En röst att ligga med.

Jag skall börja med att göra er en smula avundsjuka. För även om jag inte är gamle Moz största fan här på jorden så måste jag säga att det med spänning jag närmar mig Irene-Tobias lägenhet (eller rättare sagt hans flickväns lägenhet). Han har nämligen lovat mig att spela upp Morrisseys kommande album.
Och det kan jag säga, skivan smyger sig på en. Jag faller inte först. Kanske inte senare heller men låtarna sitter kvar. Även nu. Det är en känsla som han frammanar som inte riktigt går att ta bort.
Ringleader of the tormentor är en svart jävla historia. Det gör ont att höra den nu stengamle vända ut och in på sig själv igen. Den här gången med barnkörer. Japp, du läser rätt. Barnkörer. Humm var har jag hört det förr, "blanda smärta, svärta med ljusa barnröster". Aha, Jocke Berg och snubbarna i Kent har redan gjort det för ett tag sedan. Men skit samma, han gör det snyggt. Igen.
Men det har hänt något med Steven Patrick. Han har blivit rädd för sina känslor. Han är rädd för att känslorna skall ta honom. Han vill vara kvar ett tag till när allt kommer kring.

And when the palmist said
“One Thursday you will be dead”
I said no, not me, this cannot be!
Dear God
Take him, take them, take anyone
The stillborn, the newborn, the infirm
Take anyone
Take people from Pittsburgh, Pennsylvania
Just spare me!

Vem vill han att de skall ta? Christina Aguilera? Hon är iallafall från berörda stad. Och ja, ta gärna henne istället på Moz. Snälla.
Om några veckor kan du själv avgöra hur det låter när skivan kommer ut.

I lägenheten fick jag också höra lite nytt från Irene. Jag tror det räddade mig från vintern en stund. Tobias har en röst man vill ligga med. Och hans melodier vill man myshångla med. Kommande skivan "Apple bay" kan bli dunder.

Efter den dosen nyheter tog vi taxi till Storan och Klubb Populär. Jag tänker inte tjata om hur bra klubben är, Anders kan ju få tokhybris av alla hyllningar här, men bra och trevligt är det.
Sen kommer kvällens första band Don Agbai och förstör hela känslan, de är tråkiga. Helt platta faktiskt. Nog duktiga men de verkar inte vara på riktigt. Jag går och sätter mig på balkongen och försöker hitta känslan igen.
Som tur är innehåller kvällen ett band till My enemy.
Då kommer känslan igen, att vara på den bästa platsen på planeten. Det är organisk mattematik musik. Det smakar skog och betong. Väldigt vackert. Lite Club 8 vackert, fast väldigt mer angeläget. Vassare.
Den här kvällen har de bland annat en gammal The Shift trummis, Hanna, med sig. Med ens blir det ännu mer levande. Och om möjligt mer nära. Även Åsa på violin boostar upp ljudet till det bättre.

Efter My enemy går hela Storan i luften när "Kom igen Lena" spränger benen av oss! Tanx God for Håkan!


Tillsist:
Nu skall det avslöjas var Göteborgs meste popminglare tillika Emmabodafestivalens finaste dansare Mika har hållithus. Ni har säkert sett honom sittandes i ett hörn på någon poptillställing, alltid med oklanderliga svarta kläder. Och fin Elvis frisyr. Alltid skrivandes i sin lilla svarta bok.
Jag såg honom här om dagen på väg till bussen. Han jobbar! Och hade INTE sina svarta oklanderliga kläder! Han verkade vara vaktmästare rakt över gatan på mitt berg.
Vad är vi på väg om självaste Mika måste byta kläder för att jobba? Bara han svidar om igen så våra liv kan bli lugna. Annars har Göteborg förlorat en del av sin själ.

Och så måste jag tacka Pauline, som man ofta hittar på Rockfoto, för de fin fina bilderna på mig! Snart kommer ni se bilderna i en stad nära dig.


Jerry Boman