Djur på film

En musikvideo... och det är ju bara att gå ner på knä! Väldigt vacker! Oh, vad glad jag blev nu!
Bandet heter Pets och mer av dem hittar du här. Bra grejer! Jag gillar kör! Jag gillar handklapp!

Jerry Boman

En gång till, en gång till!

Titta på siffrorna här ovanför. Den första siffran gäller för antalet tittare på min tvkanal på nätet klockan 19:00. Den andra siffran gäller 20:00, och den tredje 21:00...

HERREJÄVLAR! 363 personer kollade på SVARTs livespelning från min soffa i Stockholm! Jag vet inte alltså, men det är en jävla massa folk! Nu känner jag att det var tur att inte all kom hem till mig... Några chattade, det var folk från både Dalsland, Göteborg och L.A. Ja, Los Angeles!
Helt helt fantastiskt. Jag är stum.

Ni som missade det hela kan se en repris här nedanför. Klicka bara på klippet i högerspalten i spelar. Det går att spola i klippet om man vill, men jag ser ingen anledning till varför man skulle vilja göra det. Det är 45 minuter ren glädjefull tvunderhållning med Eskilstunas finaste popband. Kanske Sveriges finaste popband.



Jerry Boman

Live från soffan!

(om det strular för dig att kolla här så kan du hoppa till den HÄR sidan)

Klockan 20:00 den 5 oktober blir det livesänding här på bloggen! Stor premiär!
Det hela sänds direkt från min soffa, först ut är Eskilstunas finaste popband SVART.

Som du ser, du kan under konserten chatta med andra som tittar in! Du kan också kolla på det hela i helbild.
Om du nu missar den här fina unika spelningen så kommer jag lägga upp den i efterhand.

Jerry Boman

Hej höst

Hösten slog mig i nyllet och jag blev förkyld snabbare än någon hinner säga "Vad händer nu?". Då är det bra att man har fina fina låtar att lyssna på. Här kommer lite nytt och gammalt:

Se Dest
Jag kommer att tänka på Popsicle och textraderna:

I hear the summer's almost gone
and maybe everything is done

David Hansson är fortsättningen på Popsicle, eller mer exakt, han är fortsättningen på de där raderna. När Piteåbandet stod på kanten till höst och funderade på vad som hände, så är Se Dest hösten. Fast den där fina fina hösten, när allt är brandgult och rött. Lutar åt att detta blir det bästa i öronen när indiansommaren kommer. Mycket vackert!
Och ja, David känner ni såklart igen från en herrans massa andra band, Vapnet och Hospitale tex.

I'm from Missouri
Ni som följer med här känner till Tildeh Hjelm. Nu har hon slagit sig ihop med Mats Larsson och resultatet är fantastiskt! Likt en fin westernfilm i super extra color. En hästritt med vinden bitande i kinden, långsamt men ändå snabbt. Drömlandskap och porlande åar. Och Tildeh har en av landets bästa röster.

Paddlepop
Med referenser till Acid House Kings, Club 8 och Cardigans kan mycket lite gå fel. När man sedan sjunger på oöverträffat charmig engelska med brytning kan faktiskt inget gå fel. Det här piggar upp vilken regnig höstdag som helst! Trevligt att det inte bara kommer gappunk från den där sidan planeten.

Jerry Boman

Här har ni er nya intressevimpel

Jag undrar vad guiden säger. Förmodligen något snabbt på både svenska, tyska och engelska. För egentligen är bussen lite för hög, de som sitter där uppe kan inte mer än få en glimt, en sneakpeak av Stockholm. Eller av en fest i en hotellbar.

Jag undrar så vad människorna där inne tänker. Turistbussen med stora glasrutor stannar alltså precis framför Lilla Hotellbaren. Någon plockar upp sin kamera, det bränner av en blixt i de illa putsade rutorna. Sen åker bussen vidare. Nya mål, nya saker att se. Snabbt avklarat. En hel stad på en timme. Tretusen känslor på 60 minuter. För att kryssa av det hela i den lilla boken.

Jag undrar så vad Lowood tänker. Therese Johansson och Kicki Halmos har ställt sig på den golvhöga scenen precis bredvid dörren. De ska hylla sina hjältar, sina idoler. De har förmodligen lagt ner själ och hjärta i de tre låtarna de framför. För de gillar Fleetwood Mac, och med tanke på hur mycket folk det är på plats så gillar en rätt ansenlig summa personer samma band.
De spelar "Little Lies" och det är lika vackert som en svampplockartruné tidigt om morgonen. Kallt och avskalat, men med hjärtlig värme och välbefinnande. De gör sången till sin egen för några minuter, lägger till sina personligheter.

Jag undrar så vad publiken tänker. Inte är det på Lowood i allafall, de flesta verkar inte bry sig. Några längst fram som jobbar med bandet ler och tar bilder. Men resten lyssnar med ett halvt öra, för att sedan vända ryggen till.
Ryktet nådde mig redan innan jag byggde bo i Stockholm. De viskade nedsättande om livekonserter. Att ingen i stora stan gav en artist en tanke, om det inte var så att man kände personen. Eller jobbade med den.



Ryktet verkar vara sant. Tyvärr. Som om alla är så mätta på framgång att de inte vill upptäcka något mer, att de inte vill uppslukas av minuten. Alla är så uppfyllda av sig själva i sammanhanget att de inte kan ge någon annan uppmärksamhet. Ännu tydligare blir det när Elias från Elias & The Wizzkids ställer sig på den där scenen. Aldrig har jag sett en så fantastisk artist bli marginaliserad, bli en parantes i natten, som Elias där till vänster om dörren. Bara det att scenen är där den är säger en del om hur lite alla bryr sig, artisten kan lika gärna spela i garderoben.
Några personer i lokalen kunde fan lika gärna gått fram till Elias och spottat killen rakt i nyllet.
Men det kanske vore för mycket, ni måste ju spara på er saliv, någon kanske kommer på ett sätt att känna pengar på den, ett sätt så att just er saliv kommer på mingelbilder och får gå längst fram i kön. Håll på saliven innehållslösa människor.

Jag undrar så hur den här stan kommer ta förändringen. Hur mottagandet av "Verklighet och hjärta" kommer bli. För en förändring måste till, ni, vi, alla som bor här går en säker död tillmötes. En iskall järnoxiderad otrevlig död som kallas superegoism. Ett svart hål, slukandes alla känslor och alla upplevelser. Jag vill inte vara med...


En fotoblixt brinner av. Någon tar bild på mig. (Hon frågade snällt först.)

Så var jag i Stockholm då.



Tillsist:

Det var egentligen smygläsning av nya Nöjesguiden där i Lilla Hotellbaren. Och nu har nog tidningen slagit knut på sig själv, jag har tyckt att den har varit en av de roligaste publikationerna i Sverige, en riktig komeditidning. Jag har skrattat mig igenom många nummer de gångna åren.


(klicka för större bild)

Den första avlyssnade saken är bara elak. Man undrar om redaktionen egentligen vet något alls. Så så ila att stampa på den som redan ligger. Jag vet, men ni vet inte. Om man inget vet, så ska man kanske inte skoja om det heller.

Och Knastbråket på FB. Låt det stanna där, gör det inte värre. Vad är liksom meningen vänner?

En rolig ska hittade jag i tidningen:


(klicka för större bild)

Men vänta nu... är det inte.... jo...det var visst en annons.
Kul, det roligaste i Nöjesguiden numera är annonserna. Grattis, ni är nu lika skojiga som Vimmebytidning eller Ölandsblandet.

Men inte något dåligt som för något gott med sig! Jag bjuder Nöjesguidens alla medarbetare på den bästa nyhetskällan:

Alla mina vänners statusuppdateringar på Facebook som RSS!

Bara att lägga in i valfritt RSSprogram/webbläsare och så har ni nästa nummer färdigt innan någon hunnit säga: I don´t care.

Tillsist2:
Ikväll fredag finns det ytterligare en sak som stöder min tes om att ingen egentligen vill ha livemusik i Stockholm, Debaser Medis kör konserterna FÖRST i kväll. Som för att liksom få det överstökat, för att kunna säga "Jag vi hade dom här redan i oktober". Allt för att lite killar ska få spela skivor och hoppa upp och ner på bästa fest tid.


Jerry Boman

UPPDATERAT:Ute är inne och tvärtom.

Ikväll ska jag göra ett experiment, jag ska gå på konsert utan att lämna hemmet. Två stycken till och med. Känner mig som gammelfarfar när jag sitter hemma men vad gör man inte för att hänga med.
Först är det Tutankamon som spelar i en jeansaffär på Skånegatan. Ja, man kan ju tycka att jag kunde gå dit istället, men jag väljer alltså att se den här konserten hemifrån. Allt sänds på nätet. Ska bli kul! (jag sände ju som ni kanske minns Skansros konsert live över nätet för snart ett år sedan, det uppskattades av många)

Nästa spelning är 21.30, kanalen är P3 och det är Emmon på "scen". Man kan ju som bekant lyssna på radio över nätet så det blir att jag stannar framför skärmen även här.

Kommer jag uppleva samma saker som om jag varit där? Är det nyttigt att välja bort live momentet ibland? Kommer folk sluta gå ut nu? Vad tror du?

Jag återkommer senare i kväll med en rapport om mina upplevelser.

UPPDATERAT:

Då var den första konserten avklarad, Tutankamon direkt från jeansbutiken på Skånegatan.
Jag var lite avigt inställd till det här superbandet, just för att de kallades ett superband. Med personer från både Shout out louds och Peter Bjorn and John så finns alltid risken att det blir ett evigt snyggjamande på scen. Minihiten Have you ever been in love är efter några lyssningar bra... bara bra. Inget jag gapar på torg om, men den är...bra.
Live är det lite mera avslappnat, jag sitter som sagt hemma och kollar. Det är rutinerade personer det märks. Men jag saknar glöden, glädjen, hoppet och ljuset. Kanske är det just för att jag sitter hemma och tittar ner (kameran sitter i taket) som jag missar allt. För inget går igenom rutan som man säger på tvspråk. Det är som att dyka ner i en replokal fast ändå inte. Man är flugan på väggen och alla skiter i mig.
Nu är ju detta inte en text om hur konserten var, jag var ju inte där så jag vet faktiskt inget alls. Att sitta hemma i soffan och kolla gav inte så där värst mycket. För att detta ska bli roligt måste man ha mer än en kamera. Det blir väldigt tråkigt i längden.
Sen saknar jag möjligheten att kolla på spelningen i efterhand. Det är det som gör internet stort, att jag kan se saker i realtid men att jag också kan kolla efteråt. Jag hittar inte den här CCTV spelningen någonstans.
Sist: Det är en viss spänning i att sitta och kolla på något som sänds live från en butik på Skånegatan. Jag tror upplevelsen är ännu större om man sitter i Berlin eller London.



Jerry Boman