Jens skrev ett brev.

De första raderna betyder inte så mycket.
Något man kan slå bort. Alla behöver en paus.
Sedan blir det värre.
Mycket värre.
Jens Lekman skrev en text igår på sin hemsida.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ta det här. Jag är verkligen berörd. Hur skall jag och en massa andra med mig göra nu?
Jag vill på inget sätt få Jens att känna sig dum eller så men det här var inte vad jag behövde just nu. Jag trodde att det skulle komma nya fantastiska låtar som skulle glädja mig. Och inspirera andra band. Att allt skulle vara så för en tid framöver.
Om nu allt som han skriver blir sant, så kommer detta att vara långt mycket värre än Jakob Hellmans uppgång och försvinnande.
Mycket värre.

Nu får man vara glad åt de musikstunder man verkligen fick, de konserter med dig som man verkligen var på.
Allt i från de stapplade stegen och påskliljorna på Pustervik, den totala hänförelsen på Jazzhuset, via Flusåsparkens Ukelefestival och minnet om magiska nätter i Emmaboda. Man får vårda sin skivor ömt och glädjas åt minnena när man hörde "Black cab" för första gången. Tänka på att den låten är lika fantastisk nu som då.

Vi kommer att färdas i svartmålade vagnar till Kortedala ikväll och alla andra regniga nätter. Vi kommer tända facklor utanför din dörr, där i det höga huset som du bodde.
Vi kommer prata minnen.
Frågan är om vi kommer att le.
Om allt blir sant så känns det som en vän gått bort.

Jag vet att du inte gillar alla journalister, men jag är verkligen på din sida Jens. Jag vill, och kommer alltid vilja, dig väl.
Och jag hoppas att du någon gång kommer tillbaka, till Sverige, till Göteborg och till en scen nära mig.

Jerry Boman

2 kommentarer:

Hannah sa...

Precis så där kände jag igår, men jag kunde inte hitta orden. På bara några år Jens gjort så mycket som jag kommer att minnas mycket länge. Jag kommer att sakna honom oerhört mycket, men jag kommer också att hoppas att han kommer tillbaka någongång, om bara för en kväll.

Anonym sa...

Han kommmer tillbaka till scenen igen! Någon gång, någonstans. Men gör han inte det så finns alltid minnena kvar. Känns det inte rätt för honom att spela, så känns det inte rätt för mig att lyssna. Ärlighet varar längst. Hoppas han lyckas bra med vad han än tar sig för! (M)