Petter och Simon

Alla som någon gång varit på en konsert med Kristian Anttila har förmodligen lagt märke till en energiska lintotten på kanten. Han som aldrig står still. Petter Seander heter han och nu har han släppt en soloplatta. En bunt sånger som faktiskt väldigt väl sammanfattar Petter på scen, det är kontrollerad adhdpop. Riktigt bra.
Igår spelade Petter på Kafe 44 i Stockholm och tänka sig, det var ännu bättre live! Publiken kanske inte riktigt var med på tåget men jag drömmer just nu drömmar om Petter på ett fullsmockat ställe sent om natten. Där har du vårens explosion!



I just det här klippet får Petter sällskap av en annan go kille, Simon Norrsvenden. Han är med på skivan och sjunger duett, men live kan jag tänka mig att det inte kommer hända så ofta. Så ta vara på filmen!
Låten heter Illusions never die och jag gillar den mycket!

En grej var dock helt kass igår, ljudet. Verkligen. Jag gillar inte att man fixar spelningar, drar hit bra grejer hela vägen från Göteborg för att bara slarva bort det med en kass ljudtekniker. För det var den personens fel, hon/han kan aldrig lyssnat på en livekonsert i hela sitt liv.
Att det var mörkt på scen, ja det ser ni själva...

Jerry Boman

Natt på Pluto

Förband har alla varit. På väg uppåt. Inte sällan möts bandet av trötta suckar eftersom alla kom för att se något helt annat.
Om man då istället är efterband så borde logiken säga att det är något unikt och mycket spännande som sker. Speciellt om spelningen är runt två minuter lång, pumpar strob och ger uttryck för all frustration som hemgången kan ge.
Öfvre var precis allt det i går på Pluto. Ett irrbloss som var där och då. Blinkade man missades allt.

Kör upp filmen i helbild, sitt nära och använd lurar med riktigt högvolym för en uppfattning om hur det var!






Jerry Boman

Den stora Guden slår till igen.

Matti Alkberg. Jag känner att man inte precis behöver säga mer än så. Jo, kanske ett par ord om bandet, Bomullsbandet på Bomullsklubben på Södra bar. Toppklass. Märkligt och mäktigt. De gjorde så att alla andra band man hört fick skämmas.
Nä, nu får klippet tala för sig själv: (inga klagomål på att det är skakigt, jag filmar med båda kamerorna helt själv...)



Tillsist:
I morgon går man till Pluto och lyssnar på Bye Bye Bicycle.

Tillsist2:
I helgen kommer jag hylla bland annat det nya från Club 8, Jonas Schwartz grand size singel och så det där nya unga bandet från Göteborg som får mig på riktigt gott humör. Se där hattar och mössor! Där har ni en cliffhanger med klass! Tryck på uppdatera hela helgen...

Jerry Boman

Jag blev en blöt fläck

John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.

Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.

Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.

Tillsist:

Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.

Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.

Jerry Boman

Nära den stora stjärnan

Röst. Upp. Ner. Varm. Sval. Vass. Mjuk. Insmickrande ord. Spark i pungen. Sanningen. Lögnen. Hånet som förföljer oss, den förljugna verkligheten vilken du betalar 199 spänn för i månaden för att få serverad på din silverplatttv. Idiotin tar över oss. Berättar sakerna vi inte vill höra. Är verkligen verkligheten så in i helvete tråkig att det måste spetsas till? Min verklighet behöver ingen krydda för att vara spännande. Skulle den vara det är det enkelt att fixa till, ge mig sprit och sätt mig på ett isflak i fjärden.

Marina Diamandis gör ett nedslag rakt i söders mest skitnödiga område, i hus och lägenheter sitter folk med ärvda pengar och tycker de är utanför samhället. Fuck them! Det är ni som behöver stimulans, inte jag. Marina and the Diamonds är musik för pälsarna, för de dyra väskorna och för er med taxikvitton större än en sjuksköterskas månadslön. Det är ni som behöver höra orden, ni som behöver vakna, er bubbla som behöver spricka.

Lyssna noga på Hollywood:



Hollywood infected your brain
You wanted kissing in the rain
Oh oh, Living in a movie scene
Puking American dreams
Oh oh, I’m obsessed with the mess that’s America
I’m obsessed with the mess that’s America

Södra bar är packad till sista plats, det är en exklusiv spelning, Marina Diamandis är en stjärna med livvakter och hon spelade nyss på Brit Awards. Jag står runt 50 centimeter i från. Jag får erkänna, man blir en smula starsuck, hon är sinnesjukt cool!
Jag tror inte det kommer hända igen. Nu kommer scenerna svälla.

Marina and the Diamonds spelar på Way out west i sommar. Du kan ju hajja hur hon kommer bli stjärnan! Marina Diamandis är den nya Lily Allen! Punkt.

Jerry Boman

Var var du?

Mina förväntningar var uppe över taken. Aldrig bra. Men så händer det som bara en bunt sköna ”dudes” och en ”dudess” från San Francisco kan frambringa, de slår förväntningarna! Att förklara Still Flyin' är att bortförklara alla Stockholms creddclowner. Nu stod vi där en liten skara på Send in the clowns och totalt föll för denna grupp undersköna människor på scen, som tar det här med att spela FÖR en publik väldigt avslappnat. Ingen av stans såkallade ”finsmakare av musik” var på plats, dock en hel hög personer som jag tycker förtjänar långt mycket mer respekt för sin fina smak.

Still Flyin' är allt som ni är rädda för. De drar dåliga vitsar, de blandar musikstilar som ni blandar drinkar och sist men inte minst, vi känner oss alla med i bandet. Det kanske är där som storheten ligger, det finns ingen barriär upp på scen. Jag har aldrig känt mig så nära att bara ta steget upp på scen och hjälpa till. (Anledningen till att jag inte gör det, vi är trots allt på Debaser Slussen och deras beryktade vakter är inom synhåll).

Det blandas friskt på scen, pop, soul, ska, göttiga saxsolon varvas med riot grrrl-körer. I kören ser man stundtals Love is all-Josephine (som har årets finaste tröja, stickad blå med stor vit katt). Det hela påminner om härliga spontana jamsessions, fast med struktur.

Jag blir så glad! Våren kom till Stockholm för en stund! Still Flyin' har oss, vi lyder, de får oss att sitta på huk, hoppa, dansa och sjunga med.

Så nu är det såhär: Ni som inte var där, jag litar inte ett smack på er längre. Jag/vi vet något som inte ni vet. Vi vet att musik är glädje.

Låten i videon överst är cover på:



Förband var The Mankind. Ibland väldigt bra synthpop, disco med falsettsång. Jag sände live och det kan ni kolla på här:



Tillsist:


Fredag Södra Teatern. Exklusivt och små hemligt tror jag. Marina and the Diamonds. Så nu vet du det.

Jerry Boman