Jag blev en blöt fläck

John Grant tar oss med brallorna nere. Vi hade hört låtarna på nätet men inte riktigt fattat. De var ju i ärlighetens namn inget superspeciellt. Lite försiktigt sådär.

Sedan satt vi där under gatan, under betongen, och blodet forsade ut i våra ådror. Vi kände värme, vi kände den innerliga känslan av ett sant geni. En röst från den ensamma gatan, från de olycksaligas hemmagård. Så uppriktigt.
Han spelade piano likt ingen på mycket länge spelat piano. Dovt och olycksbådande. Johns förbannelse kommer drabba även oss tänker vi.
Vi satt vidare och fick ett extranummer. Något av det vackraste jag hört, helt acapella. Han förklarar att han inte kan spela piano så snabbt om han ska sjunga med inlevelse. Det är precis det han gör, det är så mycket inlevelse att jag sjunker ner genom stolen.

Jag upplöstes som person när John Grant sjöng. Blev en blöt fläck.

Tillsist:

Det finns en fin intervju med John på Gimme Indie. Där listar han också sin favoritmusik från Sverige. Mycket Abba. Men även Kent på engelska.

Gimme Indie är förövrigt det bästa sedan internet föddes. Eller något i den stilen.

Jerry Boman

Nära den stora stjärnan

Röst. Upp. Ner. Varm. Sval. Vass. Mjuk. Insmickrande ord. Spark i pungen. Sanningen. Lögnen. Hånet som förföljer oss, den förljugna verkligheten vilken du betalar 199 spänn för i månaden för att få serverad på din silverplatttv. Idiotin tar över oss. Berättar sakerna vi inte vill höra. Är verkligen verkligheten så in i helvete tråkig att det måste spetsas till? Min verklighet behöver ingen krydda för att vara spännande. Skulle den vara det är det enkelt att fixa till, ge mig sprit och sätt mig på ett isflak i fjärden.

Marina Diamandis gör ett nedslag rakt i söders mest skitnödiga område, i hus och lägenheter sitter folk med ärvda pengar och tycker de är utanför samhället. Fuck them! Det är ni som behöver stimulans, inte jag. Marina and the Diamonds är musik för pälsarna, för de dyra väskorna och för er med taxikvitton större än en sjuksköterskas månadslön. Det är ni som behöver höra orden, ni som behöver vakna, er bubbla som behöver spricka.

Lyssna noga på Hollywood:



Hollywood infected your brain
You wanted kissing in the rain
Oh oh, Living in a movie scene
Puking American dreams
Oh oh, I’m obsessed with the mess that’s America
I’m obsessed with the mess that’s America

Södra bar är packad till sista plats, det är en exklusiv spelning, Marina Diamandis är en stjärna med livvakter och hon spelade nyss på Brit Awards. Jag står runt 50 centimeter i från. Jag får erkänna, man blir en smula starsuck, hon är sinnesjukt cool!
Jag tror inte det kommer hända igen. Nu kommer scenerna svälla.

Marina and the Diamonds spelar på Way out west i sommar. Du kan ju hajja hur hon kommer bli stjärnan! Marina Diamandis är den nya Lily Allen! Punkt.

Jerry Boman

Var var du?

Mina förväntningar var uppe över taken. Aldrig bra. Men så händer det som bara en bunt sköna ”dudes” och en ”dudess” från San Francisco kan frambringa, de slår förväntningarna! Att förklara Still Flyin' är att bortförklara alla Stockholms creddclowner. Nu stod vi där en liten skara på Send in the clowns och totalt föll för denna grupp undersköna människor på scen, som tar det här med att spela FÖR en publik väldigt avslappnat. Ingen av stans såkallade ”finsmakare av musik” var på plats, dock en hel hög personer som jag tycker förtjänar långt mycket mer respekt för sin fina smak.

Still Flyin' är allt som ni är rädda för. De drar dåliga vitsar, de blandar musikstilar som ni blandar drinkar och sist men inte minst, vi känner oss alla med i bandet. Det kanske är där som storheten ligger, det finns ingen barriär upp på scen. Jag har aldrig känt mig så nära att bara ta steget upp på scen och hjälpa till. (Anledningen till att jag inte gör det, vi är trots allt på Debaser Slussen och deras beryktade vakter är inom synhåll).

Det blandas friskt på scen, pop, soul, ska, göttiga saxsolon varvas med riot grrrl-körer. I kören ser man stundtals Love is all-Josephine (som har årets finaste tröja, stickad blå med stor vit katt). Det hela påminner om härliga spontana jamsessions, fast med struktur.

Jag blir så glad! Våren kom till Stockholm för en stund! Still Flyin' har oss, vi lyder, de får oss att sitta på huk, hoppa, dansa och sjunga med.

Så nu är det såhär: Ni som inte var där, jag litar inte ett smack på er längre. Jag/vi vet något som inte ni vet. Vi vet att musik är glädje.

Låten i videon överst är cover på:



Förband var The Mankind. Ibland väldigt bra synthpop, disco med falsettsång. Jag sände live och det kan ni kolla på här:



Tillsist:


Fredag Södra Teatern. Exklusivt och små hemligt tror jag. Marina and the Diamonds. Så nu vet du det.

Jerry Boman

Plus: Scenen Minus: Musiken

Jag är lite sen här känner jag, men ni får vara glada ändå, jag ger er en massa annat härligt att titta på. Jag hoppas alla har kollat in mitt reportage från Joel Almes musikvideoinspelning och musikvideon med Zackarias som jag knåpade ihop med hjälp av slumpen.
I lördags var jag i alla fall på en av vinterns mest efterlängtade konserter, Beach house på Debaser Slussen. Kön sträckte sig över torget, upp för trappan och över HELA bron. Helt galet! Hörde om folk som stod i kö i över två timmar…

Beach house var inte värt 2 timmar i kö. Inte på långa vägar. Egentligen är bandet inget alls, jag lyssnar mycket hellre på Sasha Bell och hennes Finishing School. Beach House är en berg och dalbana, ibland, små korta stunder, är det väldigt vackert. Andra stunder, merparten, gäspvarning. Jag vet inte vad folk ser i det här.

Något som däremot skulle vara värt flera tusen timmar i kö var scenbelysningen. Ett flertal vita fluffiga träd med belysning. Titta på filmen så förstår du. Vad ännu bättre var att allt följde musiken på ett mycket subtilt och smakfullt sätt. Fantastiskt! En av de bästa scener jag sett!

Synd bara då att musiken inte levde upp till det visuella.

Tillsist:
I kväll går du till Debaser Slussen igen och kollar in Still Flyin'.
Det här kan du vänta dig!

Jerry Boman

När slumpen bestämmer

Ni vet hur det brukar vara. Ett band skriver en låt, de spelar in den och sedan vill de ha en musikvideo. De kontaktar någon som kommer och filmar. Efter det sätter sig filmaren och klipper. Och klipper. Och klipper. Och klipper.
Det sägs att magin skapas i klipprummet.

Jag ville testa om det verkligen var så. Hur skulle en musikvideo se ut om man lät slumpen klippa videon?

Jag åkte till Norrköping. (som av en en helt annan slump spelades Markus Krunegård på radion när jag rullade in i Sveriges Peking) I Norrköping träffade jag bandet Zackarias i en lägenhet.

Här nedanför ser ni resultatet. Med slumpen som gäst i klipprummet.



Ni som spelar i band, äger skivbolag eller på annat sätt vill ha en musikvideo gjord, dra iväg ett ebrev: jerry@jerryboman.se
Här finns idéer för alla!

Jerry Boman

På videoinspelning med Joel Alme

Jag åkte ner till Nynäshamn och hängde med videoregissören Mats Udd och Joel Alme. En musikvideo till Joels "If you got somebody waiting" skulle spelas in. Så här gick det till:



Jerry Boman