...en liten krönika om Way Out West kommer här helgens bästa:
Portrait Painter(s) på Vuxendagis. Så fint, så nära och så fantastiskt roligt. Kolla från början och var beredd vid 0.45...
Tillsist:
Laddar för Kräftskivefestivalen!
Jerry Boman
Två delar jag åker.
Både Musik enligt Jerry (dvs jag) och The Tram Sessions (dvs jag och Anna) är på Way out west!
Det kommer bli rörliga bilder och det kommer spelas musik på spårvagnen. Musik enligt Jerry kommer i vanlig ordning göra några små inslag i gerillastil.
Stöter ni på mig, var snäll, jag är blyg.
Under torsdagen spelar The Tram Sessions tillsammans med Klubb Populär-Anders skivor på Storan! Stor ära! Kom gärna dit!
Jerry Boman
Hurra för den nya stan!
Nu undrar alla såklart: Hur gick det med Klubb Hej Stockholm! i söndags??
Det blev succés! Det säger jag helt objektivt, för om ett ställe blir packat med folk (även om Nada är litet så måste det komma en del för att det ska bli fullt) och två väldigt uppskattade spelningar av både Stefan och Guldgossen! Samt att "De tre brunetterna" spelade bra musik!
Först ut var alltså Stefan Randström (som numera bara bjuder på 46 sekunder på sin Myspace...jag fattar inget...). Solopremiär!
Stefan är en explosion, han släntrar fram till micken, tar loss den från stativet och kör igång. Ut väller orden, hårda orden men även några isande "miaou!". Ja, han körar och låter som en katt. Måste upplevas för att förstås. Han dansar fram jazzpop, slow rockabilly. Det är svängigt som fan, och sista låten av tre, jag tror den heter R.I.N är en hit. Finurligt snygg refräng med ord som går ungefär så här:
Du är den enda som når in
Det är vackert utan att bli mjukt, blottande utan att lipa framför hela klassen. Stefan tar med sin musik vid där Per Hagman slutade, inte i stil men i plats. Han rör sig i gryningsljuset, strax efter efterfesten. På väg hem då sinnet fylls av nostalgi och hjärtat kramar ur det sista hopp man har. Gatorna ligger tomma precis som livet. Man kan få allt men har inget. Aldrig att någon ser om man sparkar ner den där skylten, aldrig att någon ser om man gråter. Man äger en värld som ingen vill ha, som ingen vill veta av.
Stefan rör sig där, i världen som ingen vill ha men har ändå. Det är väldigt vackert. Och jag är ännu mer övertygad: Stefan kommer bli en stjärna. Det finns liksom inget annat för honom.
Hans medmusiker är duktiga som synden! Bra där!
Guldgossen, eller Ludvig Jansson, är en skön snubbe. Det har stormat en del i sommar kring honom, det har varit en massa snack kring låtstölder och annat. På söndagen kommenterar han det själv:
Nu kommer en låt om ett finger. Och det där fingret går idag ut till alla de som inte vet vad musik handlar om.
Ludvig lånar musik. Han är som en levande samplingslåda, man känner igen en rad där, några toner där och kanske ett komp där. Han gör det för att musik är roligt, för att han gillar de han lånar i från. Kanske vill han hellre använda ordet "stjäl" eftersom det är ju det som genier gör. Vad det än är så gör han det med kärlek och humor. För vem skulle annars komma på idén att hylla "den credigaste stilen just nu" och dra i väg en klockren dansbandspopindie dänga löst baserad på "Jag vill vara din Margareta". Det är vågat. Men det är också väldigt bra!
Guldgossen får igång publiken å det grövsta, vi klappar som besatta, vi tjoar och vi sjunger med. Det är ett ögonblick av samspel mellan åhörare och artist som det var länge sedan jag kände. Samling kring pumpen och alla är där. Jag är väldigt glad att jag fick vara med den här söndagen i Stockholm!
Guldgossen är ingen Håkan-kopia, han har tagit musiken längre. Det är allvar och skoj, allt i ett. För det är precis så musiken är, rolig och på riktigt.
Till dig som nu ska sucka och babbla på om kopior, stanna upp och tänk efter en sekund: Hur låt det när Håkan började? Och hur mycket tjat var det inte när Almedal började?
Låt tiden gå en smula så ska du få se vad Guldgossen går för. Jag ser det nu, du kanske ser det imorgon.
Tack alla som gjorde Klubb Stockholm! till en oförglömlig kväll! Väldigt roligt! Det kommer bli fler klubbkvällar med konstiga teman (att hylla sig själv för att man flyttat till Stockholm gör jag nog inte en gång till även om det var kul!) och med nya bra band som du inte vill missa.
Stort tack till Nada för all förståelse med landets virrigaste och naivaste klubbarrangör...
Joel Sjöö blev den glada vinnaren i tipspromenaden! Han vann en go påse skivor från Broder och en näve pins. Bara frågor om mig, så det var kanske inte så konstigt att han vann...
Tillsist:
I lördags slank jag förbi Lasse i parken, tre band spelade. Bäst var gamla favvisarna i EP's Trailer Park. Erik har mer pondus nu än någonsin, ni vet det där självförtroendet som kommer med tiden. Mycket bra var också Temilia! Säregen röst och artefakt takt (om man nu kan skriva så?). Lite mystik och en släng av soldränkta cykelturer. Som om Kristina (hon som for till Amerika med Karl-Oskar) kunnat spela och levt nu.
I mitten av kvällen spelar Hägga And The Thieves from the north... eller det är bara själva Hägga på plats. Och det är synd, för det blir inget vidare utan bandet. Tillgjort.
Gott ställe, det där Lasse i Parken. Men nog kan man väl som personal bjuda på ett lite leende i bland va?
Lördagen avslutades på fina Last Waltz på Bonden bar, jag var dock för trött för allt. Förlåt.
Jerry Boman
Det blev succés! Det säger jag helt objektivt, för om ett ställe blir packat med folk (även om Nada är litet så måste det komma en del för att det ska bli fullt) och två väldigt uppskattade spelningar av både Stefan och Guldgossen! Samt att "De tre brunetterna" spelade bra musik!
Först ut var alltså Stefan Randström (som numera bara bjuder på 46 sekunder på sin Myspace...jag fattar inget...). Solopremiär!
Stefan är en explosion, han släntrar fram till micken, tar loss den från stativet och kör igång. Ut väller orden, hårda orden men även några isande "miaou!". Ja, han körar och låter som en katt. Måste upplevas för att förstås. Han dansar fram jazzpop, slow rockabilly. Det är svängigt som fan, och sista låten av tre, jag tror den heter R.I.N är en hit. Finurligt snygg refräng med ord som går ungefär så här:
Du är den enda som når in
Det är vackert utan att bli mjukt, blottande utan att lipa framför hela klassen. Stefan tar med sin musik vid där Per Hagman slutade, inte i stil men i plats. Han rör sig i gryningsljuset, strax efter efterfesten. På väg hem då sinnet fylls av nostalgi och hjärtat kramar ur det sista hopp man har. Gatorna ligger tomma precis som livet. Man kan få allt men har inget. Aldrig att någon ser om man sparkar ner den där skylten, aldrig att någon ser om man gråter. Man äger en värld som ingen vill ha, som ingen vill veta av.
Stefan rör sig där, i världen som ingen vill ha men har ändå. Det är väldigt vackert. Och jag är ännu mer övertygad: Stefan kommer bli en stjärna. Det finns liksom inget annat för honom.
Hans medmusiker är duktiga som synden! Bra där!
Guldgossen, eller Ludvig Jansson, är en skön snubbe. Det har stormat en del i sommar kring honom, det har varit en massa snack kring låtstölder och annat. På söndagen kommenterar han det själv:
Nu kommer en låt om ett finger. Och det där fingret går idag ut till alla de som inte vet vad musik handlar om.
Ludvig lånar musik. Han är som en levande samplingslåda, man känner igen en rad där, några toner där och kanske ett komp där. Han gör det för att musik är roligt, för att han gillar de han lånar i från. Kanske vill han hellre använda ordet "stjäl" eftersom det är ju det som genier gör. Vad det än är så gör han det med kärlek och humor. För vem skulle annars komma på idén att hylla "den credigaste stilen just nu" och dra i väg en klockren dansbandspopindie dänga löst baserad på "Jag vill vara din Margareta". Det är vågat. Men det är också väldigt bra!
Guldgossen får igång publiken å det grövsta, vi klappar som besatta, vi tjoar och vi sjunger med. Det är ett ögonblick av samspel mellan åhörare och artist som det var länge sedan jag kände. Samling kring pumpen och alla är där. Jag är väldigt glad att jag fick vara med den här söndagen i Stockholm!
Guldgossen är ingen Håkan-kopia, han har tagit musiken längre. Det är allvar och skoj, allt i ett. För det är precis så musiken är, rolig och på riktigt.
Till dig som nu ska sucka och babbla på om kopior, stanna upp och tänk efter en sekund: Hur låt det när Håkan började? Och hur mycket tjat var det inte när Almedal började?
Låt tiden gå en smula så ska du få se vad Guldgossen går för. Jag ser det nu, du kanske ser det imorgon.
Tack alla som gjorde Klubb Stockholm! till en oförglömlig kväll! Väldigt roligt! Det kommer bli fler klubbkvällar med konstiga teman (att hylla sig själv för att man flyttat till Stockholm gör jag nog inte en gång till även om det var kul!) och med nya bra band som du inte vill missa.
Stort tack till Nada för all förståelse med landets virrigaste och naivaste klubbarrangör...
Joel Sjöö blev den glada vinnaren i tipspromenaden! Han vann en go påse skivor från Broder och en näve pins. Bara frågor om mig, så det var kanske inte så konstigt att han vann...
Tillsist:
I lördags slank jag förbi Lasse i parken, tre band spelade. Bäst var gamla favvisarna i EP's Trailer Park. Erik har mer pondus nu än någonsin, ni vet det där självförtroendet som kommer med tiden. Mycket bra var också Temilia! Säregen röst och artefakt takt (om man nu kan skriva så?). Lite mystik och en släng av soldränkta cykelturer. Som om Kristina (hon som for till Amerika med Karl-Oskar) kunnat spela och levt nu.
I mitten av kvällen spelar Hägga And The Thieves from the north... eller det är bara själva Hägga på plats. Och det är synd, för det blir inget vidare utan bandet. Tillgjort.
Gott ställe, det där Lasse i Parken. Men nog kan man väl som personal bjuda på ett lite leende i bland va?
Lördagen avslutades på fina Last Waltz på Bonden bar, jag var dock för trött för allt. Förlåt.
Jerry Boman
Hej Stockholm!
Först:
Ni missar inte söndagens bästa häng, Klubb Hej Stockholm! Kom och fira att jag flyttat till storstan, Guldgossen och Stefan Randström (Den Stora Sömnen, The High Heeld Honeys) spelar med början 21.00. Söders tre bästa brunetter spelar skivor: Pauline (Rockfoto), Anna (Aftonbladet/Sofies Mode) samt Åsa (alla klubbar i hela stan). Jag bjuder också på ett litet fint djset med det bästa från internet just nu.
Du hittar mer om händelsen på Facebook, klicka här!
Då ses vi!
Sen:
Det har varit en tokvarm helg, och mycket bra musik under bar himmel.
Fredagar innebär Vinterviken och En Ljummen I Gräset. Fint som vanligt, är lite sen men hinner fånga in Christopher Sander och Anna Järvinens duett med Äppelöga. Magiskt snygg låt det där! Varje gång, jag får aldrig nog.
Cocoanut Groove
Så här ligger landet, när band spelar på En Ljummen är det ofta med ovanlig sättning. Det kan vara avskalat, med nya vänner eller med totala främlingar. Det är roligt, liveupplevelser ska överraska. Ibland blir det bra och ibland blir det... mindre bra. Cocoanut Groove är denna kväll Olov Antonsson med gitarr och sång tillsammans med en kille på fiol/viola som jag tyvärr missar namnet på. Det är bedårade vackert... i tre låtar. Sedan blir det lite trist. Allt flyter samman, melodierna, de vackra som man kan höra på nätet, försvinner. Kvar blir allt avskalat till oigenkännlighet. Tråkigt.
Men lyssna gärna på Cocoanut Groove, det är riktigt bra! Fast på en äng funkar det sämre.
Hajen med Vänner
Det hinner bli mörkt när Hajen/Amanda Bergman kommer upp på scen. Med sig har hon en bunt väldigt begåvade musiker, man hittar folk från Tvärvägen, Euphoria and the lazy boy och Winter took his life. De ramar in det enormt vackra som är Hajen redan i grunden. För uttrycket är från fötterna och uppåt. Det är ett hjärtas serenad, en själs toner utan falskhet. Det är ren och skär talang, långt ifrån alla digitala fuskprojekt i Garageband. Hajen är jordens födelse, musikens ursprung rakt in i nutiden. Med kullarna runt omkring Vinterviken rullar ljudet av en stor stjärna, en röst som får oss att slänga våra Ipods, platttvapparater, micro-kaffe-radio-mjukglass-hårföns maskiner åt helvete. Jag vill bara sitta där på ängen och lalla mitt huvud bort mot medeltiden. Jag känner känner för att bada i ån, för att hugga ved, för att bruka min egen jord. Jag vill bo i tält.
Lyssna på klippet här ovan, jag satt alltså typ 50 meter bort med en liten pocketkamera men rösten, denna röst, bryter ner alla kända regler om avstånd och ljud. Gåshud på den!
Det där var sommarens sista En Ljummen I Gräset, tack ni som fixade! Underbart! Alla, från den som tog betalt till de som serverade öl, verkade uppriktigt gilla de som de satt ihop. Mycket trevligt!
Jerry Boman
För bra väder...
...så jag ger er detta så länge, från Sirqus Alfon härliga framträdande på Parkteatern:
VIKTIGT:
Nu missar ni inte "Hej Stockholm!" på Nada (Åsögatan) på söndag! Det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga.
Gratis och fritt!
Guldgossen och Stefan Randström spelar live. Pauline B (Rockfoto), Anna F (Sofies Mode) och Åsa H (på alla klubbar) spelar skivor. Det blir Jerry-tipsrunda med fina priser från Border!
Öppnar 20.00, första band prick 21.
Läs mer här!
Jerry Boman
VIKTIGT:
Nu missar ni inte "Hej Stockholm!" på Nada (Åsögatan) på söndag! Det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga.
Gratis och fritt!
Guldgossen och Stefan Randström spelar live. Pauline B (Rockfoto), Anna F (Sofies Mode) och Åsa H (på alla klubbar) spelar skivor. Det blir Jerry-tipsrunda med fina priser från Border!
Öppnar 20.00, första band prick 21.
Läs mer här!
Jerry Boman
Smspop
Många vill ta den raka, snabba vägen. Skala bort och därmed möta oss lätta och snabbfotade. Glida undan när det blir svårt. Sedan finns det de som tar till det enkla och fullständigt går vilse. Villar bort sig i liknelser och musikhögskolestekande med olika kvinter och oktaver. Okej, det svåraste är med andra ord att hålla det enkelt men ändå behålla sin komplexitet. Vara lätt men svår. Ungefär som alla vill att man ska vara på första dejten. Eller det där första viktiga sms:et.
Gaby Ryd sjunger precis rakt på. På skön dialekt... Ja, jag måste ta upp det här med dialekten eftersom jag gillar när folk behåller den i sången. Finns inget tråkigare är Gessles hittepå-svenska. Gaby kryssar i språket lika vackert som Jason Kay. (Jamiroquai) glider runt i videon till Virtual Insanity. Det är en fröjd att lyssna på!
Det är realtids berättelser och igenkännings tragiken är stor. Skönt att inte alla ska vara roliga hela tiden, samtidigt inte gå över gränsen till pretto. Gaby and the Guns är köket där Veronica Maggio är salongen, är hallen där Raymond & Maria är biblioteket. Lite närmare, lite mer i verkligheten. Samtidigt ligger något och skaver. Hur ska man tolka det här? Vill fråga vännerna, stöta och blöta orden i sms:et. Vad står det egentligen?
Summan av det här: Smspop med jazzringssignal. Enkelt, 148 tecken men med så mycket innehåll att det kan förändra din värld.
Den lilla konserten på Nada är verkligen upclose, Jens Almqvist på gitarr vet inte riktigt hur han ska stå, han har folk framför och bakom sig. Vänder sig runt hela tiden, vill att alla ska känns sig delaktiga, ingen utstött. Det är sött.
Tillsist:
Ni missar INTE detta på Nada på söndag! Nada som förresten renoverats och förvandlat djbåset till en vacker kurbitstron! Snyggt! Har inte sett det än så är det absolut dax på söndag!
Jerry Boman
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)