Vi börjar med fredagens Popical och förutsättningarna är följande:
Ett band får chansen att spela med Göteborgs Symfoniker. Hela tanken är god, bland annat har Timo och Hellsongs stått på någon av Konserthusets scener. Den här gången var det betydligt mindre
Quarterhorse tur. För det är så, QH är kanske det minst meriterade bandet som fått den här chansen. Men desto större och finare är grejen. Att ”proffsmusikerna” lånar ut sig själva för att göra det här bandets dag är vackert.
Jag har sett QH några gånger, i början var jag faktiskt inte speciellt imponerad, det var för mycket hej-vi-gillar-dammiga-vägar-i-amerika för min smak. Men bandet utvecklades, hittade sin egen still och ja, nu är det en stor sak att se dem. Det är kompletta artister som tar plats. Jag hinner tyvärr bara se sista halvan av konserten men det är mycket vackert. QH har dragit sig ifrån alt countryn och rör sig mer mot popen. Med melodier inte självklart catchy jobbar de sig inåt i mig. Den del av symfonikerna som är med, en del blås, en del viola och cello, förstärker musiken till att bli poppampigt. Men den enskilda prylen som gör QH bättre nu än då är Sofia Assarsons noga avmätta blandning av 60-tals girlgroup och Courtney Love desperation. Ena stunden rosa nästa svart. Tyll och nitar blinkar också förbi i musiken, ibland tänker jag faktiskt rock, och då känns Amerika väldigt långt borta.
QH klarade av den här saken galant, även om jag faktiskt aldrig tvekade. För band som bygger sin musik på egen känsla än tillfällig och snabb hype kommer alltid vinna i längden.
Sen är det faktiskt skönt att se någon ur symfonikerna spela fel, det gör dem mänskliga och bättre. Det här dribblandet om att de aldrig spelar fel är lite obehagligt. Jag gillar det kantstötta och när stråken slinter är det långt mycket större än alla rätt. För hur skall man veta vad som är rätt när man aldrig får se felen?
Över till lördagen och 2000-talets mest omdiskuterade konsert,
Glasvegas. Biljetterna tog slut rekordsnabbt, på 2 minuter… alltså 120 sekunder, tog 600 biljetter slut. Sedan dess har det snackats, om klassiker, om det otroligt stora som kommer ske och om hur makalöst strålande omvälvande konserten kommer bli…
Okej nu kommer det, och det här vill jag fan inte skriva:
Jag får se ett Surmule Coldplay, ett band mitt i en hektisk turnéperiod som mest verkar tänka på att det är ännu en kväll på scen. Jag saknar liv och död prylen, för i mitt huvud under ensamma nätter då jag faktiskt lyssnat sönder Daddy´s Gone, är det på liv och död. Det är så privat, så nära.
Det mesta som kommer fram den här kvällen är hejjaklacks körerna, svennebanan banala publik grymtningar. Långt bort kan jag känna och se ett band som egentligen vill säga en massa men som tvingats in i vi-skall-sälja-skiten-ur-er. Det är tråkigt. När Go square go kommer, och jag tror att golvet kommer spricka, så händer…inget. De flesta verkar knappt känna igen låten.
Visst, Daddy´s Gone är storslagen, men jag får ingen gåshud. De spelar låten precis som på skivan, inget extra ingen glöd.
Men när man tänker efter, vad trodde vi, här är ett band som släppt en skiva och som fått världens uppskattning, vad kan man egentligen förvänta sig. Jo, kanske lite mer av det där sociala engagemanget som de snackat sig hesa om i alla intervjuer. Var lite mer förbannade, lite mer spott på scen. Om de inte skärper sig tror jag faktiskt att vi glömt dem om något år, vilket är synd. För de har ju hittat något viktigt, men i lördags på Storan hade de inte kraft att plocka fram det.
Roligast under kvällen är all extra personal, det är en person som bara bär fram handdukar till bandet, men mest skrattar jag åt tjejen vars uppgift verkar vara att lysa med ficklampa på trappstegen ut från scen, så att ingen ramlar. Överhybris någon?
Tillsist:
Tack alla som dansade skiten ur sig på Styrbord Barbord i fredags! Jag tog mina tjugo minuter i båset och bjöd på fem låter från världens bästa band och världens bästa skiva, fem låtar från Broder Daniel Forever. Ja, antingen hatade man det eller älskade man det. Det kom i alla fall rykten om att båten gungade när jag drog på I´ll be gone…
Jerry Boman
