Lounge på lunchen.

Jag har alltid varit lite rädd för hårdrock. Arga tjejer och killar som skriker och vevar med armarna under stenhårda låtar.
Klart killen blir rädd.
Så, om inte jag kan komma till hårdrocken så får hårdrocken komma till mig.

Jag kan nästan tycka att det är lite skämmigt att gå in i en skivbutik nuförtiden. Det är som att sätta en lapp på ryggen där det står "Knuffa mig, jag har ingen koll". För det är ju trots allt så att skivbutikerna verkar mer och mer i en föråldrad tid.
När väl plattan landar i butiken är den redan gammal. Artisten har ofta lagt ut låten på Myspace eller på annat ställe och så har man lyssnat där. Då finns ju liksom ingen mystik kvar när man köper den.

På lördagen gick jag iallafall in på Skivhugget på Andra lång. I den numera väldigt lilla butiken vimlade det av...Nä, jag kan inte skriva hur de som var där såg ut, ni kommer bara tro att jag har fördomar och drar alla över en kam.
Men ok då, det vimlade av äldre rockers... män. Helt sant.

Anledningen till mitt besök var Hellsongs. Gruppen från Göteborg som gör sköna hårdrockscovers med egen känsla. På ett helt nytt sätt faktiskt.
Harriet, Kalle och Johan kallar sin musik för "lounge metal". Väldigt passande.

De har helt enkelt tagit några av hårdrockens bästa låtar och gjort om dem. Till sköna/softa sånger, det låter lite progg ibland och det är väldigt svängigt.
Ett bra exempel är Iron Maidens "Run to the hills". I Hellsongs tappning blir den låten väldigt känslosam. Originalet har iallafall för mig varit lite otillgängligt, men nu...men nu.
Det blir helt tyst i lokalen. Harriets fantastiska röst, hon låter lite som Anna Ternheim, skär genom luften och berättar den väldigt hemska historien om hur de vita tog över prärien.
Det är en grym, elak text det där.

Även låtar som Alice Cooper "School's out" får en helt ny känsla. Det är riktigt snyggt gjort och trion är skönt charmiga hela vägen. Varenda cover är gjord med glimten i ögat och med en innerlig kärlek till originalet.

Bäst blir sista låten: We're not gonna take it. I original med hårt sminkade Twisted Sister känns den väldigt grabbig. Här, och med Harriets sköna utstrålning, blir den plötsligt en feministisk kampsång. Hon påtalar själv att många av de låtar de stöpt om blir feministiska kampsånger bara man byter ut "han" mot "hon".
Det är intressant.

Kanske är myten sann ändå. Att hårdrocks killarna, det är mest killar i de där stora banden, är väldigt mjuka och känsliga varelser.
Synd då att de gömmer sig bakom dubbelpedaler och gitarrsolon.
Bra då att Hellsongs visar upp deras storhet.

Senare:
Allt om Almedals släppkalas!

Låter som en kvällstidningsrubrik det där...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Hellsongs, Göteborg, Musik