Mellan pengar och känsla

Share|

Almost Famous skulle kunna vara årtiondets flopp. Showcasespelningar brukar vara stela, korta och inte sällan helt överladdade. Allt står på spel. Samt att det minglar runt en massa skivbolagsfolk som egentligen inte gillar musik utan bara ser dollatecken.
MEN, Almost Famous är inget av det där. De lyckas som vanligt blanda branschfolk och vanlig publik. Det är en jävla trevlig stämning helt enkelt. Det här smittar av sig på banden, de hänger i baren och går sedan upp och spelar. Inga konstigheter. Formatet gör sitt, tre band 20 minuter var. Perfekt.
Och flytten från Nalen till Lilla Hotellbaren var ett genidrag. Mer folk som bara glider förbi och kanske upptäcker något nytt.

Ljuset som bandmedlem

Share|

Det talas bland de höga stolarna hur artisterna måste dra in pengar på sina livespelningar. Alla vet att det knappt går att kränga musik längre, allt är gratis. Men en konsert är svår att ladda ner, även om Gimmeindie sänder live/i efterhand så finns det inget som slår på plats upplevelsen… om det nu inte var så att de flesta band totalt verkar skita i hur det ser ut på scen. Inte ens när man spelar på en så pass stor scen som Medis verkar de flesta band skita i ljuset och de tre väggar som de faktiskt har till förfogande.

Som tur är finns det band som lägger ner hela sin själ i att ge publiken något extra. Och när det sker, då gillar publiken bandet ännu mer.

Småspelningar har blivit ett sätt att leva - 57 kvadrat källarpop

Share|

Jag har under mina levnadsår utvecklat en i det närmaste synkroniserad musiksmak med mig själv. Stilen kallas ibland indie men själv föredrar jag att kalla den för modern och ny. Jag är generös i mina tankar, kaklar inte sällan upp hela rum för band jag gillar, så de kan få ett eget rum att verka i. Sedan bjuder jag gärna in så många som möjligt av mina vänner till det här rummet, som såklart har inbyggda högtalare som sprider musiken. Allt för att upplevelsen ska bli så smidig som möjligt. Musiken har inte sällan svenska formgivare, men ibland sneglar jag även ut mot världen. Det är ett sätt att leva.

Prins Eugen live på Southside

Share|

Prins Eugen kan man lyssna på här.

Jerry Boman

Allt på en och samma gång

Share|

UPPDATERAD: Den här helgen kan gå till historien som den mest välfyllda någonsin. Kolla på bilden här bredvid, det är min Google kalender på saker som jag kan tänka mig att gå på… Samtidigt är det ju precis det här man flyttade hit för, valmöjligheten. Just nu är det bara lite väl mycket.
Jag har sållat ut guldkornen, inte för att det blir lättare att välja men efter hoppet kommer det i allafall.

Kollektivtrafik till Skärgården

Share|

Tisdag:
Ibland är verklighetsflykt det enda rätta. Kvällar då rännstenslyriken direkt från verkligheten känns för nära. Drömmen om den chosefria utflykten till Sandhamn, minnena från dagar i parken får blomma ut och snapshots från en knäckt folköl nedanför Slottet. Hela livet va ett spabad för själen.
Det är där jag möter The Mare. Bakåtlutad, naiv och plastpåsen i sommarbrisen. Fina melodier uppfiskade ur dikesblommor och värmefulla humlor. Uppkavlade byxor, inte av modenycker utan av värmetrycket.

I somras åkte jag just ut till Sandhamn med The Mares sångare Charley Rivel. Han spatserade avslappnat runt på ön iförd stråhatt. När jag nu ser minnesbilderna klingar musiken ännu bättre. The Mare får på inget sätt förväxlas med havs- och seglarromantiken som vissa band kittlar oss med. Det här är inte överklassen som softar på segelbåtar i miljonklassen. The Mare reser kommunalt rakt ut i skärgården, äter äpple till lunch, sittandes på en sten, istället för Redarlunch med nubbe på fina krogen. Rivel och Co är kollobarnen som växt upp, men fortfarande vill bli utsända i havsbandet för att vila upp sig.

Onsdag:
Av ren nyfikenhet är allt som Magnus Carlson gör av intresse. Sveriges bästa röst liksom… Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt, ingen har sagt stopp. Eller rättare sagt, ingen har sagt: Du kan bättre än så. När har släppkalas på Imperiet en regnig onsdag tänker jag att alla känslostormar kommer svepa in genom de stora rutorna. Men inget händer. The Moon Ray Quintet spelar visserligen brallorna av de flesta här i stan men Magnus verkar loj. Vet inte om han tänker att det ändå bara är polare där. Han använder inte sin röst, jag saknar det där Carlsonska djupet, det blå och oförklarligt ledsna. Nu kändes han bara producerad.

Jerry Boman