Alla var där.
Popgeniet från Kortedala, ledaren för världens största band från Jönköping, universums trevligaste klubbfixare från Tjörn och alla andra med god smak. The Hidden Cameras kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat på popsvaga. Det är svårt att göra det bättre, det är svårt att känna mer.
Precis när jag trodde att jag fått kläm på hur Joel Gibb skriver låtar så hugger han tvärt av. "She's Gone" från nya skivan "Awoo" börjar precis som vilken annan THCs låt so helst. Men när man smakat in låten...krack! Den bryts av på mitten, tvärt hugg i mitten. Där det "normalt" skall komma ett Oooooooaaaaa blir det nu bara...tyst.
Jag älskar det! Så gör smarta människor. Aldrig stelna, aldrig bli uträknade.
En konsert med Hidden Cameras är en kyrklig sak. En mässa för de redan frälsta. Vi är många nu, som kan allt och det blir på så sätt en lång rad kända låtar. Vad jag vet, på mitt högst ovetenskapliga sätt, så spelades inte en enda dålig låt igår. Varenda en är en potentiell A-sida. Mest ler jag hela tiden, uppslukad av pastorns ord och visor.
Men här dömer man ingen, alla är lika värda och all gör rätt i det de gör. Inga pekpinnar om hur det skall vara, bara berättelser om hur det också kan vara, om hur vi/dem/alla kan välja andra vägar och bli lyckliga. Att inte lyssna så mycket på den stora floden, att inte alltid låta sig dras med.
Bäst och störst av de alla är "Ban Marriage". Låten som sammanfattar vad så många med mig tänker, om det nya livet. Att det finns större saker, mer känslor än giftermål. Att det är ett förlegat sätt att se på lycka, som kanske mer trycker ner än lyfter upp.
Kanske är vänskapen det största av allt.
And as I looked him in the eye I heard my best friend cry
That we aren´t fools to fall in love but let "coupledom" die
Ban marriage, Ban marriage
Det är en generationslåt. Något som ni andra får lära er, ni som är bundna hårt i traditionens koppel. Som förmodligen blir uppretade av det här.
Ban marriage, Ban marriage
Det är en fröjd att se THC. Tindrande ögon på scen smittar av sig, det är riktig glädje över att vara här. Gibb har ju tagit Göteborg till sitt hjärta, han hänger här titt som tätt. Nu senast kanske i form av gästartist på Jens Lekmans nya skiva.
Jag vill ju tro att vi ger något tillbaka, det är iallfall en helt magisk stämning i lokalen. Handklappet går allt som oftast över i hi-speed, "In The Union Of Wine" är så bra live att taket buktar utåt och mitt i yran ber bandet om förstärkning på scen. Två personer hoppar upp och får spela tamburin. Helt klart bäst och självlysande är den hyffsat korta, skäggprydde killen i camobyxor! Han spelar sin lilla enradiga tamburin like there is no tomorrow! Tack, det lyfte den här kvällen till helt nya höjder! Så skön snubbe, så sig själv!
När jag senare går ut regnar det. Stora droppar.
Men det gör inget, jag vet att även jag kan bli lycklig.
Fast jag inte alltid väljer den utstakade vägen.
Ban marriage, Ban marriage
Tillsist:
Jag är på här!
Också är jag faktiskt nyfiken på det här...
Jerry Boman
Andra bloggar om: The Hidden Cameras, Sticky Finges, Göteborg, Musik
3 kommentarer:
Här hittar man en blogg om gårdagens fantastiska konsert. Håller med om att camobyx-liraren va helt lysande. Det bjöds på dans dock ingen kasedans.
Jag tycker det är lite konstigt att Jens Lekman är med på hela "Ban Marrige"-grejen. Han har ju en hel del i sina texter som jag tycker pekar på att han gillar äktenskapet...
För övrigt såg jag dig gå förbi katolska kyrkan vid heden idag när jag var på väg därifrån, Jerry.
Det kan man tycka är lite märkligt ja...
Oj oj jag känner mig lite övervakad :-)
Eftersom jag inte vet hur du ser ut så kunde jag inte hälsa...
/Jerry
Skicka en kommentar