Klicka för större bild
Jag tror ni håller med, det är väldigt mycket män just nu. Eller rättare sagt hela tiden. Och Jerry tjatar hela tiden om att det bara är män och jag är en man så allt går förmodligen bara runt runt runt…
Men så kommer då det där bandet som bryter tystnaden, det där bandet som du faktiskt måste vara modig för att gilla. Män i kavaj behöver men inte riskera något för att gilla, det sitter på pränt både här och där. Men män i undersköna färglada drakkostymer med tillhörande byxa och bakfyllesmik måste du vräka ut allt på golvet för att gilla. Du måste våga stå för dig själv för att gilla dem, för innerst inne är du en feg lite råtta som bara springer efter råttfångaren.
Det här kommer ändras, snart står du där och ber om en plats längst fram när Kavalleriet spelar. För ibland händer det, ett band tar steget och förändrar något. Den här gången inte i grunden utan mer hur man ser på band som en helhet. Att allt är viktigt. Även om nu Kavalleriet gör pop så finurlig och bra att du slår kullerbyttor så har de något mycket mer. De har tänkt.
Ta bara grejen med kläderna. Ja, du ser ju själv, när såg du något liknade senast? Nä precis. Och det är inte något spex, det är allvar och kläderna är mycket fina. De passar in, lika så sminket som även hela kompbandet har.
Kavalleriet befinner sig i gränslandet mellan festen och dagen efter, mitt i den blå timmen. Vargpasset. När allt vanligt förnuft löses upp och du kan bli väldigt sorgsen. Samtidigt spritter det i benen, dina vänner är där och musiken är på topp. Kvällen har suddat ut dina ögon, slitigt sönder hjärtat och hoppet. Ändå dansar du. Det är en märklig tid.
Om du då gjort som de flesta manliga musiker här, då hade du fortsatt supa, allt är en tävling. Du hade varit ängslig och tårögd. För det får man brudar på. Eller du får lätta flickor på det, de som går på hela kavajenprylen.
Nu står jag där och får tårar i ögonen för Kavalleriet är så bra, på riktigt. De är så fina, ni andra kan sjunga om er utanförskap och er skit. Men hur mycket utanför är ni egentligen i era rutiga skjortor och era hej-på-dig-åh-hej-på-dig. Kräng på er de vackraste kläder om ni vågar! Ger er ut på tunna isen, sätt sprätt på credden. Dränk luggen i bensin, tänd på för fan. Bli odödlig och upplös dig själv på samma ruta.
Rent krast är det trallvänligt. Det är en fin känsla när vi är många som sjunger med:
Tänk så mycket skit man måste se för att bli fri
Men det kan ju också vara så här, Kavalleriet finns bara för att göra mig lycklig. Vi tar och kollar av några parametrar:
Pop. Check.
Tamburin. Check.
Smink. Check.
Färgglada kläder. Check.
Dubbelsång. Check.
Oneliners som man kan ta med sig. Check.
Visselvänligt. Check.
Trummor i marchtakt. Check.
Jag slutar där.
En grej till bara, roligt att se bandet, de verkar tycka det här var det roligaste de gjort sedan de fick ligga nyktra. Man blir glad av att se glada personer på scen! Och ja, Kavalleriet kan vara det minsta bandet som både har med sig kostymansvarig och sminkansvarig. Efter sånt finns det bara en väg. Framåt! Uppåt!
Nu tänker jag följa Kavalleriet underförstådda programförklaring: ut och klä mig fint varje gång. Livet är för jävla kort för svart! Yaihay!
Kolla gärna in fler klipp från konserten här. Bättre ljud å grejjor.
Tillsist:
Har nu läst boken om Broder Daniel… Jag är faktisk besviken. Det är ett hafsverk, något som skulle platsat i GP Söndag. Det berättas samma historier som redan stog omnämnda i det omtalade Sonic numret. Jag saknar personlighets förklaringarna, det som gör en riktigt bra musikbiografi bra.
Jag rekommenderar ändå boken. Det är en viktig historia. Dock verkar inte riktigt bokens författare förstå vad det är som är så stort och viktigt. Det är lite von oben, något som man kan läsa mellan rader, att det är en ungdoms grej. De verkar inte förstå att även de över 19 kn totalt uppslukas av Broder Daniel.
När du ändå är på gång, läs hellre ”Bedårade barn av sin tid”. Det är David Bogerius fantastiska skildring av ett bands uppgång och fall. Riktigt närgånget.
Eller läs ”Freak” om Freddie Wadling. Även där, nära och kärleksfullt. Utlämnade utan att vara elak.
Och det är kanske där som Broder Daniel boken brister, det visar sig att allt kanske bara är ihåliga myter. Bra så, men problemet är att det någonstans spricker, och då blir det inte lika kul längre. Någonstans måste man ha belägg för sina myter, annars skall man låta dem vara just myter. Det vill säga, inte rafsa ihop en bok.
Låt oss nu lägga Broder Daniel på hyllan ett tag, låt oss viska fram sanningar på överfulla dansgolv. Låt de som vet få veta och skit i de andra.
Jerry Boman
