Om att göra saker för de redan frälsta

Så här lyder sagan:
Några namnkunniga recensenter fick i uppdrag att skriva en recension till en låt som inte fanns.
Artisten fick sedan läsa recensionen.
Efter det skulle det göras en låt av artisten utifrån recensionen av den påhittade låten.
Alltså precis tvärt emot vad som är brukligt i låtskrivare branschen.

Jag kan säga det med en gång: Jag gillar idén hur mycket som helst! Det är roligt att få nya infallsvinklar på musik. Det är jätteroligt det här!
Jag tror att recensenterna tyckte det var skitskoj att få skriva den där recensionen. De klurade och klurade länge under hjärnans glada tillrop.
Sen skall vi ju inte bara tänka på hur jävla roligt artisterna/banden måste ha haft det. Jag menar, facit fanns ju redan där! Vad i himmelen kunde gå fel!

Fast fel blev det.
Inte så att den här skivan, "Jävla kritiker", är dålig musik. Nej då, här finns både roliga, bra och tunga låtar.
Det är ju bara det att jag inte fattar VEM som skall köpa skivan? Vem riktar den sig till?
Det är ju inget man springer och köper till pojkvän/flickvän. Inget man köper till sig själv.
Jag tror att den här skivan kommer spridas som en eld på snustorrt vårfält. Den kommer bli en klassiker, en milstolpe.
Bland musikrecensenterna.
Både de som skrev och de som skrev om recensenterna som skrev recensionerna som det sedan blev en skiva av. Alla kommer vilja ha den.
Men resten då? Nja, jag tror inte det faktiskt.
För vad har låtarna för mening egentligen?



Nu lämnar vi det filosofiska och så kan jag ändå berätta att det finns lite guldkorn här och där.
Bollen,Bollen,Bollen är en fantastiskt rolig politisk forbollslåt av Uje Brandelius (Doktor Kosmos) efter Malena Rydells ord. Uje har samlat barn och sjunger om att fotbollen är rättvis. Alla är lika mycket värda på det gröna golvet. Fint, medryckande och faktiskt lite tänkvärt.
Parker tar sig an Lennart Perssons uppradande av gamla spöken. Gamla snubbar som recenserar skivor brukar ju ofta rabbla upp en herrans massa klassiker. Så även här. Men Parkers låt är nästan bra på riktigt!
Kalle Dixelius skrev och Håkan Lidbo fick också ihop en riktigt vacker, totalt upphackad liten visa.
Som om kniven slant mitt i hjärtat. Kärleken bit för bit.

Men jag frågar mig igen: Vem skall ha den här skivan? Förmodligen många fler än jag kan räkna till, men de kommer alla att sitta i samma mentala hus.

Sista sidan i det lilla texthäftet är det ytterligare en recension. Av omslaget. Kul!


Tillsist:
Dansa i väg med en näve i luften till Pascals hemsida: http://www.kyssmig.com/
Där tar du och lyssnar på deras "Hungrigt Hjärta".
Inte trodde jag att jag någonsin skulle erkänna den där raspige, tråkmånsen från USA. Han kommer aldrig att bli bra men kanske bara lite mindre urkass efter den här tonårsfrustrations versionen.
Fast när man tänker efter är det ju inte någon credd till honom egentligen.

Även resten av Pascals låtar tål att lyssnas på.
Kan bli bra det där, på en scen framför mig.
Jag kommer nog ha poparmen i luften.


Jerry Boman