För liten för nätet

Nu ska jag inte hålla på och fastna i måndagens händelser, men faktum är att den floppen ledde till en trevlig kväll i onsdags. Och jag hittade tack vare det ett nytt band! Ett riktigt riktigt fint litet band. Så litet att de inte ens har en Myspace. 

Först måste jag bara skriva några rader om ett annat band som verkligen har en Myspace. Bandet heter St Andreas och verkar komma från både Stockholm och Göteborg, en av medlemmarna känner du igen som trummisen i Autisterna (var blev NI av?) Andreas Nordström. Vidare hittar man Andreas fru Nathalie Nordström och bäste vännen Mattias Engvall.
När faktarutan är avklarad brassar jag på med superlativen: låten "Poseidon" är ängslan, det tunna snöret som brinner i båda ändar. Det är microkosmos, en vissen mans försiktiga påpekande om sin avresa. Jag blir både glad och ledsen på samma gång, jag vet att jag gillar det här som fan!
Ännu bättre är "Äpplet faller". En tunn hinna mellan oss och mannens tankar, en vimpel som någon glömde tar ner och som nu trasats sönder av årens vindar. Ett ensamt gatlopp över försiktiga handklapp. Det är en mjuk låt, insvept i Dungen och Vapnet. Stora kontraster, sommar och vinter i samma låt.

Mycket mycket vackert!

Nu fick jag upp farten här, och det är bra för jag måste bara ge er ett band till: Honeymoon Over! Ni som brukar vara noga med att kolla längst upp i högerspalten har läst deras namn och förmodligen klickat på länken.
Honeymoon Over! är den smakfulla blandningen av Cosy Den-pop och tassande elektroniska ljud. Riktig uppesittarpop! In och lyssna!


Jag skulle bara trotsa snökanonen som exploderade över Stockholm för att se Jaw Lesson (fd Hajen) på Högkvarteret. Men jag fick så mycket mer.

Vet inte om det är för att skydda sig, för jag ser ingen skillnad på Hägerstens Botaniska och ett vanligt band. Fast det är inte sant, det är en skillnad. Som ni ser. Det är alltså en utter och en svan som spelar. Kanske är det också ett skydd. Eller så vill man höja den konstnärliga nivån på just fenomenet band. Hur som helst är det skoj.

Sanning är dock att de absolut inte skulle behöva de här attributen. För det är snygg pop, snygg såtillvida att de skriver bra texter. Sen gör det härliga skolsalspianot med sitt träljud sitt för att bilda en fin helhet. En av låtarna handlar om de redovisningar man hade i skolan, ni vet man fick ett ämne och så skulle man slå upp i böcker eller på nätet en herrans massa fakta. För att tillsist på darriga ben ställa sig inför klassen och berätta om det man fått reda på och kanske få en skitnödig applåd som tack. I det här fallet handlar det om Svanens (Sofia Hultin) redovisning om Östersjön. I texten, som vindlar fram, ställer hon frågan om varför man måste berätta så mycket fakta när man egentligen bara vill berätta om hur vacker Östersjön är, när vågorna slår och dropparna glittrar. Det hela är helt briljant! Jag fick en aha-upplevelse och funderar på varför jag inte kom på det där när redovisningstiden var nutid!   

Uttern och Svanen får mig att tänka på de gamla favoriterna Raymond och Maria. De tittar på världen med andra ögon, de berättar snyggt om de där sakerna som vi andra ser och kanske gnäller över men som vi aldrig gör något konstruktivt av. "Där går dom" handlar om en av alla de där vernissagerna som de flesta vill springa på. Kan lika väl handla om ett släppkalas för ett band. 

Hägerstens Botaniska har som sagt ingen Myspace men följ den här länken så kan ni höra ett smakprov. Det är just låten "Där går dom". Lyssna noga på texten. Vasst!

Sen spelade Jaw Lesson några få låtar, pianot lät bättre än någonsin och Amandas röst studsade fint i det ruffiga betongtaket. Jag avslutar det här evighetslånga inlägget så här:



Tillsist:
På lördag spelar Hej Stockholm! skivor i baren på Debaser Medis. Send in the clows heter klubben och på scen står bästa Makthaverskan och bästa Pintandwefall. Det kommer bli galet!

Söndagen är ingen vilodag här inte, då blir det julsånger i kubik på Nada igen för Hej Stockholm!. Kom och häng! Förra gången lyckades vi spela BRA jul/vintermusik i nästan fyra timmar!

Jerry Boman

En bra historia

Ni vet hur det är, varje litet band berättar mer än gärna hur de tappade bort sina instrument på Åland, hur de bokades fel och togs för ett dansband, att de minsann söp med Kent innan de var Kent eller hur de en gång spelade för en person. Just den sista historien brukar berättas av artister som numera är stora och berömda. Som för att hålla kvar tanken på att de fortfarande har fötterna på jorden. Eller kanske är det bara ett ödmjukt att se på framgången, man kan när som helst ramla tillbaka till de små scenerna. När som helst kommer den där en-person-i-publiken spelningen.

Okej, jag tar det rent upp och ner: Klubb Frimåndag hade sex besökare i måndags. En av dem var jag, en annan Erik Halldén som kallas Kronprinsen när han sjunger på svenska och så fyra personer till som alla var Eriks kompisar. De två första kom på åtta slaget prick… sedan var det tomt…tomt…tomt…tills de andra två trillade in vid nio rycket.

Ja, precis så var det. Vi var sex personer.

Det där är egentligen skit samma, jag fick nya vänner den där kalla måndagen och det är större än att ha 150 pers på en klubb. Nä, jag ljuger lite men det är ändå väldigt roligt att få nya vänner. De här fyra personerna kommer jag alltid komma ihåg, för de gick och såg sin vän spela bara för dem. De gick dit för att de i själ och hjärta ville se och höra Kronprinsen spela. Jag fixade ett arrangemang som berörde fyra personer, som gav dem ett minne för livet. Eller det gav sex personer ett minne för livet. Det är viktigt.

Det gick inte annat än att skratta åt hela händelsen! För det är något stort komiskt över det hela, här sitter fem personer på en klubb som äger rum i en persisk restaurang. De ska alla se en kille sjunga till backtrack i lofi-belysning. Där har ni material till en hel sitcom!
Kronprinsen spelar i Jönköping i helgen och ni kan räkna med att han har en jävligt bra historia att berätta, sagan om den naive klubbarrangören som trodde folk gillade ny musik på måndagar, om han som trodde att en undanskymd gata skulle blomma upp bara han bjöd på fantastisk musik på svenska. En historia om hur han minsann spelade för fyra personer i Stockholm. Plus klubbarrangören/ljudteknikern då såklart.

Som ni förstår, Kronprinsen spelade. Han fick till och med göra extranummer. Kolla på filmen och inse vad ni missade:



Jag var glad. Erik skriver texter, underfundiga och raka. Trots att de ibland är sorgliga historier så slipper man här det obligatoriska tyck-synd-om-mig. Det är sagt och gjort, rakt upp och ner. Väldigt luftigt, som att höra någon berätta mitt framför näsan och sedan enkelt smita ut bakvägen. Musiken svänger mellan karibiska rytmer, om än dämpade under en symfonisk filt. Man skulle kunna säga att musiken mumlas fram, det låter dåligt men tänk er den där fina trallvänliga mumlingen som man kan ägna sig år på våren när solen kommer tillbaka.

Efter den korta, varma, spelningen satt vi kvar en stund och sedan stängde jag butiken. Gick i snöyran till Tranan, lyssnade på Gustav Gelin och Send in the clown-Sandra Bergmans fint utvalda låtar,spelade förnedrings-Loppan och avslutade det hela med ett gott parti SMS-roulette. Som kronan på verket fick jag åka gratis på nattbussen hem!

Så slutade historien om det stora fiaskot som blev en av de bästa kvällarna jag någonsin haft. Nya vänner och gamla vänner. Som ni redan räknat ut: ni som inte var med vet inte hur det var, jag vet bara att ni missade något viktigt.

Nu har jag en verkligt bra historia att berätta nästa gång vi ses.

Tillsist:
Jag kan inte få nog av ukulele! Jag kan inte få nog av kazzo! Jag kan inte få nog av sinnesjukt charmiga och välgjorda musikvideos!


Här hittar du mer av Stefana Fratila.

När jag ändå är inne på charm, här kommer en bit lo-fi-tvspelspop från San Francisco. Nessie & Her Beard tar positivvagnen till 10-talet!


Kolla in fler härliga musiktips i högerspalten, nästan längst upp.

Jerry Boman

Fel i fabriken

Det blev inte som jag tänkt. För första gången blev jag riktigt sur på några barägare över att deras högtalarutrustning inte höll måttet. Överlag tycker jag det är rätt fånigt att klaga på ljudet eller tekniken, jag försöker vara väldigt ödmjuk inför fel och brister på prylarna hos barer och uteställen. Jag brukar släppa det mesta. Jag förstår att det handlar om pengar.

I fredags gick det bara inte, jag är så besviken på Färgfabrikens prylar att jag inte vet vad. Konsthögskolan har inget med detta att göra, de fixade en bra fest, de hade grejat och donat med det mesta. Hyrt in riktigt bra grejer att spela på. Inget att klaga på där, snarare tvärt om, djsakerna var väldigt väldigt fina. Felet låg istället på de saker som var permanenta i baren, slutstegen/förstärkaren som står bakom baren.

Under minst tio tillfällen, det kan ha varit fler, dog ljudet helt. Barpersonalen "fixade" problemet varje gång, de hävdade att det var något fel på sladdarna. Men det stämmer inte. När ljudet försvann så testade jag en grej, jag drog ner ljudet helt, väntade i 30 sekunder och drog sedan på ljudet igen. Hepp, ljudet kom tillbaka.

Nä, kära vänner, det är inte så det funkar när en sladd glappar, det är resultatet av någon klåpare som kopplat in för mycket högtalare på för få slutsteg/förstärkare. Det som då händer är att automatsäkringen löser ut, allt för att inte prylarna ska gå sönder av den stora belastningen. Det är enkel ljudkunskap/teknikkunskap. Sådant som man bör ha kolla på, annars hyr man in någon som har koll på det. Hyr man ut sitt ställe bör man absolut ha koll på det.

Jag är så besviken på att det här förstörde inte bara för mig och Anna som spelade skivor, det förstörde också stämningen på festen. Precis när vi fått igång ett fint litet dansgolv gick säkringen och kvar fanns bara bas. Bättre sätt att döda stämningen finns inte. Efter bara en timmes spelade ville jag gå därifrån.

Jag kan tillägga att vi försökte spela så tyst vi bara kunde för att inte pressa slutsteget mer än det behövdes, vi drog också ner basen men det hjälpte inte.

Jag ber om ursäkt till er som kom till Färgfabriken i fredags, jag gjorde vad jag kunde för att få rätsida på problemet. Och jag lider med Konsthögskolan som fixat så mycket.

Men något roligt hände ändå, jag fick se Skriet!

Isak Sundström brukar vara frustrerad i Pascal och Jacob Frössén följde Olle Ljungström så länge att det blev en film. Men nu är det, tillsammans med några andra, Skriet.
Tänk dig att det regnar. Minus en grad och du är på väg hem. Du har tappat bort dina kompisar, kanske har ni bråkat, sagt sanningar som svider. Personen du gillade lite mer gick i väg och svarade inte mer. Mörkret sänker sig och du känner dig så ynklig. Det finns ingen mening för självömkan, ingen hör dig ingen ser dig. Istället infinner sig ett vakuum. Du är såklart inte glad, men du är inte heller ledsen. Dina tankar och din själ befinner sig i tyngdlöshet. Det är här Skriet kommer in. De är tyngdlösa. Samtidigt med en enorm börda på skuldrorna.

Det sticker i öronen. Knaster. Först verkar inget hålla samman bandet, ljudet som ligger närmast i minnet är när en symfonisk orkester stämmer upp. Det är ett virrvarr av ljud. Så plötsligt kryper melodierna fram, Isak viskar fram, mässar smygande. Ju längre spelningen pågår desto mer hörs trummorna för att mot slutet explodera i Joy Division. Men mitt i detta mörker finns ett hopp, man hör gryningen komma och den stavas klarinett. Ja, det instrument som annars brukar lägga sordi på popen piggar här upp. Det är både märkligt och häpnadsväckande. Vet inte riktigt hur de gjorde, men bra var det!


Skriet är avigt. De har tagit allt en vända till och de delar upp oss i det gamla snacket om för eller emot. Precis som alla riktigt bra band!

Tillsist:
Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen!
20-01 på Sugar Bar på måndag.

Läs om allt här.

Tillsist2:
På lördag spelar jag och Anna (Hej Stockholm!) skivor igen. Denna gång i baren på Debaser Medis! Klubben heter Send In The Clowns, den bästa i stan. Live ser ni två framtidsband, Pintandwefall och Makthaverskan.
Läs vad jag tycker om Makthaverskan på skiva här och vad jag tycker om dem live här och här. Läs gärna vidare om hur det gick till när Pintandwefall var i Stockholm första gången.
Ses där!

Jerry Boman

Knäsvag och knäsvag

Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman

Hemligheter och kronprinsar

Ikväll, onsdag, är det Hemma hos Fanny på Petsounds Bar. Hemlig gästartist… jag vet vem det är och kan säga så mycket som att det är en Grammisnominerad artist. Nominerad i år alltså. Det kommer bli väldigt fint nere i källaren kan jag lova.
Du vill INTE missa detta!






På måndag är det dags igen, klubben med det puckade namnet är tillbaka:

Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen

Smått genialisk mjukpop men en smekning övergår i falskhet. Ett bedrägeri. Dina bästa minnen har fått virus och pixlarna omformas. Glädje byts mot onda ord. Lager på lager rytmer och det totala utlämnandet.

Det är svårt att ringa in Kronprisen. Ena stunden lofi garderobsbalearic, andra kommersiell vinter med Wham. Ryktet går att vi kan förvänta oss ett mellansnack "i hästväg".
Vad som än händer, vad som än sker, är detta kvällen när dina sinnen öppnas. Du kommer berätta allt för precis alla. Några kommer göra slut, några kommer bli kära i varandra och de sista kommer spaka sönder något som Stockholms Stad äger på vägen hem.


Sugerbar, 20-01 måndag 14 december.

Hela härligheten finns på Facebook!

Tillsist:
Hej Stockholm! spelar skivor på Mejans Julfest på Färgfabriken på fredag. Vi ska bara spela två timmar, så bered dig på en redig nerkokt musikfond av det bästa bästa! Ja jävlar!

Skriet spelar live och det ser jag fram emot mycket!

Läs mer och föranmäl dig här.


Jerry Boman

Lördag, Söndag och Frimåndag

Bilden ljuger, ingen julefrid här inte:

Lördag: Snabbt besök på fina Klubb Springfield i Gamlastan. Fast jag var där kanske max 90 minuter så hann fotografen i fatt mig och resultatet blev följande:




Söndag: Jag och Anna dvs Hej Stockholm! spelade skivor på Nada, eftersom det närmar sig jul så slog vi till på 3,5 timmar jullåtar. Det var verkligen en pers! Man vill ju inte dra i väg en massa trista, tråkiga och uttjatade julsånger men vi lyckades hitta en bunt fina. Kanske fuskade vi lite, några av låtarna var mer vinteranknytning. Eller bara så enkelt att att artisten hade något med snö att göra, tex Miike Snow. Det mest humoristiska valet gjorde Anna med "Ice Ice Baby"… Ja, vi är från Göteborg.

Jag spelade bla det här:

The Surfaris – A Surfer's Christmas List
The Last Heard – Sock It To Me Santa
Elvis Presley – Santa Bring My Baby Back (To Me)
Firefox AK – Winter rose (Feat. Tiger Lou )
Autisterna – Hemma över jul
Elton John – Step Into Christmas
The Kinks – Father Christmas
Marvin Gaye – Purple Snowflakes
Smokey Robinson & The Miracles – Go Tell It On The Mountain
The Ventures – Frosty The Snowman
The Last Heard – Sock It To Me Santa
The Beach Boys – Little Saint Nick (Remixed 1991)
Håkan Hellström – Fairytale Of New York (Live)
Girls Aloud – I Wish It Could Be Christmas Everyday
McFly – Deck The Halls
Marlene Paul – I Wanna Spend Christmas With Elvis
Louis Armstrong & The Commanders – Cool Yule
Louis Armstong And His Allstars – Christmas Night in Harlem
Nat King Cole – All I Want For Christmas (Is My Two Front Teeth)
The Moonglows – Just A Lonely Christmas
Guildford Cathedral Choir – O Little Town Of Bethlehem
Big Bad Tough Guy – White Trash Chrismas
Asia B – Everyday Is Chrismas
The Sweptaways – Vintersaga
Adolphson & Falk – Mer Jul
Mörbyligan – Kalles Jul
Mauro Scocco – Hem till jul
Keld Heick – Han Er Julemanden

Den här kvällen spelade också fina Akiine. Hon hade stöpt om en radda jullåtar i neoreggae/soca stil. Riktigt bra och väldigt kul! Hon spelade även en del egna låtar, som min favorit som jag tipsade om i somras, I Love Sneakers Yay. Jag är säker på att du kommer höra mer av detta energifält till människa! Sällan har någon varit så glad en regnig söndag i december!









Måndag: Klubb Frimåndag #2 på Sugarbar, denna gång med inte mindre än tre specialare!
Först och främst: jag hade en gäst i djbåset, Sophie Rimheden. Firade släppet av nya låten, en Sprigsteencover "I´m on fire". Hon spelade också en fint utvald mix av härliga låtar från 80talet. Riktigt lyxigt med folk som kan spela skivor på riktigt!

Lyssna här:
Sophie Rimheden feat. Annikafiore – I'm On Fire

Först upp på scen hamnade Magnus Weideskog. Jag håller mig från att tycka så mycket, jag var ju trots allt inblandad inte bara som arrangör utan även som ljudtekniker. (så ser det ut i undre popvärlden folk). Men han satet bla en mycket fin pianoversion av Förlåt. Väldigt bra låt, lite humor och mycket mycket känsla!

Sen kom Love Lindblom upp på scen… Alltså, det är sådan ynnest, sådan lyx att få ha denne kille på Klubb Frimåndag! Han spelar hela december på Globen, hans musiker har bla lirat med Magnus Uggla och Love själv utstrålar en sådan star quality att taket lyfter! Det blir en glad spelning, en "från höften" spelning med känslorna utanpå. En riktig höjdarstund på jorden! Till min syster var nästan ännu bättre i det här avskalade formatet!








När Love gick av scen fick Magnus feeling och spelade två låtar akustiskt!

I det där sista har vi kärnan i hela klubb Frimåndag, jag vill inte att det ska finnas några regler, man får göra lite hur man vill. Alla gillar vi musik och då är det bara att spela på!

Ett STORT tack till alla som kom, hoppas att ni bär med er något från den här märkliga kvällen, kanske hörde ni något nytt, kanske fick ni nya intryck och kanske har ni ett minne för livet.






Tillsist:
I morgon avslöjar jag vem som blir nästa veckas artist på Klubb Frimåndag, det är lite ändringar på gång!

Jerry Boman