Odrömmen slår in och jag gillar det

Rysskylan har inte gått ur jorden. Det är en onsdag i januari, fattigaste onsdagen på hela året. Jag förstår att de flesta stannar hemma, men det är trots allt helt gratis och på scen står bandet som gett oss alla myror i huvudet.

Om det finns en amerikansk dröm så borde det rimligtvis finnas en svensk. Det är inget vi pratar om så mycket, man ska vara prydlig och hålla drömmen levande men inte tala om den. Inga storslagna planer på frihet. Framgångs drömmar ska inte yppas. Var tyst och håll dig i ledstången. Drömmen, den svenska drömmen, finns. I allra högsta grad. Hos dig. Hos mig. Hos din frisör. Den sitter på en pinne långt inne, rör förstrött på vingarna, sjunger sin sång. Ljudet låter dämpat, genom en filt. Kämpar för att slå in. Drömmen om att en gång uppleva allt.

Pascal är den svenska mardrömmen. Verkligheten som blev en overklighet, sagor om stängda dörrar, om tjurrusningar längs motorvägar som aldrig tar slut. Hammarslagen mot dina revben, drömmen har klaustrofobi. Ska det aldrig ta slut-tankar när strömmen går. Pascal är livet utan semester, utan söta små kattungar, utan slapstick, utan helger, utan… sakerna vi kommer ihåg. Minnet samlar på det bästa, svåra händelser har en kraften att ta sig bort. Kanske är det för att organismen ska överleva som det händer. Allt ter sig bra i minnets bakspegel. Pascal sjunger om allt det där vi raderar. De visar hur livet skulle te sig om det var reverserat, om minnet behöll endast det dåliga bitarna. Pascal förklarar helt vettigt antiupplevelsen. Sakerna som sker utan att någon kan bestämma om dem.

Det är mer nedtonat nu. Skriken är utbytta mot eftertänksamhet. De vet att vi inte bryr om skrik längre, vi har slutat lyssna eftersom alla skriker. Pascal backar hem, viskar, drar ner på tempot. Och vi kan bara häpet inse att vår nyfikenhet vaknar igen.

Pascal trycker långsamt sin kropp mot vår, knuffar i slowmotion med fullkraft. Pascal kör vår knäskål rakt in i ribbstolen, tusen små blodkärl spricker, huden spricker, drömmen spricker Någon ringer 112, ambulansen kommer, skakar på huvudet. "Han är tappad till Glädjen, vi kan inget göra". Får nya knuffar, nu mot golvet. Pannan träffar, huvudet studsar, ögonen svider. Pascal stryper oss sakta med uppriktighet. Virar handduken runt vår hals, drar åt och kastar oss till gamarna.

Drömmen finns. Men odrömmen som Pascal levererar är fan så mycket intressantare att lyssna på.

På vägen hem haltar jag.



Jerry Boman

Handen som föder

Åkte ut till Handen igen. Eller om det heter Haninge. Så säger de att det är Göteborg som är humorhuvudstaden, jag tror det är namnberedningen i Stockholm. Handen eller Haninge? Vem vet vad som är vad. Förvirring. Det är kul. Det är också kul när man ser de där två rullatorerna, gamlingarna släpps ut till våren. Det som göms på ålderdomshem kommer upp i tö. Jag är blyg som vanligt, men trivs ändå. Kirfest. Bra musik. Cosy Den-Mattias spelar The Just Joans två gånger på tjugo minuter. Bra.



Tre band. New Commuting Low gör sin första spelning.
Inom mig-inget. Blankt.



Band två är bättre. Mycket bättre. Korova Station. Effektiv punk. Nere bland rulltrapporna. Upp ner. Stötigt. Robottakterna. Fyrkantsvåg. Otroligt underhållande trummis. Sliter för tolv. Musik att vakna till. Rusnings frustration.



Jap Adaptors. Vackert. "Haningerösten". Långsamt. Tänk glasbruk, den upphettade glasmassan är trögflytande. Rött, varmt.



Sist. Det som några avfärdar. Det fina i inlevelse. En flykt från vardagen. Korova Stations trummis på ovanvåningen. Tio minuter känsla. Inre bilder.

Tillsist:

Cosy Den-Mattias bjuder på årets vits:

Har ni hört att Haga Badet åkte fast för innehav?


Jerry Boman

Söder om söder

Anna Berglund har gjort en ny låt, och en ny video! Det är värt ett helt eget inlägg, verkligen. Lyssna på texten. Briljant!


UMIUMI | MySpace Music Videos

På UMIUMIs sida hittar ni mer!

Jerry Boman

Trots. Trots allt.

Början på året och musiktävlingarna är lika många som antalet klamydiasmittade i indiesverige. Allt ska nomineras och tävlas i, att vinna är inget men ändå allt. Alla vill ha facit, hålla på det vinande laget och ingå i ett team. Det kanske är bra för många vad vet jag, själv bryr jag mig en smula mer om vad som är bäst just idag. Att tävla på det här sättet är när allt kommer kring bara ett sätt för dem som lever på någon annans talang att klia varandra på ryggen under en kväll, stå där och beundra sitt barn. Hoppas ungen är bäst i klassen, att den inte blir mobbad, att den har bäst kläder och att den inte drar linor innan skoldagen är slut.
Jag gillar inte när musik blir till en sport.







Hur som helst, den 29 januari är det Manifestgalan på Nalen i Stockholm och där hittar man faktiskt en del intressanta saker:

Avd. ROCK:
Skriet - Skriet

Det vore så roligt om jordens avigaste band kammade hem det, mitt framför näsan på traditionalisterna!

Avd POP:
Anna Järvinen - Man var bland molnen
El Perro Del Mar - Love Is Not Pop
JJ - JJ n° 2
Jonathan Johansson - En hand i himlen

Kan man inte stycka upp priset? Dela det på fyra, där varje del är värd lika mycket som helheten? Är du matematiker, snälla räkna lite på det. Jag vill så gärna se det ske, för det är trots allt så att den här gruppen är övermänsklig att rösta i.

Avd. SYNTH (Jag stavar det så, andra stavar annat)
Arvid – Andetag

Att Avid gått så många förbi är en gåta, storslagna låtar som du börjar lipa av lycka till!

Emmon - Closet Wanderings

Sveriges coolaste människa skrev jag en gång att hon var, och jag håller fast vid det.

Intressant också att se, Wonderland Records äger synthsverige…

Avd. OSIGNAT:
Den här avdelningen förstår jag mig inte riktigt på, tycker inte det finns något som heter osignat längre, det försvann samtidigt som Myspace uppfanns. (Fulmakten jobbar ju med Korpen Flyger, räknas inte det som signat då tex?)
Det är också stor humor att det här är den enda klassen som man skriver ut länkar till banden, som för att riktigt understryka att det handlar om band inte en jävel vet något om.

Jag håller tummen för:

Extended Heads

Som jag skrev i våras:
"Extended Heads är din totalt hänsynslöse kusin. Släktmedlemmen som berättar fläckisar för farmor, som spyr på julottan, som snor silverskeden och som släpper ut luften ur din grannes cykeldäck. Det svänger, och det är underhållning. En nobelfest i fack spelar punk. En välkommen-hem konsert där alla dör. Allt på en gång. Takterna går i vandra, rösten pendlar mellan mörker och skrik. Texten är oviktig men ändå viktig. Det går nog bara att säga på ett sätt, vi är inbjudna till ett jam som sitter ihop. En obehaglig känsla, kan vara det närmaste du kommer vampyrer på riktigt."

Fulmakten

Såg dem i november:
"När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.

Rymdpunk.

Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad."


Att sedan Årets live är ett enda stort skämt orkar jag inte gå in på. Känner mig som en tonåring i trots läge.

Tillsist:
Årets konsertkrock
30 jan i Stockholm
Almedal vs Fulmakten!

Jerry Boman

Frimärkspop!

Så mycket som hänt. Alla nya möten, alla nya människor, alla nya platser. Allt kanske inte går precis som man tänkt men att byta stad i just det läget känns som ett väldigt bra beslut. Så mycket nya personer jag lärt känna, människor som jag springer på både uppe och nere. Göteborg gjorde mycket av mig, men allt sker fortare här, så jag undrar vad Stockholm ska göra av mig när nätterna tagit ut sin rätt. Nu är jag bara lycklig över att få så mycket intryck.

Historien går så här: jag skriver blogg om musiken i Göteborg, Erik Dellgren och Sandra Bergman kör klubb i Stockholm, Erik kontaktar mig ang diverse band, jag tar tåget upp ibland och besöker klubben, trivs, jag tar ett avgörande beslut, flyttar till Stockholm, lära känna Erik och Sandra mer, får spela skivor på deras klubb, lär känna Eriks flickvän Fanny, Fannys startar klubb i Pet Sounds Bars källare, jag hänger där, träffar Pontus De Wolfe, går på Pontus klubb… och så en kväll är det dags för Pontus att spela nya låtar, på svenska. På klubben Hemma hos Fanny, på Pet Sounds Bar...

Han spelar ibland på ett litet träigt leksakspiano, och det sitter perfekt, det här är de små berättelsernas man. Inga stora gester, orden tassar fram till oss. Om livet i det lilla och så får jag då användning av ordet som slank ur mig häromdagen: Frimärkspop. Sparsmakat med intrument någon försiktig tamburin, lugn gitarr och några "bamparappamdam".

En av låtarna kan heta "I dina händer" (jag fick en skiva med mig hem, i ett Lejonkungen omslag…). Här slingrar orden, virvlar och stannar plötsligt upp, bildar ett mönster, om känslan av att ens kärleks beslut alltid är beroende av någon annan, rädslan av att bli bortvald på den avgörande dagen. Det enda man kan göra är att be om uppmärksamheten.









Något annat som fastnar är låten med:

Åh ser du dörren där
Jag svär den öppnar sig för
Mattias och Sheriffen vandrar
mörka gatan fram
Åh med en stjärnas glans för

Där finns ett ljus som aldrig går ut

Rösten spricker, är gäll och är helt oförstörd av tankar på hur det ska låta. Ackompanjerat av just en liten gitarr, en tamburin och en gitarr till. Väldigt väldigt vackert om vänskap.

Jag känner att det där, det som hände mellan 21.35 och 22.03 i källaren på Skånegatan, det var början på något. Jag har hittat något som jag vill att Stockholm ska vara, att det även här finns känslor som bara vill ut, till vilket pris som helst. Många tror att jag gillade musik från Göteborg bara för att den kom från Göteborg, det är/var inte sant. Jag tycker mer än något annat om musik/människor som gör saker för att de måste, till vilket pris som helst.

Jag har just upptäckt en ny Ulf Sturesson! Och eftersom jag gillar Ulf mer än de flesta popromantiker på svenska så kan ni tänka er!
En helt unik röst i ett jävla hav av tråk, Pontus De Wolfes premiärspelning är så jävla bra! Vackra ord, fina små melodier, en smula vardagsrealism blandas med romantiken. Likt en stor bukett blommor.

Frimärkspop!

(för dig som undrar, jag han är släkt med Lorne De Wolfe från Hansson de Wolfe United...)



Innan Pontus tog över hela kvällen så spelade Knudt Hill, som med band kallar sig Knudt Tourette. Det är bra, men en smula ojämt. Några av låtarna kan liknas vi My Darling You!, om de bott i just Stockholm. Andra sånger är lite för gubbiga, lite för mycket gitarr stilande. Texterna är rakt på saken, och det är ju bra. Men jag tappade inte precis hakan… kanske berodde det på att han den där De Wolfe stal hela kvällen.

Jag testade att sända live från Pets Sounds Bar igår, via Bambuser. Kolla här. Låter inte så bra, men jag gör nya test.

Tillsist:
Viktiga datum att skriva ner i handflatan:
23 januari: Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis när Love & Happiness och Daniel Gilbert kommer på besök. Kommer bli galet skoj!
27 januari: Hej Stockholm! spelar skivor på Mosebacke när Sidechild släpper skiva.
30 januari: Alemdal släpper skiva och spelar på Debaser…Alltså, detta är det första vi får höra från Almedal, det ska bli så sjukt roligt att höra hur de följer upp underbara "Från och med nu och 20 dagar framåt". Ni ska ALLA gå dit!

Jerry Boman

En mur av ljud.

Det är roligt med saker som anses fina och saker som anses fula… Ja, jävla uttjatat ämne men jag kommer idag inte på en bättre inledning, du får stå ut. Det var bara så här, först var jag på Dramaten och såg Jane Eyre. Den var bra, speciellt "effekterna" eller vad man kallar dem på teatern. Helt outstandig! Bra spel av Julia Dufvenius och Michael Nyqvist, speciellt Julia som är med i nästan varenda scen och pjäsen är över två timmar lång. Imponerade!
Från denna kulturform tog jag mig snabbt till de undre regionerna, Klubb King Kong på Sjöhästen. För att kontrasten inte skulle bli helt galen hade Sjöhästen placerat ut en "kulturkvinna" vid ett av borden. Hon hade smala brillor, kofta och läste Svenska Dagbladets kultursidor…

Det finns så många som försöker, som försöker tänka. Ligger uppe på nätterna och tänker på hur "livet på vägarna" ska vara, om friheten och om strålkastarljuset. De pratar mycket om sin musik, de vill så gärna att de ska lyckas. Vilket ofta inte händer, just för att de tänker för mycket.



Nu vet jag inte hur mycket killarna i Dinosaurs Are Still Alive tänker, ligger vakna eller försöker; det handlar om hur de låter. De bara spelar på! Gitarr och trummor samt tokdistad sång, jag tänker Weezer och den enda delen av amerikansk musik som går att lyssna på. Jag tänker en liten smula på det unga Johnossi. Jag tänker: Hur jävla bra är inte det här!

Man kan säga att åttiotalet tog slut när Nirvana släppte Nevermind 1991. Det är i den tiden som Dinosaurs Are Still Alive hittar sin drivkraft, de verkar vilja väcka oss från 00-talet. Nu är det verkligen tid för något nytt. Lyssna på Phoenix, lyssna noga, hitta den fantastiska poplåten i gnisslet! Nu hör låten ni kommer ha med på 2010 års listor!

Spelningen är lång, de matar oss och jag vill egentligen bara ha mer! Det verkar finnas hur mycket popkraft som helst! Simpla låtar, enkla slagkraftiga melodier och så detta larm! Trummorna och gitarren bildar vägg, den distade sången är taggtråden längst upp. Dinosaurs Are Still Alive murar in oss och det är omöjligt att fly. Jag vill inte fly, jag vill fylla hela huvudet med detta! Som liveband är det ibland väldigt härligt, ett avståndstagande men samtidigt nära. Vi är på samma nivå, publik och band.



Jag läser på bandets Myspace att de ( för de är två på scen, men på sidan står det bara "Haetm Forsberg"…) har haft svårt att få spelningar, med anledning av den musik de spelar. Jag hoppas att jag kan bidra till att ändra det där, för just nu känns det här precis vad vi behöver, uppfriskade enkla låtar, bla-bla-bla refränger och trummor gjorda för dans!
Jag vet att fler spelningar är på gång både i Stockholm och Göteborg, och ni ska alla gå på dem!



Band nummer två var Judge Circuit And The Champions of The World... Stundtals väldigt bra, som ett svart TTA, ett svängande kollektiv av dans. Men andra stunder var det ett mycket märkligt experiment på hiphop eller nått. Jag rusade inte precis fram om man säger så.

Tillsist:

Trampade förbi Snotty på fredagen, klubben heter Songs&fascination och denna gång spelade bla Karin Ringqvist från Cosy Recordings. Det var bra på alla sätt… men som avig individ måste jag påpeka är det trist och förutsägbart med alla bilderna på väggarna. De som vet mer hävdar att det bara är bilder på "bra" saker. Jag saknar ändå nya bilder, något som berättar om NU. Det är trist att leva i det förflutna vänner. Men som sagt, musiken var fin.

Jerry Boman