Monsters of Clock

Okej, det är inte riktigt min påse men någonstans är det lite mäktigt att se Conor Oberst, Mike Mogis, Jim James och M. Ward på samma scen i Monsters of folk. Det här ju ändå snubbar som snurrat hundratals gånger på Woodys alla klubbkvällar, tillslut har ju till och med jag lärt mig känna igen dem. Eller det var att ta i, man skulle kunna säga att jag har en förnimelse över att jag har hört vissa av dessa nyfolklåtar. Någongång. Någonstans.

Kanske är det min brist på kunskap som gör att jag ser på den här konserten på att annat vis. För det var inte så storslagen upplevelse som jag tänkte att det skulle vara, jag hade förväntningar, det hade jag verkligen. Jag hade till och med gjort en Spotifylista som jag lyssnat igenom några gånger, så jag skulle känna igen nått, att jag skulle mjukna en smula över denna musikaliska gren som jag valt att se förbi… Men tyvärr var det så mycket som blev fel den här kvällen, inte ens fyra megafolkstjärnor kan rätta till det.

För det första: Hela arrangemanget stinker av amerikansk superkomersialism och "ge oss dina pengar och dra". Bara en sådan sak att man inte få ta bilder. Det är väl okej att artisterna får bestämma själva men det känns så förlegat. När sedan Luger inte har koll på läget utan först skriver att man får ta bilder men utan bilxt (vilket jag verkligen kan förstå) för att sedan några timmar innan konserten ändra det hela till att man inte får ta bilder alls:

3 dagar 2 tim ago
vad är det som gäller med fotografering? får man överhuvudtaget fota under konserten?

3 dagar 2 tim ago
man får fota men inte med blixt.

10 tim 35 min ago
Ändrade regler. man får inte fota på konserten ikväll.

Som sagt man får göra som man vill, men att sätta ut vakter som övervakar så ingen tar bilder känns väldigt… -98. Löjligt. Frågan är varför man inte får? Vad kan hända liksom. Nä, här visar det sig bara att arrangören är i händerna på någon annan. Sorgligt.

För er som undar, bilden ovan är tagen INNAN konserten börjat. Jag vet inte, kanske gjorde jag något olagligt men jag tyckte jag var någorlunda snäll som i alla fall följde reglerna. Andra smög upp små kameror och mobiler här och där, men vakterna var snabbt framme och viftade.

Nu var det ju inte bara detta i sammanhanget lilla och betydelselösa fåneri som drog ner kvällen i källaren.

Konserten börjar med helt katastrofalt ljud. Då har jag ändå sett många konserter på svartklubbar, men här var det obeskrivligt kass. Basen sprack, de på scen verkade vara helt osynkade med varandra och trummorna lätt papper. Detta håller på i runt fyra låtar.

Det är fan inte okej, ljudgubbe! Inte i den här ligan, en biljett kostar nästan 400 spänn, artisterna är världsstjärnor och ja, du är fan i en kyrka. Det där sista verkar ljudcrew helt glömt, de verkar inte ha kunskap att nyttja lokalens akustisk. Tur då att artisterna är så bra att de kan anpassa sig, låt för låt lär de sig att flytta längre och längre bort från micen för att få bättre ljud. Ser i bland skoj ut, men faktiskt så sätter Jim James kvällens enda rysare med just den tekniken. Han gör en sologrej, en ballad, och sjunger nästan helt utan mic. Vilken stämmning! Mycket vackert.

Rent musikalasikt är det här väldigt…bra. Det är vackert på sina ställen, lite så där klädsamt rockigt i något hörn och på det hela taget mycket trivsamt. Om det inte vore för att de höll på i tre timmar…. Ja, du läser rätt, tre timmar.

Jag gjorde ett snabbt överslag, Broder Daniels alla skivor är runt två och en halv timme långa. Detta plus lite extra låtar och jag kommer upp i kanske 2 och 45. Fast det är/var världens bästa band skulle jag aldrig i världen pallat kolla på en konsert med dem som var tre timmar. Inte en chans.

Tre timmar är för långt, folk skruvar på sig i bänkarna. Stolar som är hårda utav bara helvete. Jag sitter här nu flera timmar senare och har ont där bak, inte skoj alltså.

Hela prylen är tyvärr ett stort misslyckande, här sitter man på ett material som skulle kunna generera en helt jävla magiskt kväll. Men så slarvar Luger bort det hela med att sätta oss på träbänkar (jag lider med dem som fick sitta på vanliga trästolar som var extrainsatta), sätta en lallare på ljud och sedan ha mage att ta 400 spänn för härligheten. Nä, det där var inte snyggt allt, nu hamnade ni på Youtube med byxorna nere.
Så bra då, nu vet vi vad som gäller, ni vill dra en jävla massa pengar. Punkt.

Det är verkligen synd, för om det varit ett uns bättre stolar, bättre ljud och kanske runt två timmar långt så hade vi haft en helt underbar kväll.

Herregud vilken tråkig text jag fick till men jag är nog lite upprörd.

Tillsist:
Bäst gillade jag Bright Eyes Soul Singer in the session band. Där tände det till.

Tillsist2:
Fredag och Kommun har sin första spelning samt släppkalas för nya skivan! 22:00 på Slussen är tiden att hålla i huvudet!
Och på lördag blir det åka av...trodde jag. The Joy Formidable skulle spelat på Debaser men nu verkar det vara ändrat till 24 februari...
Det kanske blir till att åka till Frankrike fast på Landet, Gérard Depardieu verkar kul!

Jerry Boman

Veckans brev och en helt oväntad duett

Nu undrar nog alla: Hur gick det i måndags? Eller, ja det undrar förmodligen inte någon alls, eftersom ingen brydde sig i måndags så bryr sig förmodligen ingen nu heller. Men jag hade skoj och The Lovable tulips gjorde en mycket fin spelning. De sitter på några helt fantastiskt fina låtar, innerlighet är något jag kommer tänka på.
Eftersom jag själv anordnade det hela så håller jag mig från att skriva mer om bandets förträfflighet, men ni som läser här mer än en gång per år vet att jag håller av de älskvärda tulpanerna från Hornstull.


Men va fan, vi tar nya tag och kommer tillbaka, större och bättre än någonsin en annan måndag. Ni får göra mer för att knäcka allt.

Ni som missade tulpanerna får nya chanser den 24 och 28 november. In på duons sida och se efter var de spelar. Jag tycker verkligen ni ska gå dit!


Jag får en del tips på nya band som allsköns härliga människor vill att jag ska skriva om. Det är jätteroligt! Jag kan liksom inte fatta att banden liksom uppenbarar sig för mig utan att jag behöver leta upp dem. En otrolig lyx!

Några av veckans brev spårar en trend, att gå från enkel rak pop till lite mer elektroniska tongångar. Lite mer mörker. Om man vill tänka i det lilla så följer utvecklingen årstiden, sommar blev till höst och mörkret sänkte sig över oss.

Först fram är Susanna Brandin. Ni känner igen henne som Winter took his life och hon har spelat en hel del med Björn Kleinhenz. Någon gång i forntiden avfärdade jag WTHL med orden "WTHL har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad". Jag har nu senare kommit på var det var som gjorde att jag inte fastnade, det var vår. Det var alltså något så simpelt som fel årstid.

Nu har alltså Susanna Brandin startat upp nytt, Hunt, och det är då jag hör det, hon är ju höst och vinter. Alltså faller jag direkt just nu! Det är akuistisk lättsynth med vackra små ljud. Bra musik att vandra i regnet upp till Skinnarviksberget se ner på livets förgänglighet borta vid Västerbron. "What a night can do" är en liten symfoni som klockar in på över sex minuter, ändå sitter jag här och längtar efter mer! Det är hoppfullt med en vacker gråfärgad melankoli. Runt 4 och 30 in i låten ryser jag till ordentligt, herre jävlar vilket crescendo!

Ut i regnet med, sträck på ryggen och lägg all skit bakom er! Nu går vi in i natten med huvudet högt, ni är odödliga.




Labbet är Jonas Linngård from Pets, ni vet bandet jag la upp en fin video med här. Även här har elektroniken, det dunkla, fått ta mer plats. Labbet är suggestivt som en manlig Karin Dreijer hört genom ett hemligt avlyssningshål bakom fiendes väggar. Labbet är en hemlighet som sipprat ut, jag känner mig utvald när jag lyssnar. Återhållsamt med skärpa.


Tillsist:
Årets, eller kanske nästa års, mest oväntade combo har ni här:



Magnus Weideskog och Ken Ring! Den såg man inte komma, men jag gillar ny marker!
Läs vad jag tyckte om Magnus när han spelade på Pet Sounds här.

Jerry Boman

Fria måndagar och storhet i det lilla

Här går det undan, redan på måndag är det fin premiär:

Indie-Millis och Musik enligt Jerry-Jerry ger dig



Visst är det härligt med måndagar! Inget att göra och flera dagar tills det är helg igen!
Kom till Sugar Bar och fira detta roliga med oss!

PÅ SCEN klockan 22:00:

The Loveable Tulips

Vi säger som GROOVE:
"Poptulpanerna Pia Påltolft och Pernilla Axerup från Hornstull imporviserar fram små skira Supertrampharmonier över pianokomp som nästan tar barnramseform, utan att för den skull låta barnsliga."

Jag skrev själv:
"Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull."

I DJbåset hittar du Camilla (Indie-Millis/AfterWork Debaser Medis) och Jerry (Hej Stockholm!/www.musikenligtjerry.se/thetramsessions.se). Du kan räkna med allt av den bästa popen från förr och nu. Nyfödda poplåtar varvas med klassiker. Det blir allsång!

Välkommen! 20-01 och det är gratis! Läs mer på Facebook.

Ang Frimåndag:
Uttrycket måndagssjuka används för bakfylla eller allmän seghet på måndagar, då det är den dag då flest sjukskrivningar sker. Förr även kallat Frimåndag, något som användes av hantverksgesäller men förbjöds 1669.


Tillsist:

I många, eller i lite större städers, hotellfoajer sitter det ofta en pianist. Någon person som ska ge en trevlig inramning till detta trista med att sova på hotell. Denne person plinkar lite förstrött, själva målet är att jag ska höra musiken men inte lägga märke till den. Inget får ju störa mig i min upplevelser.
Anna Hamilton är precis tvärt om. Det går inte att sitta framför henne på Allmänna galleriet och inte beröras. Det låter till en början som vilken singer/song-pianist. Men så lägger hon finurligt in ett "fuck" och så har hon fångat hela publiken. Det kan ju ses som effektsökeri men Anna är lite smartare än så, för när isen är uppbruten rullar det på. Det blir många berättelser, vardagsnära och verklighetstrogna. En del rätt hårda, om att ta hand mer om sina barn/vänner tex. Anna skriver låtar om sitt liv, läser man hennes blogg får man bakom-kulliserna på en väldigt talangfull låtskrivare. För vare sång är en minimusikal, vecklar ut sig i full frihet, som tillåts växa och ta svängar man inte riktigt väntar sig. Och allt handlar om det fascinerade som utgör livet. Lätt att se, svårt att beskriva. Anna lyckas perfekt! Det är alltså inget effektsökeri, livet ser ut precis så här, vi andra kanske bara har svårt att sätta ord på det. Vi kanske är pryda.

Bäst är Walk of shame. Jag är ännu mer övertygad nu än tidigare, det är en hit. Anna berättar i jag-perspektiv och ger liv. Utan pekpinnar. Hon berättar med humor utan att bli plump. Det finns något livsbejakande i hela sången, och faktiskt, hon gör världen lite mer jämnlik. Självklart för några men de flesta dömer i samma situation.

Nu är det så mycket superlativ här att det känns konstigt att inte berätta om Annas röst. Fantastisk! Jag tror det tar runt 10 sekunder, sen är man fast. Den går upp och ner, slänger sig fram och tillbaka. Ibland snubblar orden, det är mycket som vill ut, och även det landar i en stor framgång. Fantastiskt!

Jag vet att Anna Hamilton kommer växa, hon kommer få spela på större ställen. Du vet vad du ska göra då, gå dit! För livet är fantastiskt och Anna berättar det otroligt bra.

Trist dock att två…jag tar och kallar dem kärringjävlar, fick för sig att prata högt och mycket under hela spelningen. Jag skiter egentligen i det, men här var det så litet och intimt att alla människor med normalt vett och etikett håller käften. Håll käften idioter! Jag pallar inte höra om vad dina arbetskamrater gjort vid kaffeautomaten. Ni har säkert också ett fantastiskt liv, men ni har inte förmågan att berätta om det så någon bryr sig.

Jerry Boman

Suomi, Spain och en fika i solen.

Det stundar nya tider. Allt är i omgörning. Nu tar jag och seglar bort från Sverige en stund:



Nadie se dará cuenta betyder Ingen kommer att märka. Men nog fan kommer du märka den här låten! En riktigt fin fin poplåt! Subtilt handklapp och jag börjar vissla! Det kommer bli dans! Mycket härligt!

Digitaalimiehet


Jag tror det betyder Digitala Män och Finland spottar som vanligt ur sig bra grejer. Eller så kanske är det så att de alltid finns där men vi märker dem inte? Känns i allafall skönt att bo lite närmare det där mystiska landet.

Tillbaka till Sverige igen:

Joel Alme


Större än någonsin. Extra allt. En pärla väl värd en hel film, väl värd ett helt universum eller en hel storslagen solnedgång. Joel Alme lyckades ta det ett varv till och är ännu bättre.

Bingo
Lyssna BARA på låten Gammal. De andra är totalt förvirrade.

Sist men inte minst:


Kommun har en hemsida. Där kan man mysa runt och lyssna på alla låtarna, plugga texterna och bara invänta nästa helg då de spelar på Debaser.

Tillsist:
Missa inte mina små tips på låtar i högerspalten!

Jerry Boman

I alla riktningar

Fyra scener, fyra väldigt olika band. Det är en glädje att glida runt i den här stan! Längst ner hittar du rörliga bilder på allt!

Fredag
Så motsägelsefullt att huvudet bläckar igen, jag får andnöd. The New Heaven Dieppe ger mig klaustrofobi och agorafobi på en och samma gång. Egentligen är det bara helt jävla briljant!

The New Heaven Dieppe på Debaser Medis Afterwork förenar synthmörker och radioskval. I sina stunder är det vokala som vilken hitfm-låt som helst, platt och lufttomt. För att i nästa stund vara det mest intressanta, en ny konstform och ödmjukt inför framtiden. TNHD siktar högt med snygga ljud, spännande ljudbilder. Och det är verkligen fint när det lyckas, de hänger ut mörker på ett sätt som inte går att undvika. Mycket av liveframträdandet bygger på trummorna, inte riktiga utan de pads som får ta emot så många slag att jag funderar på hur länge de ska hålla. Inget ljud är för märkligt för att göra rytm av, ibland är det tunga beats men senare leksakssynthscymbaler med reverb och tunna likt papper.

De instrumentala låtarna låter oss i den sittande publiken blunda och tänka själva. Väldigt behagligt.
På det hela taget är det en intressant resa man får vara med om. Det är dansant, men det går inte och dansa till. Det är låtar som inte går att sätta fingret på. Det är lyssningsvänligt, men jag kan inte förklara hur en endaste strof låter.


Han är en ikon,Mattias Alkberg, en stenstod i Sveriges popliv. Och han kommer vara det för många många år framåt. För Matti utvecklas, gör det som faller in. Smeker ingen medhårs. Han är trulig som fan, en busig pojk från Norrland som visar fingret åt allt och alla. Som har kontrollen. Han är killen man både vill och inte vill ha på fest. Kan vara trevlig men kan också skapa ilningar längsmed ryggrader.

Alkberg är mer punk än hela horder dyngpunx på ett lerigt fält. Alkberg gör precis va fan han vill och det är därför jag gillar honom så mycket. Just nu har han snöat in på rockabilly, bara en sådan sak! Han är rakt igenom ärlig med sin musik. Det finns inget insmickrande, inga räta hotellkoridorer med dämpad belysning. Matti är naglarna mot populärkulturens griffeltavla. Spiken i kistan på det som kallas framgång.
Och jag gillar honom som fan!

Så det var ju inte precis en överraskning att han INTE spelade "Jag bara tänkte liksom att".

Lördag
Ibland hittar man ord som passar precis för att beskriva musik. När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.

Rymdpunk.

Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad.



Till vänster om Christian hittade man den här killen:

Almedal-Love skapade märkliga ljud på sin synth. Och skötte en magisk gitarrpedal.



Gotlands svar på Okkervil River och Fleet Foxes, ett Neutral Milk Hotel som lugnat ner sig, är Ep´s trailerpark. Bandet som funnits längre än de flesta band, omformats och bytt medlemmar lika ofta som jag byter älsklingsband.

Campingägaren är fortfarande Mr EP, Eric Palmqwist, och musiken är fortfarande sprungen ur det faktum att Gotalnd är en jävligt ensam ö. För precis som öde hålor på märkliga platser i den vidsträckta amerikanska öknen, så är den stora ön i öster helt lämnad till sitt öde. Ep´s trailerpark är samma melankoli som Ingmar Bergman fann på den där ön, ett slags monotont sökande. Visst det kan vara uptemo, men ensamheten ligger där och gnager. Känslan av en färga till fastlandet som ställs in, det vilsamma men samtidigt skrämmande havet i 360 grader.



Men allt det här hör inte de flesta som satt sig på Klubb Springfield den här kvällen. Platsen är Magnus Ladulås i Gamla stan, en märklig lokal, utformad som ett rör. Detta göra att allt hörs, även den minsta viskning. När du Eric och de andra börjar spela så fattar inte pellefjantarna i loklen detta utan snackar på som vanligt. Väldigt elakt tycker jag! Det går så långt att Eric tilslut för säga till folk att hålla käften. Nu väljer han inte just de orden, han påpekar mer att "nästa låt är riktigt svår att sjunga, även när folk är tysta och lyssnar…". En del fattar piken och tystar ner sig. Andra bryr sig inte och det är dem jag är på jakt efter varje kväll hädanefter. Hittar jag er kommer jag deportera er till just Gotland, så ni får smaka på lite ensamhet era jävlar.
(personerna på bilden behöver nödvändigtvis inte vara de som snackade)

Tillsist:
Ibland är det så så roligt att hitta ny musik och sprida den till andra musikälskare! För ett tag sedan så surfade jag på Anna Hamilton från Umeå. Jag fastnade direkt för hennes pianoberättande. Jag skrev en snutt på bloggen och jag skrev till Anna att jag gillade musiken. Och tro min glädje när hon berättade att hon numera bor i Stockholm, om än tillfälligt! Hon smög in på Debaser Medis härom veckan bara för att överlämna en skiva. Jag sa att hon skulle höra av sig till någon som fixar spelningar i Stockholm, för jag tyckte hon borde spela här.

Och det är där vi är nu, på torsdag 12 november spelar Anna Hamilton på Enskilda galleriet! Fantastiskt!

Jag gillar verkligen att berätta för människor om ny musik, att på mitt sätt sprida den bästa musiken till alla som är nyfikna. Så åk till Kungsholmen nu på torsdag och få lite nya intryck!

Tillsist2:
Jag filmade lite på helgens inblandade:











Jerry Boman

4x10 sekunder helg

Det blir mer om en stund.

Jerry Boman