mer självförtroende, mer djup och rejälare tag. Det är mer uppläxning än mjuka ord om att alla är OK.

I Soma Generation ger sig UP på ett generationsproblem som breder ut sig, med människor som försoffar sig och inte får saker gjorda. Att man bygger upp mentala spärrar och litar mer till andra än sig själv.

T-shirt slogans are as close
As we get to revolution

Soma är en påhittad drog som figurerar i Brave New Word, en bok från 1932 som beskriver en mörk framtid. På ytan kan det se ut som det perfekta samhället med dekades och bekymmersfrihet. Men så klart mår folk kass i allt detta underbara.

Soma är ”drogen för massorna”, något man tar för att slippa allt dåligt. Man kan dra vissa paradeller med nutida användande av Prozac, det antidepressiva undermedlet som gör alla glada.

Det hela skapar ju såklart ett samhälle där mer droger behövs för att döva nya obehagliga känslor, där alla jagar det perfekta livet. Tillslut sitter alla och är inbillat lycklig utan egna tankar.
Inbillat lyckliga människor som inte får mycket uträttat. Förslavade av syntetiska medel.

Då är det fint att UP vill ge kärlek till den här mängden människor som håller på att gå förlorade. En kram är ju trots allt det som alla behöver, inte piller.

Och mitt i allt det här uppläxandet lyckas Paul, Hans och Christer peta in studsiga, handklappsvänliga synthmelodier! Jag ler mest hela tiden och dansar…




Förlåt Emmon, aka Emma Nylén som är med i utmärkta Paris, din musik skall man lyssna på i mörka lokaler där man kan dansa tills solen går upp. Nu blev det i och för sig väldigt fina och estetiskt tilltalande videokonst stycken men inte så mycket mer.



Jag återkommer när du spelar på mindre scen och i skymningsljus. Det var orättvist att vara förband till UP den här kvällen. Jäkligt orättvist.



Tillsist1:

Jag var bara tvungen! Tack Christer för den insatsen på min arm.
I guldbokstäver och allt!

Tillsist2:
Jag har tänkt på det sedan i söndags: Varför stod vakten på Storan och lekte med en fjäderbatong? På en söndag? Och är inte dessa olagliga på allmänplats?
Jag har en olustig känsla över hela grejen, jag menar NÄR behöver en vakt på en klubb som Storan en FJÄDERBATONG?
Obehagligt och löjligt macho.

Tillsist3:
På tal om Dapony bros, den 25 december smäller det Sticky! Nu är det lika stor jultradition som barmark!

Jerry Boman

4 kommentarer:

Anonym sa...

om man inte får nån kram så kanske pillret räddar en. har du tänkt på det?

Anonym sa...

Jerry min vän, du slarvar lite när det gäller depressioner och medicinerna mot det. Det är kanske så att vissa läkare är lata och skriver ut medicin för lätt, men den populära uppfattningen om att de flesta som går på antidepressiva gör det i onödan är bara tomt snack. Det handlar dessutom inte om "undermedlet som gör alla glada". Antidepressiva gör en inte glad, men det tar bort de djupaste dalarna när man är deprimerad tills man börjar må bättre igen. Som att gipsa ett brutet ben ungefär.

En av mina bästa vänner störtade rakt ner i avgrunden för någar år sedan. Jag kramade honom som fan, men det hjälpte inte. Tack vare att han fick mediciner lever han fortfarande. Så är det.

Sen tycker jag att det är lite äckligt om den framgångsrike Christer klankar ner på alla som är "försoffade", inte uppfyller sina drömmar och blir popstjärnor och programledare. Vi behöver fler engagerade artister, men man ska akta sig för att berätta för vanligt folk hur de ska leva sina liv.

Diskussionen lär fortsätta på lördag...

Tom Jerry Boman sa...

Anonym och Joel:

Den väldigt hårda vägen har jag fått lära mig att piller förstör liv, inte bara användarens utan även människor runt om kring.
Därmed inte sagt att det inte hjälper och är livsavgörande för andra.

Men jag håller med om att läkare ibland är lata och skriver ut grejer allt för lätt. Från min synvinkel borde det liknas vid att spjäla det brutna benet, det vill säga man hjälper det tillfälligt men benet går av hela tiden. Gipsar man så blir benet helt igen.

Men jag tackar för engagerade och smarta läsare. Det behövs för att gå framåt.

Jerry Boman

Anonym sa...

jag skulle vilja säga att det spjälar en såpass länge att man förhoppningsvis orkar ta tag i själva problemet under tiden, eller i alla fall så småningom. Kan det vara OK enligt dig?