Småspelningar har blivit ett sätt att leva - 57 kvadrat källarpop

Share|

Jag har under mina levnadsår utvecklat en i det närmaste synkroniserad musiksmak med mig själv. Stilen kallas ibland indie men själv föredrar jag att kalla den för modern och ny. Jag är generös i mina tankar, kaklar inte sällan upp hela rum för band jag gillar, så de kan få ett eget rum att verka i. Sedan bjuder jag gärna in så många som möjligt av mina vänner till det här rummet, som såklart har inbyggda högtalare som sprider musiken. Allt för att upplevelsen ska bli så smidig som möjligt. Musiken har inte sällan svenska formgivare, men ibland sneglar jag även ut mot världen. Det är ett sätt att leva.

Prins Eugen live på Southside

Share|

Prins Eugen kan man lyssna på här.

Jerry Boman

Allt på en och samma gång

Share|

UPPDATERAD: Den här helgen kan gå till historien som den mest välfyllda någonsin. Kolla på bilden här bredvid, det är min Google kalender på saker som jag kan tänka mig att gå på… Samtidigt är det ju precis det här man flyttade hit för, valmöjligheten. Just nu är det bara lite väl mycket.
Jag har sållat ut guldkornen, inte för att det blir lättare att välja men efter hoppet kommer det i allafall.

Kollektivtrafik till Skärgården

Share|

Tisdag:
Ibland är verklighetsflykt det enda rätta. Kvällar då rännstenslyriken direkt från verkligheten känns för nära. Drömmen om den chosefria utflykten till Sandhamn, minnena från dagar i parken får blomma ut och snapshots från en knäckt folköl nedanför Slottet. Hela livet va ett spabad för själen.
Det är där jag möter The Mare. Bakåtlutad, naiv och plastpåsen i sommarbrisen. Fina melodier uppfiskade ur dikesblommor och värmefulla humlor. Uppkavlade byxor, inte av modenycker utan av värmetrycket.

I somras åkte jag just ut till Sandhamn med The Mares sångare Charley Rivel. Han spatserade avslappnat runt på ön iförd stråhatt. När jag nu ser minnesbilderna klingar musiken ännu bättre. The Mare får på inget sätt förväxlas med havs- och seglarromantiken som vissa band kittlar oss med. Det här är inte överklassen som softar på segelbåtar i miljonklassen. The Mare reser kommunalt rakt ut i skärgården, äter äpple till lunch, sittandes på en sten, istället för Redarlunch med nubbe på fina krogen. Rivel och Co är kollobarnen som växt upp, men fortfarande vill bli utsända i havsbandet för att vila upp sig.

Onsdag:
Av ren nyfikenhet är allt som Magnus Carlson gör av intresse. Sveriges bästa röst liksom… Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt, ingen har sagt stopp. Eller rättare sagt, ingen har sagt: Du kan bättre än så. När har släppkalas på Imperiet en regnig onsdag tänker jag att alla känslostormar kommer svepa in genom de stora rutorna. Men inget händer. The Moon Ray Quintet spelar visserligen brallorna av de flesta här i stan men Magnus verkar loj. Vet inte om han tänker att det ändå bara är polare där. Han använder inte sin röst, jag saknar det där Carlsonska djupet, det blå och oförklarligt ledsna. Nu kändes han bara producerad.

Jerry Boman

Event: Lina har alla rätt

Share|

När jag först hörde talas om Rättviseförmedlingen hoppade jag av lycka. En så briljant idé, så enkelt och så omvälvande för det området där jag rör mig mest, journalistiken. För även om man försökt så är det ofta man faller i hålet, ska det snackas bilar är det en kille och ska det snackas vårdföretag blir det en tjej. Här kom nu någon superhjärna på den enkla och geniala idén att faktiskt använda sitt nätverk, både det på nätet och det i verkligheten, för att samla in alla de där människorna som råkar vara hajja på ett ämne som domineras av det andra könet. Sjukligt bra ju mer jag tänker på det.

Senaste året har priserna och utmärkelserna regnat över förmedlingens grundare Lina Thomsgård. Underbart bra. Hon har helt på egenhand för upp en fråga som bubblat på dagordningen hur länge som helst men aldrig tagit sig in bland topp tio. Tack vare Lina ligger den nu fast cementerad och det blir enklare att inte trilla ner i det där könsstereotypa hålet igen. Jag vet inte om Lina fattar hur mycket hennes idé har betytt för vårt samhälle. Tidigare har frågan om jämnstäldhet mest handlat om att fler kvinnor ska in här och där. Nog så bra. RF har lyft frågan, jämnstäldhet går åt både hållen.

2007 delade jag ut ett diplom till folk jag tyckte förtjänade det. Då skrev jag ”… ett diplom, och en skvätt ära, till några personer som bara genom sin uppenbarelse gör världen till en bättre plats. Personer som genom sitt handlande visar att man inte behöver skriva folk på näsan. Personer som agerar mer än de snackar.”
Nu delar jag ut det diplomet igen, och det går självklart till Lina Thomsgård. Motiveringen kan ni utläsa ovan.

Film: Kärleken slutar alltid

Share|

Jag åkte med Ludwig Bell och hans band till Uppsala för någon helg sedan. Jag ville se hur livet på vägen var, hur det här med kompband bakom en soloartist fungerar och framför allt ville jag ta reda på hur snacket gick.

Inget blev som jag trodde.



Klippet innehåller ett exklusivt liveklipp från Uppsalaspelningen. Med bra ljud.


Tillsist:

Igår slank jag förbi FEMME FATALE på Sense (Rosenlundsgatan). En minikällare där jag varit förr och även denna gång spelades det så bra musik att klockorna stannade! Tricket är lika enkelt som genialt: plocka in en herrans massa djs och låt dem spela bara tre låtar på gång. Byt sedan dj och låt det rulla på så hela kvällen. Strålande!

Jerry Boman